logo

KULTUR

Klassikertipset: En förlorad värld

2018-03-13

Evelyn Waugh: En förlorad värld
(Brideshead Revisited)

Många svenskar som var i TV-mogen ålder 1982 tycks än i dag bevara minnet av Brideshead Revisited som Charles Sturridges och Michael Lindsay-Hoggs uppenbarligen mycket förtjänstfulla TV-serie med samma namn; ”världens bästa TV-serie”, och så vidare.

Evelyn Waughs roman bör rimligtvis vara lite mindre känd i vårt land även om försäljningssiffrorna sannolikt steg med nya upplagor som trycktes i samband med TV-succén. 2008 gick en filmatisering upp på bio. Den har visats i TV och fick mycket blandad kritik. Vågar man gissa att antalet Brideshead Revisited-puritaner är förvånansvärt stort på landets kulturredaktioner? 

Det står i alla händelser ett nostalgiskt skimmer kring En förlorad värld och den väldigt märkliga sociala miljö som berättelsen utspelar sig i, den brittiska societeten, och visst är tweed sedan flera år ett helt accepterat material på innerstadens gator. Tiden går och samhället förändras.

En förlorad värld handlar på ytan om just det. Det är på sätt och vis en mindre pratsam På spaning efter den tid som flytt i engelsk överklasstappning, och romanen bör kunna nå ut till ständigt nya läsare tack vare ett aldrig minskande intresse för rävjakt till häst. Ser man förbi alla sådana detaljer inser man att Evelyn Waugh har skrivit en bok som handlar om tro och vantro, om kris och om faktiskt helt vanlig mänsklighet. Trots att figurerna i romanen naturligtvis är privilegierade på ett sätt som nästan inte alls förekommer i exempelvis dagens Sverige. Ändå går mycket igen i både medelklassens och den nygamla överklassens attityd till missöden inom familjen (alkoholism och förfall). En förlorad värld är på så sätt intressant inte endast som vittnesbörd om något dött och begravet. Man kunde säga att skenet bedrar.

Själva handlingen är egentligen ganska enkel: huvudpersonen Charles Ryder, målare, återvänder under andra världskriget till slottet Brideshead, där han tillbringat mycket tid något decennium tidigare som vän till den adliga familjen Flyte – främst till Sebastian; familjens svarta svår och Ryders studiekamrat i Oxford. När Ryder återvänder är det i egenskap av officer. Familjen Flyte har lämnar det stora palatset, som en gång var platsen för ett liv avskärmat från samhället i övrigt. Nu är allt förändrat. Charles Ryder minns och berättar om det förflutna: om den katolska familjen Flyte, om Sebastian och alkoholen, om överklassens vanor och totala förakt för moderniteten. En förlorad värld.

Tre romaner att hålla utkik efter i vår:

Agnes Lidbeck: Förlåten (Norstedts)
Även om man till äventyrs skulle vara allergisk mot uttryck som ”succédebutant” och ”succédebut” finns det inget bättre sätt att beskriva Agnes Lidbeck och hennes debutroman Finna sig från 2017. Finna sig var en finstämd och känslig skildring av vuxenlivet ur kvinnligt perspektiv, och nu i vår kommer Förlåten: ”ett närgånget, detaljerat porträtt av Ellen och Maria, det komplexa systerskapet och relationen till de människor som kretsar kring dem: föräldrarna, männen och barnet.”

Charlotta Aquilonius: Här kommer natten (Modernista)
Charlotta Aquilonius är förläggare på Bonniers sedan 2007 och debuterar i vår med Här kommer natten på annat förlag. Bokens framsida signalerar att det rör sig om dekadenta saker: mystisk, storögd kvinna med lindade händer. Blod på en vit bordsskiva. Modernista beskriver romanen på följande sätt: ”Här kommer natten är ett skräckromantiskt äventyr från ett Stockholm i frostnupen kråsblus, en samtidshistoria som trotsar tiden, om möjlighet och verklighet, om girighet, kärlek, längtan och svek.”

Christian Kracht: De döda (Ersatz)
Man får lätt uppfattningen att Christian Krachts författarskap fortfarande är underskattat i Sverige, trots förlaget Ersatz imponerande insats med Krachts romaner i helgjuten översättning (till och med formgivningen håller hög klass). Vad det här beror på är förstås onödigt att spekulera i. Kracht skriver underhållande böcker med självdistans och stundom lite småprovokativt innehåll. Tematiskt är det en helt annan femma, men stilistiskt och annat kommer åtminstone jag ibland att tänka på Per Hagman.
 

Teckna en prenumeration på FiB/K här

Mattias Arreborn

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.