logo

REPORTAGE

Hans Blix om Irak efter uppdraget från FN:s säkerhetsråd

Hans Blix deltar också i svensk säkerhetsdebatt. Han är kritisk till närmandet till Nato. Foto Eva Wernlid

2018-02-16

Hans Blix ser tillbaka på sitt arbete med att leda vapeninspektionerna i Irak på FN:s säkerhetsråds uppdrag fram till USA:s intervention och vad som hänt därefter.

Vad fick dig att acceptera uppdraget 2000 att undersöka om Irak hade lager och förberedelser för kemisk och biologisk krigföring?
– 1997 hade jag avgått som chef för IAEA och ansåg att IAEA under min ledning hade lyckats med uppgiften att säkra att Irak var utan kapacitet att tillverka kärnvapen. Jag blev pensionär under några år. I januari 2000 fick jag förfrågningar om att leda en ny kommission med säkerhetsrådets uppdrag att både inspektera och se till att Irak inte hade kemiska och biologiska vapen och missiler. Jag avböjde, men till slut, när FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan förklarade att jag var den ende som säkerhetsrådet kunde enas om som ordförande så tyckte jag inte att jag kunde dra mig undan.

En tidigare kommission, Unscom, hade gjort inspektioner under 1990-talet men blev småninom ifrågasatt, främst på grund av sin nära anknytning till bland annat USA:s underrättelsetjänst. Den kommissionen utestängdes slutligen av Irak. Varför trodde du att din kommission skulle kunna lyckas?
– Unscom hade ofta gått fram på ett förödmjukande sätt och varit nära lierat med och lämnat information till stormakternas underrättelsetjänster. Vi klargjorde att ett oberoende Unmovic under säkerhetsrådet gärna tog emot information från underrättelsetjänsterna, men avvisade tanken på att lämna information tillbaka till dem. Jag trodde också att det var möjligt för oss i Unmovic att genom bestämda men icke förödmjukande metoder – inspektioner snarare än kommandoräder, utfrågningar snarare än förhör – få irakierna att positivt samarbeta med oss för att antingen ge upp eventuella ännu existerande förbjudna vapen eller bevisa att de inte fanns. Vi hade professionell personal – en stor mängd fysiker, biologer och kemister, och de hade alla genomgått särskild träning.

Anade du redan vid uppdragets inledning att det skulle kunna bli motstånd bland flera av stormakternas ledare beroende på de resultat du kunde få fram?
– Nej, jag trodde att regeringarna skulle respektera våra rapporter om de var lika professionellt och sakligt genomförda som vi normalt begär av polisen. Och säkerhetsrådet hade inte beordrat oss att bekräfta misstankar!

Hur var Dina möten med USA:s och Storbritanniens ledare?
– Rättframma. Men samtalet med George W Bush i en stor krets var inte så givande. Kanske hade utrikesminister Colin Powell ordnat det för att visa Bush att ElBaradei (chefen för IAEA) och jag var kompetenta och omdömesgilla för uppdragen. Men samtalet med vice president Dick Cheney var obehagligt. Lite otydligt hotade han att diskreditera oss om slutsatserna inte blev de rätta. Med andra ledare gick det bättre. I sina memoarer skrev Condoleeza Rice (vid den tiden rådgivare i nationella säkerhetsfrågor, FiB:s anm.) att jag var ”tough and honest”.

Hur uppfattade du den ganska omfattande kritik som du och kommissionen fick?
– Det var främst amerikanska medier som misstänkliggjorde oss när vi inte stämde in i vad de sa. Utrikesminister Anna Lindh kontaktade mig på telefon flera gånger och jag redogjorde gärna för henne var vi befann oss i arbetet. Redan då jag utnämndes hade Per Ahlmark – som titulerade sig före detta biträdande statsminister – sagt att jag var oduglig och upprepade det temat senare i flera artiklar världen över, bland annat i Washington Times. På fråga från svenska medier om detta sa jag bara att det var viktigare för mig att ha säkerhetsrådets än Ahlmarks förtroende.

