logo

KULTUR

"Fan, pappa, nu är det tufft, nu är det jävligt tufft!"

Författare och sjöman Jon Michelet. Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen/Oktober

2018-07-17

Den norske författaren Jon Michelet dog i våras, 73 år gammal. Hans omfattande författarskap präglades av ett starkt samhällsengagemang och ställningstagande för tredje världen mot kapitalismen. Här skriver hans dotter, Marte, om sin far.

Pappa dog sent i lördags kväll. Han somnade fridfullt in, omgiven av alla sina närmaste, efter lång tids sjukdom.

2005 blev han sjuk. En hjärtklaff var dålig för att han hade haft polio då han var barn. En dag tålde inte den klaffen mer. Operationen och medicinerna förändrade honom. Gjorde honom rädd, han som aldrig hade varit rädd för något eller någon. Han som hade rest världen runt på äventyr ville nu helst bara vara hemma i Larkollen. Han som hade älskat fester och fullt hus blev folkskygg. Han som vanligvis gick på som ett lokomotiv och engagerade sig i allt och alla, blev plötsligt stilla och frånvarande i blicken. Han som hade svurit på de mest högljudda och fantasifulla sätt blev mild och spak.

Han som hade byggt sin egen stengärdsgård, huggit sin egen ved, gått mil efter mil på skidor, som hade farit runt i Oslofjorden med den lilla röda båten med utombordsmotor, som hade traskat runt i strandkanten på jakt efter grå plankbitar som kanske kunde vara mahogny eller teak, han som filade och hamrade och höll på i snickarboden, och var stark och sund och alltid brun redan i april, han blev svag, grå, främmande för sig själv och ovän med den förrädiska kroppen sin. Innan hjärtat svek honom, var pappa full av explosiv energi.

Badade från sin fasta klippa 
Det han hade kvar, var badandet och skrivandet. Han badade från sin fasta klippa var dag från maj till september. Stirrade ut över vattnet, drack krutstarkt kaffe och längtade efter röken han hade slutat med. Han skrev varje dag, vinter, vår, sommar och höst. Han skrev ”Brev fra de troende”, om alla breven han hade fått från kristna som hade läst i tidningen att han hade överlevt allvarlig sjukdom, och som skulle försöka frälsa honom. Han svarade dem med sin egen orubbliga ateism och sin livslånga fascination av astronomi och fysik.

Han skrev ”Mappa mi”, om alla åren då overvåkingspolitiet följde honom och avlyssnade vår telefon för att han var kommunist. Han skrev en deckare där han lät sin fasta hjälte Vilhelm Thygesen vara ordentligt sjuk och tråkig, och där han, mellan raderna, skrev en vacker kärleksförklaring till mamma, lättad över att de två hade funnit tillbaka till varandra igen efter många års skilsmässa.

Han satte sig ned och skrev med en otrolig disciplin, som bara kunde störas av att något var fel med Marevanet, den blodförtunnande medicinen alla runt honom efterhand vandes vid att höra detaljerade rapporter om. För mycket Marevan och han kunde blöda ihjäl av ett sår i fingret. För lite Marevan och han kunde få blodpropp om han satt för länge vid skrivbordet. Just när det gällde Marevanet kom hans kraftigaste vokabulär fram igen. Annars blev han tystare och tystare.

Slutade nästan tala 
Och vi lät honom vara som han var, men vi bekymrade oss. En period kände vi att vi hade förlorat honom. Han slutade nästan helt att tala under familjemiddagarna, nöjde sig med att skjuta in faktaupplysningar i samtalen. ”Nej, det var i augusti 1984 vi flyttade till Zambia, inte oktober.”

Minne som en vandrande loggbok. Men, inneslutet, som om han var i dvala.

Men så hände det något, kanske var det Utøya och att min dotter föddes, som liksom ryckte honom tillbaka till oss, och till insikten om att det är så lätt att glida bort och så är allt du ville plötsligt för sent.

