logo

REPORTAGE

Finner inspiration i Indiens spänningar

Zac O´Yeah guidar artikelförfattaren Hans O Sjöström i den hektiska gatumiljön i Bengaluru. Foto Lill Sjöström.

2018-03-26

Bengaluru, eller Bangalore som den fortfarande heter i västerlandet, är Indiens fjärde stad. Hur många invånare den har får man nästan alltid olika uppgifter om, men siffran ligger mellan tio miljoner och tretton miljoner invånare, alltså fler invånare än hela Sverige. Sedan vi senast var där 2004 har staden växt enormt och trafiken – bilar, motorcyklar av olika slag och autorickshor – gör det svårt för en fotgängare att komma över gatorna. Det gäller att vara koncentrerad, bestämd och snabb. Alla fordon tutar oupphörligen åt varandra, förmodligen enligt något system, men det krävs längre tid i staden för att förstå det. Respekten för trafikreglerna är begränsad eftersom det är lättare att ta sig fram om man bryter mot dem. Detta gäller i synnerhet för tvåhjuliga fordon, som finns i oräkneliga mängder.

En som inte störs nämnvärt av trafiken och dess oljud är den svenske författaren Zac O'Yeah som har bott 17 år i staden och som är känd överallt där för sina långa promenader. Invånare i Bengaluru betraktar honom som smått galen eftersom han ständigt går långa sträckor, vilket är livsfarligt både på kort och lång sikt. Avgaserna från alla fordon är inte att leka med, många använder andningsskydd när de vistas ute i trafiken.

Vi möter Zac på den stora järnvägsstationen, City Railway Station, i den före detta brittiska delen av staden. Genom tunnlar och över broar för han oss i skydd för trafiken till en stadsdel som kallas Majestic efter en ansedd biograf som tidigare låg där, men som revs för några år sedan. I dag är det mest affischer för nya filmer från den indiska filmindustrins centrum, Bollywood, eller den lokala filmstaden Sandalwood som påminner om filmens storhetstid i Bengaluru. Dessutom pryds hus och väggar runt omkring av kolossalbilder av främst manliga filmstjärnor behängda med flera meter långa blomstergirlander.

– Hit kom jag 1992 för att skriva en resehandbok om Indien, berättar Zac.

– Jag fick ett enkelrum för 60 rupier per natt (omkring nio kronor i dagens penningvärde) och tänkte stanna en vecka, men det blev över en månad. Jag kände mig omedelbart hemma i Majestic. Det liknade Masthugget i Göteborg där jag är uppvuxen. Där var det hamnen som var navet för folklivet. Här var det järnvägsstationen och busstationen och här fanns nästan samma syltor och ölkaféer, samma gränder som knöt samman de större gatorna. Nu har mycket av detta försvunnit till förmån för högre och vräkigare hus och bredare gator men tillräckligt mycket finns kvar för att jag fortfarande ska känna mig hemma.

I dessa kvarter bor huvudpersonen i Zac O'Yeahs hittills två kriminalromaner, Operation Sandalwood och Operation operation, och i höst kommer den tredje i serien, Den tropiske detektiven. Huvudpersonen heter, eller kallar sig, Hari Majestic eller Mister Majestic. Han känner inte till om han har haft något annat namn, eftersom han hittades under en fåtölj just på biografen Majestic när han bara var några dagar gammal, togs om hand och uppfostrades av städerskan som hittade honom. Han blev en föga framgångsrik småbrottsling som på grund av sin klantighet har hamnat i den ena livsfarliga situationen efter den andra men samtidigt har haft en osannolik tur och ett par mer begåvade medbrottslingar, vilket har gjort att han åtminstone klarat livhanken.

I en tidigare roman, Summan av kardemumman, beskriver Zac hur mer eller mindre godhjärtade svenska biståndsarbetare och diplomater kan sätta krokben både för sig själva och dem som de ska hjälpa. 

Alla Zacs romaner är skrivna med gott humör. Man skrattar ofta högt när man läser dem, samtidigt som de ger ordentliga kunskaper om det moderna Indien från underklassernas perspektiv. En lokal författare som vi träffar på en tillställning säger att Zac är en de intressantaste författarna i Indien. 

