logo

DEBATT

Krisen i Qatar, miljardkarusellen och FIFA-skandalen

2017-10-27

”Neymar förkroppsligar det brasilianska idealet om en dribblande spelare som inte bara gör mål utan också gör det med stil” (Tidskriften Offside, nr 5/2017, sid. 68).

Tisdagen den 23 november 2010 bjöd Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy på arbetslunch i Élysée-palatset i Paris. Bland gästerna märktes gulfstaten Qatars premiärminister Hamad bin Jassim, dennes kusin shejk Tamim samt gamle fotbollslegenden Michel Platini, europeiska fotbollsförbundets (UEFA:s) ordförande sedan 2007.

Exakt vad de församlade avhandlade mellan skål och palatsvägg vet vi inte. Men obestridligt är att en serie handelsavtal skrevs under och att Qatars önskan att få arrangera VM-slutspelet i fotboll år 2022 dryftades. Det ena hade bäring på det andra, och att just Platini bjudits in var ingen slump.

Australien, Japan, Sydkorea och USA konkurrerade om att få stå värd för 2022 års fotbolls-VM – med amerikanerna som favoriter och med Qatar som en, enligt all expertis, chanslös outsider. Platini hade tidigare stött USA:s kandidatur. Men hos Sarkozy bytte han fot, blev Qatarman och lyckades under de kommande dagarna övertala andra europeiska dignitärer att lägga sina röster på den lilla gulfstaten.

Dessförinnan hade den qatariske fotbolls-mogulen och affärsmannen Mohammed bin Hammam gjort sitt med hjälp av entusiastisk och beställsam personal: på rundresor i Afrika, Asien och Karibien köpte de röster för belopp svarande mot 30 miljoner svenska kronor per nation. 

I december 2010 tillkännagav FIFA (det internationella fotbollsförbundet) till nästan allas bestörtning att 2022 års VM kommer att spelas i – Qatar…

Det 160 km långa olje- och naturgasemiratet i Persiska viken med landgräns enbart mot Saudiarabien är i många avseenden en udda statsbildning. Befolkningen på drygt 2,5 miljoner består till ungefär 80 procent av fattiga gästarbetare från Bangladesh, Indien, Pakistan och Nepal och till 20 procent av ny-rika uppkomlingar med egna barnflickor, chaufförer, köksor, trädgårdsmästare och kapital i överflöd. Allting kan köpas, inklusive världsmästerskap i fotboll, och nästan allt är pengar. Räknat per capita är Qatar världens rikaste land. Någon verklig demokrati finns inte, och såväl yttrande- som tryckfrihet är satta på undantag. Religionen är en wahhabitisk sunni-avart, inte fullt lika extrem som i Saudiarabien, men den som konverterar riskerar spö- eller dödsstraff. Homosexualitet är i lag förbjuden.

Specifikt för Qatar, Bahrain och Förenade Arabemiraten är den väldiga roll som idrotten tillåts spela.

Bahrain med 800 000 invånare har (liksom Qatar) köpt in östafrikanska långdistansstjärnor i parti och minut, arrangerat Formel 1-Grand Prix, finansierat ett antal galopptävlingar på de brittiska öarna, och i våras höll FIFA kongress i just Bahrain. Förenade Arabemiraten sponsrar via sitt flygbolag Emirates – Fly Emirates… – de europeiska fotbollsjättarna Arsenal, Real Madrid och AC Milan och är Manchester Citys huvudägare. Qatar har som bekant redan arrangerat storevenemang som VM i simning och VM i handboll, tilldelats kommande friidrotts-VM och, som sagt, 2022 års VM-slutspel i fotboll. I juli 2011 lade man rabarber på den just då svårt krisande storklubben Paris Saint-Germain (PSG), som också är Sarkozys ögonsten, och kom undan med en köpeskilling på bara 100 miljoner euro, rena kaffepengar i sammanhanget.  

Allt detta handlar för gulfstaternas sida om varumärkes-byggande, affärsverksamhet och en ambition att knyta nya kontakter världen över. I sista hand är satsningarna på idrotten en viktig beståndsdel av ländernas försvars- och säkerhetspolitik. Ju flera inflytelserika vänner man har i när och fjärran, desto mindre är risken för olika slags störningar och icke-önskvärda FN-resolutioner.

Qatar har gått längst. Där bygger man hela sin nationella identitet på jätteevenemang och toppidrott. Man gör så med gränslöst självförtroende.

Under de gångna månaderna har Qatar kommit i delo med sina forna allierade i Saudiarabien, Jemen, Förenade Arabemiraten, Egypten och Bahrain, som alla brutit förbindelserna med och i dag bojkottar emiratet. I första hand beskyller man Qatar för att ”sponsra terrorism”. Så förhåller det sig bevisligen, låt vara att Saudiarabien har minst lika tunga aktieportföljer som Qatar i den branschen. Till exempel var det så att truppstyrkor, som backades upp av Qatar, deltog i Natos angrepp på Libyen våren 2011 och därmed stödde rebellsidan, enligt trovärdiga källor med ca 5000 man. Till bilden hör att Frankrike och Qatar tidigt enades om militärt samarbete inför Libyen-aktionen samt att Frankrike var det första land som, i strid med gällande praxis, erkände ”det nationella övergångs-rådet” i Benghazi. Till bilden hör också att Usama bin Laden och andra medlemmar i al-Qaida tidvis haft en fristad i Qatar.