Hösten 2011 började han i alla fall tala med oss igen. Det var som om han skakade av sig en tung sömn. Och han satte sig ned och skrev något helt nytt, något han hade velat skriva hela livet, ett epos om havet och om krigssjömännen. Han skrev det för sig själv, och den överväldigande succén kom helt oväntat för honom.

Han blev jättebesvärad av att tala om det och ville hellre tala om gamla krigssjömän han hade mött, eller om väderprognosen, eller om svalorna som har bon överallt under takåsen på hans gula hus. Huset som han äntligen fick råd att måla ordentligt, utan arbetsinsats av sina amatörmässiga ungar.

”Nu är det tufft” 
Vi satt och såg på svalorna då pappa för några år sedan berättade att han hade fått cancer. Den första cancertypen blev han kvitt. Då han blev friskskriven, skrev han på med ny intensitet, var höst var han klar med en ny bok. Men så, för ett år sedan, kom det en annan cancervariant, och så en till, och så spridning. ”Fan, Marte, nu är det tufft, nu är det jävligt tufft.”

Han och jag talade bara en gång om att han skulle dö. Jag och mina systrar slet alla med att finna orden, vi gruvade oss. Rädda för hans reaktion, men mest vår egen kanske. ”Ni är så generade om döden att jag också blir alldeles generad”, sa han, den kvällen då jag äntligen tog mod till mig.

Han låg i sin säng hemma, omgiven av böcker, anteckningar och mediciner. Liten och tunn och uppstöttad av kuddar. ”Men jag är 73 år gammal, det är inte så illa. Jag har varit i alla världsdelar. Jag har skrivit 48 böcker. Jag har fått fyra döttrar och tre barnbarn och ni kommer och besöker mig allesamman och jag tycker så mycket om er.”

”Jag måste få färdigt sista bandet” 
Han tröstade mig, ville verka försonad med det hela. ”Jag är mest rädd för smärtor”, sa han. ”Och dem kan jag väl stå ut med om jag bara hinner skriva färdigt sista bandet. Jag måste få färdigt sista bandet.”

Den sista tiden skrev han för hand, i en länstol på palliativ avdelning. Sirliga meningar, med jämnt radavstånd och korrekt kommatering. Jag förstod inte hur han fick till det, proppfull av morfin, med skälvande händer och en kropp som höll på att avveckla sig själv.

Men det gick. Han höll deadline, på sitt eget dödsläger. Den avslutande boken om krigssjömännen kommer till hösten och mitt i all sorgen ser jag våldsamt fram mot att läsa den.

Just nu är det som om det har trängt sig fram ett väldigt konstigt och stort rum inuti mig, som jag känner helt fysiskt, och som är proppfullt och helt tomt på samma gång. Där inne råder fullständig vantro, även om hans död var väntad.

Vantron rotar sig in i mina minnen, som om de saker vi gjorde tillsammans aldrig egentligen har hänt, som om allt är utplånat, tillintetgjort, ogiltigt.

Var vi på Svalbard? Var jag med honom till fotbolls-VM i Frankrike? Släpade han mig över Finnmarksvidda på skidor, iförd sin chockrosa dräkt? Höll han egentligen de föredragen för mig framför öppna spisen, om Miles Davis eller Alta-aktionen eller slavuppror i Karibien? Vad betyder det att han fanns, när han inte längre finns?

Nu förstår jag er så mycket bättre, alla ni som har upplevt denna ohanterliga förlust, denna overklighet, före mig.

Fan, pappa, nu är det tufft, nu är det jävligt tufft. Tack för allt du gav oss, allt du kämpade för, allt du lärde oss och inspirerade oss till. Allt du var. Bon voyage! Vila i frid i stjärndamm.

Denna text är först publicerad på Marte Michelets Facebooksida.

I nästa nummer av FiB/K (nr. 8/2018) publicerar vi några utdrag ur Jon Michelets sista romansvit.

Marte Michelet

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.