logo

REPORTAGE

Insamlingsbössa i ena handen och plakat i den andra

FOTO: Lill Sjöström

2017-05-16

Varje fredag eftermiddag står hon i myllret av människor vid Resecentrum eller Uppsala C, som det också heter, med en insamlingsbössa i ena handen och ett plakat i den andra med Ship to Gazas emblem – en båt med segel i de palestinska färgerna – och swishnumret till insamlingen för nästa båt.

Görel Sävborg Lundgren uteblir sällan från sitt insamlingspass. Hon delar inte ut lappar till förbipasserande för hon har inte fler än två händer. Hon tränger sig inte heller på dem som går förbi som en del av de andra som finns vid Resecentrum gör. Där finns folk som delar ut rabattkuponger, romer som ofta sjunger och spelar och mormoner som säljer biblar och religiösa böcker och broschyrer och andra som säljer Situation Stockholm.

Men någon hårdare konkurrens ser det inte ut att vara. Görel samlar ihop ett par hundra en vanlig fredag och något mer än det dubbla när folk har mer pengar i slutet av månaden. Men de flesta går bara förbi. Några få stannar upp och tittar för att sedan gå vidare. Om det beror på brist på kontanter eller något annat kan man inte veta. En och annan kommer fram och swishar in pengar till insamlingen.

– De flesta är vänliga, säger Görel. Någon gång händer det att någon kommer fram och säger att vi vill utplåna Israel. ”Var har du fått det ifrån?”, brukar jag svara och därmed avstannar i regel diskussionen. Svårast för mig blir när någon vän eller bekant kommer fram och vill prata. Under årens lopp har jag lärt känna många och tycker att det är trevligt att träffa dem på nytt. Men då glömmer jag ofta att fråga dem om ett bidrag. Det känns nästan genant. Som om jag skulle utnyttja bekantskapen för att få in pengar. När de har gått kommer jag på att jag glömt det.

Hur kom det sig då att hon på äldre dagar engagerade sig för kampen mot Israels blockad mot Gaza?
– Det började med att jag kom till Uppsala för att studera teologi. Jag ville bli präst. Jag hälsades välkommen av Sten Lundgren, som var en av institutionens representanter och skötte mottagandet av de nyanlända studenterna. Nu är han min man. När han fortfarande var min pojkvän reste han i början av 1960-talet till Israel och Jordanien, som då också omfattade det som i dag kallas Västbanken. Han berättade för mig om alla flyktingar och fördrivna som fanns där och som hade drivits bort från sina hem i det som nu hade blivit Israel. Det var en annan bild av förhållandena i Mellanöstern än den rådande, där den nya staten Israel ofta framställdes som ett land som hade lycktas förverkliga det som Socialdemokraterna ville göra i Sverige.

Teologiutbildningen gav inte det resultat hon hade förväntat. Hon möttes överallt av motstånd mot tanken på att hon skulle bli präst. Skälen till det var olika, jag kan tänkta mig att ett av dem var att det skulle vara ett slöseri med begåvning. Men naturligtvis spelade motståndet mot kvinnliga präster också en viktig roll.

– Hur som helst tröttnade jag och beslöt mig i stället för att göra anti-karriär, säger hon.

Denna anti-karriär kom att bestå av olika uppdrag inom utbildningsväsendet, utredningar, kommittéuppdrag för både högskolor, riksdag och regering. Samtidigt var hon aktiv inom socialdemokratin och den kristna broderskapsrörelsen eller Socialdemokrater för tro och solidaritet som den numera heter, eftersom den är öppen också för människor med andra religioner än kristendomen. Där tillhörde hon en tid ledningen. Hon har också suttit i Uppsala kommunfullmäktige under en period och hennes sista uppdrag för Socialdemokraterna var som nämndeman i tingsrätten.

– Det är först på sista tiden jag har lärt mig att ransonera uppdragen, säger hon.

Det av hennes uppdrag som kanske väckt mest uppseende fick hon 1968, när hon valdes till ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS, och blev organisationens första kvinnliga ordförande. Tidigare hade SFS styrts enbart av unga män, av vilka många senare i livet kom att tillhöra de mest inflytelserika i samhället, till exempel Ruben Josefsson som så småningom blev ärkebiskop, Olof Palme, Lennart Bodström och Bertil Östergren, sedermera en stridslysten och omstridd ledare för akademikerorganisationen Saco.

– Förslaget att välja mig blev en total överraskning för mig och jag tvivlade på att jag skulle klara av det. Det var en omvälvande tid med Vietnamrörelse och en allmän radikalisering. Det jäste också i studentkårerna. Folk började protestera mot bestämmelserna om att en student måste tillhöra en studentkår eller en så kallad nation, en sammanslutning för studenter från en viss landsända eller med någon anknytning till denna. Kårhusockupationen i Stockholm kom att bli en epokgörande händelse i den utvecklingen. Det var ingen lätt uppgift att leda allt detta. Men jag klarade av det och hade ingen tanke på att hoppa av under verksamhetsåret 1968 och 1969.

– Att vara kritisk mot Israel är nog ändå betydligt svårare. Det har att göra med att vi i Sverige liksom de flesta andra européer bär på ansvaret för förintelsen. Det går inte att förneka. Detta utnyttjar också Israel som försvar för sin långvariga och olagliga ockupation av palestinska områdena på Västbanken och av Golanhöjderna i Syrien. Kritiken mot Israels uppträdande framställs som ett angrepp på judar och på judendomen.

