logo

KULTUR

Dorian Bodströms porträtt

Illustration Carl Krantz

2017-12-29

Det är något lurt med mitt porträtt som jag just hittat i en sopcontainer utanför Sveavägen 68.
Inte hade jag godkänt det i detta skick när det var nytt – minns inte om det målades på partiets beställing, då många ville att jag skulle bli partiordförande när vi just hade nedlagt olyckan Juholt. Eller var det när de ville göra mig till landshövding, innan detta stupade på ett tredje badkar med guldfötter i Tessinska villan?

Målningen måste ha ändrat sig – lite spooky! Det är hemskt vad sur jag ser ut och vilken skäggstubb jag nu har fått på bilden! Det ser nästan ut som jag skulle befinna mig på dekis? Tjejerna brukar visserligen inte neka mig, ens om de skulle få skavsår av stubben både här och där. För övrigt är jag fortfarande en äkta blondin, men det syns inte längre nu på bilden. Plötsligt ser det ut som om jag vore på väg mot sextio!

Förr spelade jag boll.

Fjorton klubbar har jag spelat i. Jag ansågs ofta som lite bohemisk. Så brukar man kalla misskötsamt folk som inte av ekonomiska eller sociala skäl är tvungna att leva som svin – annars kallas de huliganer eller odågor.

Ofta fick jag rött kort. Fotbollsdomare gillar inte folk på plan som har gjort proppen i juridik. Det var väl därför Guillou aldrig blev världsbäst i den sporten? Det måste gräma Janne att det är jag, och inte han, som numera leder Fifas högsta juridiska instans. Nu har Fifa fått den ordförande det förtjänar och varifrån man inte riskerar att bli utvisad eller att längre bli påtafsad av Sepp Blatter.

SSU var aldrig något för mig.

Socialist är jag förstås. Jag har ju socialismen i mitt dna, till skillnad från dem som först måste arbeta i partiet eller gå i studiecirklar. I mina kretsar är ideologin inte något man lär utifrån – vi formulerar och definierar den: vi ”ska bygga en kunskapsbaserad ekonomi, en värdeburen tillväxt, en social investeringspolitik för att bygga Sverige starkt för morgondagen”, som jag brukar säga. Eftersom ingen jävul rimligen kan förstå vad som menas med detta har jag upplevt mig ha ganska öppet mandat.

I min ungdom hände det, säger de, att jag snattade en del, till exempel märkeskläder eller brylcrème. Det var radikalt, men dumt och framför allt kortsynt. Numera driver jag i stället flera bolag, självfallet med anknytning till den sociala sektorn, och placerar i aktier och optioner – det är en fråga om mognad.

När jag blev justitieminister och började lägga grunden för Bodströmsamhället – som nu äntligen har slagit igenom – fick jag förstås skit när jag gav ett och annat handtag åt våra närmaste vänner i väst – med FRA och Säpo mot terrroristerna, med lappkastet mot Pirate Bay. Att jag lät CIA hämta folk här för tortyr i Egypten minns jag inte alls, trots att jag uppenbarligen var med – man kan ju inte minnas alla detaljer? Men jag är säker på att det var min än mera radikale kompanjon Borgström, som med hjälp av ett par groupies snöpte Assange då han inte klarade av att hålla gylfen stängd.

Jag håller mig till lagen, så länge den inte lägger hinder i vägen för min förvärvsverksamhet. ”Han behöver fria tyglar, det är då han är som bäst”, sa den erfarna Mona alltid om mig. Jag förstår därför inte varför jag inte fick göra som jag ville när jag satt i riksdag och regering. Till exempel varför jag kunde få vara ständigt utkvittad riksdagsman hemifrån eller på min advokatbyrå, men inte i New York – som i många avseenden numera är mera centralt beläget än Bollnäs eller Eneryda?

Så jag måste göra en Chris O' Neillare – och fick 2010 avstå från såväl som prins- som kronsprinstitel, helt gå in för affärerna och en karriär som skyltdocka. Jag har numera alltför för mycket pengar för att bli målvakt, men även en före detta högerback och exminister är hot stuff för Näringslivet. Men värdeburen tillväxt och en social investeringspolitik håller jag fast vid. Att det skulle ha något att göra med om utföraren tjänar pengar och vart sedan hen skickar dem – förstår jag inte. Tvärtom!