– Han skriver med stor insikt om indiskt liv och indiska problem utan att sätta sig på höga hästar och, som de flesta utländska författare, se ner på oss indier. Han lever mitt ibland oss och med oss.

Förklaringen till detta kanske är likheten mellan Masthugget och Majestic, där han guidar oss och samtidigt redogör för hur miljön har förändrats. Han tar med oss till centralfängelset, Bangalore Central Jail, som ända fram till för ett decennium sedan var förvaringsplats för både oppositionella och vanliga brottslingar, och som förekommer i Majestic-böckerna. Numera är fängelset rivet och platsen där det låg heter Freedom Park (Frihetsparken). Det är en vacker och lummig park med förvånansvärt få besökare.

En sektion av det gamla fängelset har bevarats. Det är en lång rad sovsalar där fångarna fick sova på stensängar fastmurade i golvet. Kuddarna var också av sten. Sovplatserna är cirka 70 centimeter breda och ungefär en meter och 60 centimeter långa. På dessa hårda britsar fick ofta två eller tre fångar sova tillsammans. Fängelset byggdes av britterna på 1860-talet för att kunna förvara en del av alla dem som hade tillfångatagits under det så kallade sepoysupproret 1857–1858. Så sent som under Indira Gandhis undantagstillstånd 1975–1977 spärrades en rad politiska motståndare till hennes Kongressparti in här. Fängelset blev överfullt.

Nu är Zac O'Yeah en uppburen författare i Indien. Hans böcker säljs i stora upplagor och översätts till flera språk. När han kommer in på en bokhandel för att se om det har kommit in några nya intressanta böcker rusar personalen fram, hälsar på honom och bjuder på kaffe. Visst saknar han sin tidigare anonymitet, men han vet också att kändisskapet har sina fördelar. Det gör till exempel att bokhandlarna alltid har hans böcker i lager.

Hur uppnår man en sådan framgång?
– Redan som barn gillade jag deckare och läste allt jag kom över i den genren. Sedan upptäckte jag att deckare inte var något som gick hem hos den litterära eliten och dem som bestämde smaken i Sverige. Jag gick på skrivarkurser och lärde mig mycket och kom fram till att jag borde skriva något om min svåra barndom och min existentiella ångest. Det blev en bok som heter Pajazzo, min första roman, och den stilen utvecklade jag ännu mer i min sista seriösa roman, Allt om hat. Men så tänkte jag ett varv till. Det där är ju inte det jag vill syssla med. Om jag nu gillar kriminalromaner, varför ska jag då inte skriva sådana?

Men hans kriminalromaner liknar inga gängse svenska deckare. Här finns inga alkoholiserade eller tvivlande poliser och inga listiga kriminalare med god intuition av det ena eller andra könet.

– Att det har blivit så beror på två saker. De indiska poliserna är inga utredare. De upprätthåller ordningen, dirigerar trafiken, men löser sällan några mordgåtor. Indiska poliser som löser mordgåtor skulle helt enkelt inte vara trovärdiga. Samtidigt blev Stieg Larsson plötsligt jättekänd i hela Indien och plötsligt blev indiska läsare väldigt upphetsade över att det fanns en svensk deckarförfattare, det vill säga jag, som bodde här, innan jag visste ordet av blev jag utgiven i Indien också och hamnade på bokhandlarnas bästsäljarhyllor.

– En av målsättningarna med thrillers som Summan av kardemumman är att försöka visa för mina svenska läsare varför det blir mer och mer terrorism i västerlandet. Inte så att jag stöder terroristerna men jag tycker att vi behöver undersöka deras mentalitet och varifrån den härstammar.

– När Saddam Hussein hade avrättats blev det stora och våldsamma upplopp här. Folk var rasande på amerikanerna. Jag var ute och gick i närheten av de gamla basarkvarteren i staden och hamnade mitt i ett upplopp. Jag omringades omedelbart av hotfulla människor som frågade mig om jag var amerikan. ”Nej”, sa jag, ”jag är tysk”. En av dem som hade gripit mig såg misstänksamt på mig och sa: ”Säg efter mig: George Bush is a dog” (”George Bush är en hund”). ”No problem”, svarade jag och sa klart och tydligt: ”George Bush is really a dog”. Då lät de mig gå.