När invasionen ändå kom och Saddam Hussein blev avrättad kan man kanske säga att ditt uppdrag blev misslyckat. Hur ser du på det?
– Ja, visst var det ett misslyckande att våra rapporter, som inte pekade på några dolda vapen, inte hade tillräcklig tyngd för att få USA att uppskjuta sin intervention. Det var också ett misslyckande för FN att sakliga rapporter som man hade beställt ignorerades av en stormakt. En stor majoritet stater som läste våra rapporter avvisade stöd för intervention och begärde ytterligare inspektioner som kunde klargöra om det fanns eller inte fanns vapen. Efter interventionen kunde ju också hökar i USA:s administration som inte hade haft förtroende för oss konstatera att det inte fanns vapen.

– En viktig effekt av vårt arbete blev att det aldrig gick att få majoritet i säkerhetsrådet för en resolution som skulle ge grönt ljus för angreppet. Vad skulle världen i dag ha tyckt om FN, om rådet hade gett grönt ljus? Visst gjorde vår rapportering avtryck i politiken! Den upprätthöll respekten för FN som ett instrument för världen, inte som ett redskap för någon stormakt. USA:s ignorerande av verkligheten fick katastrofala följder och gav en lärdom: om man inte vill agera på ärlig och kompetent diagnos, vilken chans har man då till verkningsfull terapi?

Hur ser du nu på själva rapporteringen som metod?
– Inspektionerna på plats sökte uppriktiga fakta – inte ”alternativa fakta”. Underrättelsetjänsterna har en inbyggd svaghet. Ansvariga chefer avfärdar sällan underrättelser med låg sannolikhet för att hålla ryggen fri ifall det skulle ligga något i underrättelserna. Vår rapportering var en seger för idén om en ”civil service” inriktad på att se till att politiska – och politiserande – beslutsfattare åtminstone får sakliga underlag. Kanske hade vi kunnat ropa högre, men vi kunde knappast bevisa att någonting, det vill säga förbjudna vapen, inte fanns.

Hur ser du på FN:s säkerhetsråd? Kan den spela en roll för fred?
– Säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar, är en ”junta of warlords” (en sammanslutning av det andra världskrigets krigsherrar) som kan agera när den är enig. Vi klagar när den är förlamad av oenighet och blir rädda för vad den ska ta sig till då den är enig. Vem kan kontrollera denna högsta makt? Vi bör söka samarbete med andra medlemmar för att kräva att ”the warlords” respekterar stadgan som är skriven för alla – inte bara för dem.

Du antydde att USA:s agerande i Irak utan bemyndigande av FN kan få följder vid andra konflikter. Gäller det också frågan om kärnvapen för Iran och Nordkorea?
– Likheten mellan Iran och Irak är att USA efter 11 september känt ett behov att som en sårad jätte krossa regeringar som sätter sig upp mot USA. Hela världen – inklusive USA – anser att det inte finns någon kärnvapenkapacitet i Iran. Här är dock trycket från Israels Likudledda regering troligen ännu starkare för en hård amerikansk hållning än i fallet Irak. Den stöds också av de evangeliskt kristna som inte – vad jag vet – var så aktiva i Irakfallet. Varken president Donald Trump eller Israels premiärminister Benjamin Netanyau (men kanske Saudiarabien) önskar ett väpnat amerikanskt anfall på Iran. De vill ha förnyade ekonomiska sanktioner för att försvåra ekonomisk utveckling i Iran.

– Nordkoreas ledning har nog alltid varit benägen att se egna kärnvapen som en starkare garanti än papperslöften mot en amerikansk ”regimförändring”. Med 1994 års ”agreed framework” sökte USA övertyga Nordkorea att man inte sökte regimförändring, men det blev mindre trovärdigt då Bush tog över efter Bill Clinton. Att nu övertyga Nordkorea om sin goda vilja till fredlig samexistens genom att segla runt Koreahalvön med hangarfartyg, flyga nära 38:e breddgraden med kärnvapenkapabla bombflyg och årligen avhålla en mycket stor militär manöver är inte heller lätt. Just nu tycks farligheterna ha minskat några millimeter med de olympiska spelen.

