logo

DEBATT

Emmanuel Macron – EU och det globala kapitalets Messias?

Foto: Pablo Tupin-Noriega

2017-05-04

De traditionella höger- och vänsterpartierna misslyckades totalt att ställa upp trovärdiga kandidater i den franska presidentvalkampanjen och slogs ut redan i första omgången. EU-eliten i Bryssel och i medlemsländerna samt media öser nu dagen efter beröm över denne Macron, som ses som en räddare av EU-projektet. Men vem är denne Messias?

Den andra valomgången 7 maj står alltså mellan den högerdemagogiska Nationella frontens Marine Le Pen med kritik av globaliseringen, eliten och ett eventuellt EU-utträde på programmet och en liberal marknadsfundamentalistisk EU-vänlig uppstickare Emmanuel Macron. Det mest sannolika är att Macron vinner för de förlorande kandidaterna republikanen Fillon och socialistpartiets Hamon uppmanar att rösta på honom.

Vem är då denne uppstickare som blivit ytterst populär och omhuldad i fransk och internationell press, och ibland beskrivs som en revolutionär ”Messias”, som dykt upp för att rädda det globala nyliberala projektet. I januari beskrev Foreign Policy honom som en ”engelsktalande fransk politiker som älskar Tyskland som Europa har väntat på”. Han är ung 39 år, är utbildad på en av de franska elitskolorna ENA, anses intellektuell för att han läst filosofi samt genomgick 2004 den i Frankrike viktiga finansinspektionsutbildningen IGF (Inspection Générale des Finances). En IGF-expert  har en livslång trygghet och kan verka som ekonomisk rådgivare till regeringar och privata företag.

Med detta i bagaget plockades han 2007 upp i framtidsvisionären Jacques Attali’s 42 personer starka super-elitistiska tillväxtkommission ”Commission for the Liberation of Growth”, som listade 316 förslag för att ”installera en ny styrning i tillväxten tjänst”. Inom denna ram betyder tillväxt enbart mera vinster genom att hålla tillbaka lönekostnader och ta bort ”barriärer” för kapitalrörelser. I kommissionen ingick bl.a den högsta ledningen för Deutsche Bank och Nestle.

Efter Attalikommissionen hade Macron 2008 meriterat sig för att verka i banken Rotschild’s högsta ledning, där han verkade i tre år och gjorde sig bland annat till miljonär genom att förhandla ett uppköp för Nestle. Därefter var Macron 2012-2014 mogen som chefsrådgivare åt Francois Hollande och premiärministern Manuel Valls. I denna position fick han igenom en ändring av ett tidigare beslut, vilket tillät en försäljning av en av de franska ”kronjuvelerna”, energiföretaget Alstom till amerikanska General Electric.

Uppenbarligen nöjd gjorde Hollande honom därefter till Minister för Ekonomi, Industri och Digital ekonomi, en position som han upprätthöll till 2016. Som minister var Macron ansvarig för den mest impopulära åtgärden under Hollandes impopulära presidentskap. Hans så kallade Macron lag anbefallde en massiv avreglering i enlighet med ett antal EU-direktiv, som tidigare regeringar inte lyckats införliva på grunda av folkliga protester. Så också massiva protester denna gång, så regeringen nådde ingen majoritet i parlamentet. Den tog då hjälp av artikel 49.3 i konstitutionen, vilken medger presidenten att kringgå parlamentet genom ett presidentbeslut.

Macrons nästa åtgärd var mer beslöjad. Han designade en s.k. reform som till stora delar marknadsanpassade den franska arbetsrätten, som presenterades för allmänheten som El Khomri-lagen efter en ung marockanskfödd arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri. Hon hade i praktiken inget att göra med lagen förutom att vara en vacker kuliss för att få igenom detta mycket impopulära lagförslag. Fackföreningsfolk och andra fransmän gick i veckor ut på gatorna och protesterade, socialistpartiet splittrades och premiärminister Valls fick ännu en gång ta till artikel 49.3 för att få igenom den.

Det globala finanslejonet Emmanuel Macrons förstörelsetaktik i Hollande/Vallsregeringen har i praktiken splittrat det franska socialistpartiet och lämnat det djupt demoraliserat. Detta öppnade för Macron att dyka upp som en heroisk uppstickare för framtiden, som lyckats beskriva sig själv som ”varken vänster eller höger” och bilda ett parti På gång (”En Marche”), som i januari inte ens hade ett partiprogram.

Själv har Macron som devis ”Vem bryr sig om ett program? Vad som räknas är en vision”. Vad kan bättre uttrycka den intellektuella fattigdom som kännetecknar den globala eliten? För denna globala elit, till vilken EU-eliten hör, är styrning (governance) viktigare än demokrati. Macron är kandidaten för auktoritär styrning, som ställer upp emot alla andra, emot Frankrike och demokratin. EU:s kris fördjupas oavsett om det blir Macron eller Le Pen som blir president.

Jan-Erik Gustafsson

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.

DEBATT

Robespierre mot egendomsrättens såriga tumme

Jan Myrdal

Inte nog med att det härskande tänkandet är de härskandes, det framträder inför oss också som det Strindberg med rätta kallade den offentliga lögnen. Den som vill handla förnuftigt måste därför gå till källorna. Söka sig dit tvärs genom de vanföreställningar som sprids av skola, officiella och officiösa medier samt politiker och informatörer av olika tjänstegrad. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Så blev vi blåsta på våra pensioner

Jan Hagberg

Dagens offentliga pensionssystem, som ersatte ATP-systemet, tillkom genom ett principbeslut 1994 i samförstånd mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. Sedan dess har den allmänna pensionen försämrats ytterligare. Med utgångspunkt i Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla kommenterar försäkringsmatematikern Jan Hagberg striden om våra pensioner.