logo

KULTUR

Färsk Stephen King-rysare med tandagnisslande clown

2017-11-06

Film: Det
Regi: Andy Muschietti

Av Stephen Kings närmare sjuttio romaner har numera över femtio filmatiserats. De har minst sagt varierat i kvalitet. Miniserien Det från 1990 var dock en av de mer lyckade, och Tim Currys huggtandsflinande clown har sedermera uppnått ikonisk skräckclownsstatus. Fram tills nu.

I årets nyfilmatisering av Det har berättelsen förflyttats från 60-talet till det sena 80-talets olycksdrabbade Derry. Här försvinner stadens barn spårlöst, och har gjort så i hundra år. Redan i anslaget träffar huvudpersonens lillebror clownen Pennywise bland skuggorna i en kloakbrunn. Det blir ett möte med bloddrypande utgång. Den här gången är det svenske Bill Skarsgård bakom det kusliga clownsminket, med lysande lystna gyllene ögon gör han rollen lika skräckinjagande som briljant.

Ett år senare får man följa losers-gänget: sex 13-åriga killar och en tjej, när de får utstå blodtörstiga äldre tonårsmobbare, oförståndiga vuxna och våndan av att vara ung och annorlunda. Efter några allt för flyktiga inblickar i barnens eländiga bakgrund, börjar de var och en drabbas av Pennywises skräckvisioner. Den hamnskiftande clownen livnär sig nämligen på fruktan, och framkallar detta genom att dra nytta av varje enskilds fobier. Det följer en rad tätt åtföljda jumpscares, både klassiska och förutsägbara som fyndiga och överraskande. Trots att filmen utspelas i snabbare tempo lyckas den bygga upp den bekanta oroväckande känslan att just din värsta mardröm kan hemsöka dig när som helst – även mitt på ljusa dagen.

Men det mest otäcka med staden Derry är inte ens den mordiska clownen, utan de vuxna som fullkomligt struntar i barnen. Föräldrar som är oförmögna eller ovilliga att förstå sina barn, som manipulerar och ljuger, eller rentav begår regelrätta övergrepp. Huvudpersonerna har alltså ingen trygg, tillförlitlig vuxen att vända sig till när de utsätts för metafysisk terror. Därmed är inte konstigt att de får för sig att de måste ta itu med clownproblemet på egen hand.

Uppgörelsen blir snygg, dramatisk och blodig. Barnskådespelarnas insatser är enastående, det visuella är påkostat och slående och 90-talets gryniga tjockteveversion bleknar en aning i jämförelse. Men stundtals haltar skräckeffekterna lite, då det ibland är omöjligt att komma undan clownens tandrader och i andra fall busenkelt. Bristen på logiskt mönster och avsaknaden av klara regler gör att förskräckelsen inte når upp till sin fulla potential. Vad vill egentligen Pennywise med alla barn? Det ger förhoppningsvis en framtida uppföljare svar på.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.