Det hindrar nu inte att Förenta Staternas största militärbas i hela Mellanöstern finns i just Qatar. I det lilla emiratet stöder de ledande kretsarna allt och alla, när konjunkturerna tillåter: al-Qaida, Islamiska Staten, USA, Frankrike, Nato, FIFA, Paris Saint-Germain etc. Principlösheten har upphöjts till princip.

Efter att Qatar-krisen blossade upp i juni har de styrande i huvudstaden Doha närmat sig det shiitiska Iran. Samtidigt har de klätt upp sig i spenderbyxor för att i möjligaste mån neutralisera den pågående bojkotten från Egypten, Saudiarabien et co: av USA har man nyligen köpt in stridsflygplan för belopp, svarande mot 96 miljarder svenska kronor, från Italien militärfartyg för ca 47 miljarder, ifrån Tyskland 4000 svartvita mjölkkor (!) för en okänd summa … och från FC Barcelona och AS Monaco FC de bägge fotbollsstjärnorna Neymar jr och 18-årige Kylian Mbappé för 2,1 respektive 1,7 miljarder kronor. Den så uppmärksammade Neymar-transaktionen bör ses politiskt. Man investerade helt enkelt i goodwill och i gott renommé, och då är 2,1 miljarder en ren bagatell. Qatar-baserade al-Jazeera, arabvärldens dominerande teve-kanal, kommer självfallet att visa PSG:s alla matcher för miljoner tittare.

Qatar är inte bara världens rikaste land; det är också mer ojämlikt än andra. De många gästarbetarna får i regel sina pass beslagtagna, tjänar ofta bara 1000 kronor i månaden med arbetsdagar på 12 – 13 timmar och lever i allmänhet under miserabla förhållanden. De som bygger arenorna inför slutspelet 2022 löper störst risk. Hundratals har redan mist livet, och dödstalet kommer till sist att bli fyrsiffrigt.

Onsdagen den 27 maj 2015 genomförde den schweiziska polisen en överrumplande grynings-räd mot det femstjärniga hotellet Baur au Lac i Zürich i samarbete med både FBI och amerikanska åklagare. På hotellet vistades ett antal av de FIFA-högdjur som det länge varit skottpengar på – och i ett enda svep avslöjades nu för en bredare allmänhet den långtgående korruptionen och det utbredda myglet inom det internationella fotbollsförbundet. Det faktum att det var amerikaner som höll i yxan bör knappast förklaras med jänkarnas tro på rättvisa eller sinne för rent spel. Snarare handlade det om hämnd, ljuv hämnd, för att FIFA lurade USA på 2022 års VM-slutspel. I samma stund som detta skrivs (12 oktober) kommer f ö uppgifter enligt vilka Nasser Al-Khelaifi, PSG:s Qatar-ordförande, utreds för korruption av schweiziska myndigheter.

I december -15 stängdes FIFA-bossen Sepp Blatter av på åtta år och underhuggaren Michel Platini på lika många, ett straff som för Platinis del senare reducerades till fyra år. Dessbättre torde ingen av de två återvända till fotbollens Hall of Fame.

Att det går lika illa för arrangörerna i Qatar vore onekligen en nåd att stilla bedja om.


 

Mats Parner

DEBATT

Nästa delning av Mellanöstern

Erling Folkvord

2017-11-15

Den norske författaren Erling Folkvord befinner sig i den syriska staden Raqqa när han sänder detta material till Folket i Bild/Kulturfront. Då, den 20 september, firades Raqqas befrielse från IS, terrororganisationen som använde staden som sin huvudstad. Folkvord påpekar att han skrev sin översiktliga text innan Raqqa befriades och innan Turkiet invaderade den nordvästliga syriska provinsen Idlib.
Folkvord har rest i och rapporterat från Syrien och andra delar av Mellanöstern i 20 år.

DEBATT

Därför talar vi om imperialism

Anders Romelsjö

2017-11-10

FiB/K är för svensk alliansfrihet, mot ett närmande till krigsalliansen Nato och mot svenskt deltagande i angreppskrig runt om i världen. Vi bekämpar imperialismen, i första hand USA-imperialismen. Begreppet imperialism använder vi för att beskriva strävan efter världsherravälde men också för att analysera de ekonomiska drivkrafterna bakom staters utrikespolitik, förklarar Anders Romelsjö i denna artikel.

DEBATT

Anders Persson svarar

Anders Persson

2017-11-02

Sovjetunionen syftade verkligen till att militärt erövra Finland vintern 1939-40 - men inte  behålla landet. Erövrat hade man gjort förr, 1700-21, 1741-43 och 1808-09, men vid varje tillfälle bara velat behålla de bitar som man behövde för St Petersburgs/Leningrads säkerhet. Så svarar Anders Persson på Peter Jahnkes debattinlägg.

DEBATT

Angående "Tre myter om Finland"

Peter Jahnke

2017-11-02

I nr 10 av FiB/Kulturfront finns en artikel av Anders Persson med rubriken Tre myter om Finland. Den behandlar till största delen vårt förhållande till det finska språket. I den tredje myten tar han upp frågan om den ”ryska faran” och visar att ur ett historiskt perspektiv har Ryssland aldrig utgjort någon fara vare sig för Finland eller för Sverige vilket även jag anser. Det skriver Peter Jahnke.