Jag hjälpte Pysslingen, där mina barn förvarades, att få ordning på sina affärer – det tog jag ingenting för. Trots att jag fick skit för det av efterblivna element i Partiet. Men för säkerhets skull propsade jag i Pysslingens styrelse på att vinsten skulle gå tillbaka till en ständigt utvidgad verksamhet – med följden att Pysslingen, då det (på någons inrådan?) köpts upp av det danska riskkapitalbolaget Polaris, snart värderades till 1,5 miljarder. Jag fick (som tack av köparen?) en närmast symboliskt arvoderad styrelsepost, men som kompensation en del optioner i bolaget. Det antal miljoner jag fick när jag sålde dem satte jag diskret in i mitt bolag Oltumama (jag slapp samtidigt att figurera som ägare). På samma bolag förvarar jag också mina pengar från mina fyra (självbiografiska säger mina fiender elakt) deckare: Idealisten, Populisten, Lobbyisten och Rymmaren.

ALLRA sist:
När det äntligen blev lagligt för privatkapitalet att hjälpa folket med att förvalta sina PPM-pengar fick vi snart 800 mer eller mindre socialt sinnade fondörer. Att en avgift på 1procent ger 15procent mindre pension, och vart de pengarna tar vägen kan många sparare fortfarande inte räkna ut. Allras PPM-fond, som fram till 2013 hette Svensk Fondservice, var sedan flera år känt för sina mycket kreativa och aktiva säljmetoder. Jag valdes in i styrelsen 2016 för att moraliskt och socialt rycka upp bolaget, eller åtminstone putsa fasaden.

Jag minns inte om det var min gamle chef Göran, som rekommenderat mig. Göran hade nyligen tillträtt i Ålandsbankens, en av Allras ägare, lika kreativa styrelse. Därpå rekryterade jag bland annat Ebba Lindsöö som nyss hade fått foten från Svenskt Näringsliv. Varför Ebba som ordförande fick 900 000 i årslön, medan jag endast fick en kvarts miljon tror jag mig veta, men ni andra får nöja er med att gissa, eftersom jag numera är en privatperson utan anledning att upplysa om vad jag och mina bolag skulle ha fått som plåster.

Jag säger ”skulle ha” Ty denna gång sket det sig troligen. Vd:n Ernstberger hamnade i häkte, och fick sälja sin Bautaporsche och femtiomiljoners villa, sedan Pensionsmyndigheten äntligen samlat tillräckliga bevis för åklagaren och gett Allra rött kort. Styrelsen riskerade krav på de 300 miljoner som ägarna (med styrelsens godkännande) via Dubai (etc etc) lyckats överföra från pensionärerna till egna fickor. Ebba och jag hoppade överbord dagen därpå men den kreativa Ålandsbanken hann rädda Allrafonderna (12 miljarder) genom att köpa dem billigt innan Kronofogden lyckades frysa den.

Folk som jag, Jan Emanuel, Widar, Nuder, Göran med flera, är ”grabbar som gör saker tillsammans” och klarar oss alltid. Vi gör alltså inte saker för att de är socialdemokratiska – saker blir socialdemokratiska eftersom vi gör dem. Det är det som menas med öppet mandat. Vi lever ju inte på 1970-talet, som den stackars Juholt trodde. Nu vet han bättre och fryser häcken av sig på Island. Men jag badar fortfarande karbad varje dag. Och tvättar däremellan händerna mycket ofta.
 
Hans Isaksson


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Hans Isaksson

KULTUR

Bok: Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg

Sisela Björnsson

2018-01-16

Att invadera Sovjetunionen var Hitlers huvudplan under andra världskriget, konkretiserad i ”Generalplan Ost” och ”Plan Oldenburg”. Samtliga östeuropeiska territorier fram till Uralbergen, samt Kaukasus, skulle koloniseras och 45 miljoner slaver och judar förintas eller fördrivas.

KULTUR

Bokrecension: Blixt från oklar himmel

Olof Rydström

2018-01-16

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

Joacim Blomqvist

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.