logo

TIDNINGEN

Anteckningar från S:t Petersburg

2017-12-18

Den höghuslika färjan glider fram mellan de kobbar och skär som med ett par korta uppehåll sträcker sig från Stockholm via Åland till finska fastlandet. Det är fredagskväll och oväntat lugn. Vattnet utanför ligger blankt och ännu ett par timmar efter avgång rör sig barn mellan bollhav, spelhörnor och mer improviserade lekplatser. I det som kallas nattklubb pågår länge en kombination av bingo och danslektioner.
 
Kanske går det vildare till framåt natten, men det är då inget som märks i hytterna någon våning under bildäck. Vi, min syster och jag vaknar utsövda i Åbo. Ett hundratal meter från terminalen väntar tåget och någonstans här korsas våra vägar igen. Lenins resa gick hundra år tidigare runt Bottniska viken. Slutstationen var åtminstone rent fysiskt densamma: Finljandsikj vokzal, Finska stationen i staden som i 67 år bar Lenins namn. 
 
Men det är snarare två svenska, statliga verk än revolutionsromantik som orsakat min resa; Migrationsverket genom handläggningstider på långt över ett år och Skolverket genom reglerna för studiedagar och lov. Min sambo har under hösten väntat i Ukraina på besked om uppehållstillstånd. I det som kallas slutet av processen, tiden på upp till sex månader mellan intervju och beslut, förbjuds resor till Schengen. Höstlovet är det enda arbetsuppehållet långt nog att ses på och Sankt Petersburg den plats utanför Schengen som ligger närmast till hands.
 
Utanför stationen står Lenin staty med utsikt över floden Neva. Blicken är djärv och med hela handen pekar han mot den andra stranden och Vinterpalatset. En fiskmås följer från hans hjässa verksamheten på det lilla torget nedanför. Ett lätt men envist regn smälter det sista av årets första snö.
 
Under ponchos i skogsgrönt står fritidsfiskarna längs strandbanken. Trots flera besök och många långa promenader längs vattnet har jag ännu aldrig sett någon av dem faktiskt dra upp någon fisk. Inte mer än någon enstaka gång har jag heller sett dem prata med varandra. Någon gång borde någon göra en samling personporträtt med dem.
 
I tunnelbanan är det alltid två saker som förvånar. Det första är djupet. Rulltrapporna är evighetslånga. Räknat i medeldjup är tunnelbanan i Sankt Petersburg världens djupaste. Den djupast liggande stationen, Admiralitejskaja ligger dubbelt så djupt som den nybyggda pendeltågsstationen vid Stockholms central.
 
Det andra är den relativa friheten från reklam. Väggarna i de långa tunnlarna på vägen ner är vitmenade och på plattformarna är det rent. I utrymmet mellan rulltrapporna står det ljusskyltar i A2-format var tionde meter. Tre typer av annonsörer dominerar: teatrar, mäklare och vårdinrättningar. Ingen nämner revolutionen.
 
Vårt boende är en sjurummare i ett gammalt patricierhus. Vi delar den med ett tjugotal andra, lejonparten ryssar på kortare eller längre affärsresor. I den lilla matsalen sitter fem av dem utspridda. I den grå skymningen spelar skärmarnas ljus över deras ansikten. De framstår inte som mindre ensamma än fiskarna längs kajen någon kilometer därifrån. I den nya sortens kollektivboende finns inget kollektiv.
 
Gryningen är inte mindre grå. Genom gårdagens kvarhängande regn korsar vi Neva och Treenighetsbron. Ett stenkast från stans största moské vajar revolutionens röda fanor i den milda ventilationsbrisen. I museet för politisk historia är tre av fyra våningar vigda åt revolutionen och Sovjetunionen. I en halv arbetsdag följer vi audioguiden genom de ständiga utställningarna.
 
Oktoberrevolutionens mest intensiva fas redovisas dag för dag och ibland timme för timme. Flera av detaljerna hör jag för första gången. Det är emellertid inte dem jag lyssnar efter. Mina öron söker linjen. Halvvägs in i den del som heter ”Revolution 1917-1922” är den redan tydlig. I händelse att någon ändå skulle ha missat den skrivs den av museet önskade slutsatsen ut i slutet. Oktoberrevolutionen var ett misstag som kostade miljontals människor livet.
 
En separat utställning redogör för Matilda Ksjesinskajas liv. Ksjesinskaja var prima ballerina en period strax före förra sekelskiftet. Vid sidan av konsten har hon gått till historien som älskarinna till tre män i tsarfamiljen. Platsen på museet är främst avhängigt byggnadens historia. Huset i vilket museet är inrymt tillhörde fram till Februarirevolutionen Ksjesinskaja.
 
Som genom en ödets ironi är det nu Ksjesinskaja som befinner sig i den politiska hetluften och Lenins revolutionärer som kämpar för att röra upp mer än museidamm på sitt hundraårsjubileum. Dagarna före vår ankomst har filmen Matilda trots månader av protester, förundersökningar och hot haft premiär. I filmen skildras kärleksaffären med den nu helgonförklarade tsaren ingående. Rollen som tsar innehas av en tysk skådespelare med erfarenheter från erotiska filmer. De reaktionära har gått i taktet. Tittarsiffrorna har stannat på mer blygsam höjd.  
 