– Påverkad av sådana händelser började jag skriva Summan av kardemumman om global terrorism och risken för ett tredje världskrig. Tidigare hade jag skrivit Tandooriälgen, som handlar om ett Sverige som har införlivats med Indien och den nya världsdelen Eurasien samtidigt som den globala uppvärmningen gör skillnaderna mellan Indien och Sverige allt mindre. Miljön i boken är återigen en blandning av Masthugget och Majestic.

– I boken har Göteborg bytt namn till Gautampuri. Där och framför allt i Masthugget finns precis som i Bengaluru gator där öppna kloaklock hotar trafikanter som inte ser sig för och ljusskygga restauranger är spelplats för våldsamma mordkomplotter. I den boken intar polismannen Herman Barsk spanarrollen. Han har vissa drag gemensamma med Kurt Wallander, men i serien om Mister Majestic är han försvunnen till förmån för en otursförföljd och nyfiken självutnämnd medhjälpare till vilsna turister. (Men, lovar Zac, Herman Barsk dyker snart upp igen – i Den tropiske detektiven.)

– Tandooriälgen såldes i flera upplagor både här och i Sverige. Sedan, efter den fortsatte jag mer lokalt med trilogin om Mister Majestic. Han är en fixare av det slag som brukar ta kontakt med en på järnvägs- och busstationer och erbjuda sig att lösa alla problem med att hitta hotellrum och sådant. I den första boken försöker han framställa sig som chef för en resebyrå med kontor i ett förslummat område. Där sitter han och studerar Wikipedia för att bli allvetare när han inte är ute och lurar turister eller hotas till livet av ilskna huliganer och mäktigare skurkar.

Zac O'Yeah är en flitig författare som dessutom har publicerat reseskildringar om Indien och USA. När vi träffar honom håller han på att slutföra tre bokmanus, en roman och två faktaböcker. Dessförinnan har han skrivit tolv böcker som finns utgivna på svenska, däribland den lovordade Mahatma, om den stora indiska ledaren Gandhi. I februari startar den andra säsongen av den skrivarskola som han leder tillsammans med två andra. Den ena av dem är hans hustru Anjum Hasan, en av Indiens främsta unga kvinnliga författare och poeter, säger han stolt.

Själv är han född i Finland, uppvuxen i Göteborg, där han var aktiv i husockupationerna i Haga på 1980-talet, och han har arbetat som internationell sekreterare i Sveriges författarförbund innan han flyttade till Bengaluru. Han skriver både på svenska och engelska vilket kräver sin tid och han gör inga regelrätta översättningar av sina böcker från engelska till svenska eller tvärtom. De engelska versionerna är i huvudsak riktade till en indisk publik och indier tycker inte om rått våld och tragiska slut, vilket den svenska publiken helst vill ha. Därför blir det olika versioner men ungefär samma historia – lyckligt slut i den engelska versionen och sorgkantad lycka som i den svenska Operation operation.

Hur orkar du leva i en så stor och bullrig stad som Bengaluru och ett land med så stora spänningar som Indien?
– Det blir konstigare och konstigare för varje dag. Man vet inte från den ena dagen till den andra vilket land man lever i. Att betrakta och bevittna det är oerhört spännande.


Teckna en prenumeration på FiB/K här

Hans O Sjöström

REPORTAGE

Jadens mästare

Lasse Lindström

En enda skulptur kan ta år att skapa, när jademästaren Lin Bozheng snidar sina mest detaljerade verk. På en utställning vid Kinas kulturcentrum i Stockholm visade han upp egna arbeten, men även verk som hans far och son skapat. Här berättar FiB/K:s Lasse Lindström om sitt möte med jadens mästare.

REPORTAGE

De hjälper synskadade att få sin syn åter

Jan Fredriksson

Biståndsorganisationen Vision For All hjälpte behövande i Guatemala med synundersökningar och glasögon. Jan Fredriksson ingick i en grupp på åtta svenska biståndsarbetare. Här rapporterar han om insatsen.

REPORTAGE

Iranska möten

Göran Tonström

"Ett land är dess folk. Oavsett vilket politiskt system som råder, vilka som bestämmer, har eller tar makten. Det är människan som lever där, som är kärnan. Utan henne torr och död öken, hur bördig och mjäll jorden än är." Så inleds ett fotoreportage av Göran Tonström, som reste till Iran för att skildra folket.