– Man bör i sammanhanget inte glömma att Barack Obama inte invaderade Syrien. Obama var stolt att han trots oerhört starkt tryck i Washington avstod från att angripa Assad för insatsen av sarin i Ghouta. Obama insåg och var medveten om att man inte kunde veta vart ett militärt ingrepp kunde leda och att USA inte hade något mandat för detta av säkerhetsrådet.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


90 år fyller Hans Blix i år. Han har ett långt arbetsliv bakom sig – först som diplomat i utrikesdepartementet sedan som hög tjänsteman i FN. Nedrustningsfrågor började han med redan 1962 under Alva Myrdals ledning. 1978–79 var han utrikesminister i Ola Ullstens regering. Den längsta tjänstgöringen, 16 år, var som generaldirektör i FN-organet IAEA, den internationella atomenergimyndigheten (1981–1997). Då inspekterade han som förste representant från omvärlden Tjernobyl på plats efter härdsmältan i det sovjetiska kärnkraftverket 1986. Han har ända sedan 1981 varit engagerad i och utvecklat övervakningen av Iraks kärnenergiprogram och eventuella vapeninnehav. Från 2000 till och med 2003 var han av FN:s säkerhetsråd utsedd som chef för Unmovic, den kommission som granskade om Irak hade kemiska eller biologiska massförstörelsevapen och missiler. Det skedde parallellt med granskningen från IAEA vad gällde kärnvapen. Hans är fortfarande verksam i övervakningen av inkapslingen av resterna av kärnkraftverket i Tjernobyl. Han skriver just nu på en bok om faktorer som hindrar användningen av våld mellan stater i ett historiskt perspektiv.
 


…biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz i januari (2002) hade begärt att CIA skulle göra en utredning om mitt agerande som chef för IAEA mellan 1981 och 1997. … rapporterade Walter Pincus den 15 april att CIA kommit fram till att jag som chef för IAEA hade genomfört inspektioner ”fullt ut inom givna ramar”. Några befattningshavare hade sagt att Wolfowitz hade ”gått i taket” för att rapporten om mig inte gav tillräckligt ammunition för att underminera mig och FN:s program för vapeninspektioner.
Ur Hans Blix´ bok Avväpna Irak, 2004

Teckna en prenumeration här

Torbjörn Wikland

REPORTAGE

Iranska möten

Göran Tonström

"Ett land är dess folk. Oavsett vilket politiskt system som råder, vilka som bestämmer, har eller tar makten. Det är människan som lever där, som är kärnan. Utan henne torr och död öken, hur bördig och mjäll jorden än är." Så inleds ett fotoreportage av Göran Tonström, som reste till Iran för att skildra folket.

REPORTAGE

Fredrika Gårdfeldt: ”Fred och solidaritet bygger Guds rike på jorden”

Christer Lundgren

Fredrika Gårdfeldt är präst i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. Vid de nordiska fredssamtalen i Degerfors berättade hon mycket personligt om sin kyrkliga bakgrund och sitt engagemang som samordnare för Katarinauppropet, en appell som säger ja till human flyktingpolitik, nej till svensk vapenexport. Här intervjuas hon av FiB/K:s Christer Lundgren.

REPORTAGE

Magda Gad: "Lögnen härskar"

Pelle Sunvisson

Var fanns de ständiga flygbombningarna, den förstörda infrastrukturen och livet som bara bestod av svält och död? När Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad kom till Jemen med fotograf Niclas Hammarström fick hon en sak klar för sig: lögnen härskar! Här berättar hon för FiB/K:s Pelle Sunvisson om den verklighet som mötte henne i Jemen.