Jubileumsårets stora strid står alltså mellan dem som betraktar tsar Nikolaj II som ett helgon och dem som beundrar hans envälde. På biografen Khudozjestvennyj står vår strid i stället mellan Matilda och Den sista krigaren. Mätta på kampen om tsarens minne väljer vi den senare. Den sista krigaren, Poslednij bogatyr visar sig vara en rysk disneyfilm.
 
Skådespelarna är ryska och karaktärerna är hämtade ur den rika folksagotraditionen. Vi möter den lynniga häxan Baba Jaga i sitt hus på hönsben, den inte mindre lynnige vattumannen Vodjanoj och den trehövdade draken Gorynytj. Storyn skulle emellertid kunna vara hämtad ur vilken amerikansk familjefilm som helst. Det är bara en scen som på allvar sticker ut.
 
Anti-hjälten och charlatanen Ivan blir uppsökt av mannen till den kvinna han nyss blåst på pengar. Med sig har den kostymklädde äkte mannen två muskelberg. De har just fått tag på Ivan när mobilen ringer. Ivan svarar. Van att tänka på fötterna ger han snabbt samtalspartnern ett nytt namn, Vladimir Vladimirovitj – samma för- och fadersnamn som president Putin. Affärsmannen och hans gorillor backar två steg, precis tillräckligt långt för att Ivan ska fly. Publiken skrattar högt.
 
Kopplingen mellan en viss sorts affärsmän och den undre världen är aktuell på många platser. Att just de med självklarhet blir rädda för att någon pratar med presidenten är antagligen ovanligare. Medan den mediokra filmen fortsätter roar jag mig med tankeexperimentet att testa andra namn i Vladimir Vladimirovitjs ställe. Resultatet säger mycket lite om faktiska förhållanden, men kanske något om synen på en ledares uppgift.
 
Såväl Vladimir Vladimirovitj som Nikolaj II och Lenin kallas stora ledare av ibland skilda grupper och skäl, men i jämförelse med Välgöraren står de sig slätt. Dystopin Vi skrevs under brinnande revolution - långt före Du sköna, nya värld och 1984 – och i den värld revolutionären Jevgenij Zamjatin skapat administreras lyckan med matematisk exakthet. Välgöraren övervakar och planerar. Till skillnad från andra dystopier är Zamjatins framtidsvärld inte en utan fördelar.
 
Vi ser den i en uppsättning på Stora dockteatern. Det är vardagskväll, raderna är fullsatta och publiken mycket varierad. Vi är mycket osäkra på vad vi kan förvänta oss. Efteråt är vi lika osäkra på hur vi ska beskriva det vi har varit med om. Föreställningen är ett fantastiskt stycke folkets kultur, värd en helt egen text. Dockorna, musiken, skådespelarna, tolkningen… Under flera dagar återvänder minnet till scener och stämningar.
 
Men det är särskilt reaktionerna på en scen som lever kvar. Det är när det ska hållas val och Välgöraren ska väljas om. Plötsligt vrider publiken på huvudena och igenkännande leenden blir skratt. Även jag ler. Till sist ett svagt och avlägset eko av en revolution.

Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Pelle Sunvisson

TIDNINGEN

Folket i Bild Kulturfront nr 10 i sin helhet

Jan Bjerkesjö

2018-01-17

I morgon är det utgivningsdag för Folket i Bild Kulturfronts första nummer 2018. I väntan på det publicerar vi i dag FiB/K nr 10 2017 i sin helhet. I fjolårets tionde nummer låg koncentrationen på krigsövningen Aurora 17 och där riktade vi fokus på Gotland och vad gotlänningarna tyckte, men vi rapporterade också från Bokmässan i Göteborg.

TIDNINGEN

Rätt & Rådligt: Om Skåne vore Katalonien

Per Åberg

2018-01-12

Under hösten har vi kunnat följa hur en stark folkopinion i Katalonien med avstamp i en lokal folkomröstning har sökt uppnå självständighet för provinsen. Avsikten med omröstningen var att få igång förhandlingar med den spanska centralmakten och förmå den till eftergifter i självstyrelsefrågan, men regeringen i Madrid har inte kunnat förmås till detta. I stället har den gripit de självständighetsförespråkare som den har fått tag på och utfärdat europeiska arresteringsorder för dem som har satt sig i säkerhet utomlands.

TIDNINGEN

Myndigheter och skolor som plattform för propaganda

Christer Lundgren

2018-01-08

Forum för Levande Historia (FLH) är en myndighet under Kulturdepartementet. Det är en god utgångspunkt för att visa hur försåtligt statsmakten använder skolor och myndigheter som plattform för politisk propaganda.

TIDNINGEN

Europas längsta bro fastnade i mediernas filter

Torbjörn Wikland

2017-12-28

Europas längsta bro, 19 kilometer över Kertjsundet, ska bli färdig den 31 december 2017. Då återstår bara asfaltering av vägbanorna (klart 2018) och järnvägsutrustningen (klart 2019). Vadå, Kertjsundet? Jo, det gäller bron från ryska fastlandet till Krimhalvön. Etablerade medier har tyvärr antingen plockat bort informationen eller bara vinklat den som ett av Putins bisarra utspel.