– Men vi kan inte stillatigande acceptera hur den israeliska ockupationsmakten ständigt försvårar den palestiniernas dagliga tillvaro. En grupp kritiska israeliska soldater som kallar sig Breaking the Silence (Bryta tystnaden) har vittnat om att de när de tjänstgjorde i Hebron på Västbanken instruerades av sina officerare att dagligen göra livet svårt för palestinierna genom att hindra dem när de gick ut och handlade, genom att stänga av elektricitet och vatten i deras lägenheter och ständigt avkräva dem legitimation. Sådant omfattar både vuxna och barn. Dagligen måste de stå i kö för passkontroller vid kontrollpunkterna mellan olika palestinska områden och om några protesterar mot behandlingen kan soldaterna gripa dem.

Ship to Gaza koncentrerar sig på ockupationen av Gaza och blockaden mot området. Där är arbetslösheten omkring 30 procent. Exporten från området har praktiskt taget upphört och en mängd av de företag som tidigare varit verksamma där har flyttat eller lagt ner verksamheten.

– Genom blockaden av Gaza förhindrar Israel invånarna i Gaza att försörja sig själva fast de både vill och kan göra det, säger Görel.

– Det finns många som anser att denna blockad är omänsklig och i Uppsala arbetarkommun bildade vi under 2000-talets första decennium en internationell arbetsgrupp som diskuterade vad vi kunde göra. På förslag från Mattias Gardell, Dror Feiler och Amil Sarsour från Uppsala började gruppen diskutera att följa exemplet från kriget i före detta Jugoslavien med hjälpsändningar till Serbien. De hade gett bra resultat. Något liknande borde vara möjligt i Gaza, tyckte vi, och så kom Ship to Gaza till stånd i samarbete med den internationella Freedom Flottilla.

I maj 2010 uppbringades hela flottiljen utom ett fartyg på internationellt vatten. Tio deltagare i aktionen ombord på det största fartyget, Mavi Marmara, sköts ihjäl av israeliska soldater. De tio dödade var turkiska medborgare. En av dem var också medborgare i USA. Senare dog ytterligare en person efter fyra år i koma.

Två svenska fartyg från Ship to Gaza har beslagtagits av Israel, ett av dem det finskflaggade Estelle. Högsta domstolen i Israel förklarade förra året att de två fartygen ”inte olagligen befann sig där de var”, det vill säga på internationellt vatten, när de bordades av israelisk militär. Det kanske kan betyda att båtarna måste lämnas tillbaka till Ship to Gaza, vilket skulle vara en betydande framgång för organisationen.

I väntan på vad detta domstolsutslag kan led till för praktiska resultat fortsätter Görel Sävborg Lundgren att varje fredag stå vid Resecentrum och samla in pengar till nya försök att bryta blockaden. Hon är ingen ungdom men säger bestämt att hon tänker hålla på så länge hon orkar. Ett av problemen för Ship to Gaza liksom för de flesta organisationer det är få ungdomar som engagerar sig. 

– Det finns engagerade ungdomar och en del av dem har hört av sig, men vi vet inte riktigt vad vi ska ge dem för uppgifter, säger hon.

Kan det vara så att de snabba kommunikationerna via bland annat Facebook, Twitter gör att det vanliga långsamma arbetet i organisationer verkar alldeles för trögt för ungdomar? 
– Det är möjligt att det kan ha sin betydelse. Många kanske tycker att det räcker med att visa upp sitt engagemang på nätet. Vi har diskuterat detta i Tro och solidaritet. Men någon slutlig lösning har vi inte kommit fram till. Organiserat ideellt arbete är inte alltid så lockande.

Till sist: Vad är det viktigaste för dig i politiken? 
Respekt för alla människor. Ingen ska behandlas som om han eller hon inte är något!
 

Hans O Sjöström

REPORTAGE

Vilhelm Moberg – omstridd fredsvän

Christer Lundgren

Författaren Vilhelm Moberg är aktuell och omstridd. Det visade sig då moderattidningen Barometern i Kalmar den 9 december i polemik mot ”den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson” ryckte ut för att i en ledare lägga Mobergs ord till rätta.

REPORTAGE

Med avslaget i Sverige försvann hoppet

Hanna Strid

Mustafa har kvar kortet som visar att han har varit asylsökande i Sverige. I matkön vid barackerna i Belgrad visar han upp LMA-kortet från Migrationsverket som gick ut i oktober. Sedan fick han inte vara kvar längre. Nu tänker han stanna i Serbien och vänta på att något ska ändras.

REPORTAGE

Så länge det finns liv finns det hopp

Jan Bjerkesjö

I februari kallade Barnombudsmannen till akut krismöte med flera myndigheter sedan uppgifter hade gjort gällande att ensamkommande barn planerat att ta sina liv tillsammans. En som har träffat dessa barn är psykoterapeuten Ulf Gustavsson i Uppsala, under många år verksamhetsledare vid Röda Korsets behandlingscentrum.

REPORTAGE

Anteckningar från Ukraina

Pelle Sunvisson

Ukraina – vardagen och kriget. Frontlinjen har stått stilla sen länge. Det betyder inte att det är stilla där. Tvärtom fortsätter vågorna av artilleribeskjutning mot bostadsområden närmast kontaktlinjen. Kriget letar sig också in i vardagen. Ett operabesök kan plötsligt förvandlas till en övning i krigshets och ett skämt kan diskret tystas av rädsla för angivare. Men det finns också några få platser som är till synes orörda. En knatteturnering i fotboll till exempel. Pelle Sunvisson rapporterar.