logo

DEBATT

Ignacio Ramonet: Frankrike - en ny etapp

Foto: Antoine Bayet

2017-05-04

Den största överraskningen var – att det inte blev någon. För en gångs skull tog opinionsundersökningarna inte miste. Inför Storbritanniens Brexit och USAs Donald Trump tog de fullständigt fel.  Men i Frankrike angav de redan veckor före första valomgången den 23 april att segrarna skulle bli Emmanuel Macron (‘En Marche !’ På Marsch!) och Marine Le Pen (‘Front National’, Nationella Fronten) som de enda att gå vidare till andra omgången 7 maj.  Och att därefter skulle de komma i tur och ordning: François  Fillon (‘Les Républicains’, Republikanerna), Jean-Luc Mélenchon (‘France Insoumise’, Okuvliga Frankrike) och Benoît Hamon (‘Partido Socialista’, Socalistpartiet). Och de fick rätt . 

Resultatet är rena jordskredet i ett land traumatiserat av samhällskris och jihadister och behöver flera kommentarer. 

För det första visar det slutet på det långa skede i den franska politiska historien som inleddes 1958 med general De Gaulle, nya grundlagen och Femte Republiken. Sedan dess, det vill säga sedan nästan sextio år, hade de två stora partierna: gaullisternas (med olika bokstavskombinationer över tiden: RPR, UDR, UMP, LR) och socialisternas. Denna gång hände det otänkbara att ingen av dem tog sig förbi första omgångens hinder. Detta är i sig historiskt och visar, som i andra länder, hur de traditionella politiska grupperingarna, som behärskat landskapet sedan andra världskriget, har förbrukats. 

Av de fyra ledande kandidaterna i första omgången företrädde bara en, François  Fillon, ett traditionellt parti; de andra tre förkroppsligar helt nya (‘En Marche !’) eller partier nästan utan någon ledamot i Nationalförsamlingen (‘Front National’och ‘France Insoumise’).

Det mest uppseendeväckande nederlaget var Socialistpartiets för det har haft makten sedan 2012 och kontrollerar de tre viktigaste politiska beslutsposterna: Republikens president (François  Hollande), statsministern (Bernard Cazeneuve) och nationalförsamlingen. Den socialistiska kandidaten Benoît Hamon – i täten för en mot president Hollande kritisk fraktion och som i första omgången segrade över statsministern Manuel Valls – ledde en särskilt katastrofal, storvulen och virrig kampanj. 

Med några bra idéer (allmän basinkomst) men med en hysterisk antirysk besatthet och högmodig vägran att alliera sig med den stora vänsterkraften, Jean-Luc Mélenchons ‘France Insoumise’, lyckades Hamon knappt få 6,36 procent av rösterna, Socialistpartiets sämsta resultat någonsin.  Desto mer katastrofalt som miljövännerna anslutit sig till honom … Med en så olycksalig utgång undergräver Benoît Hamon Socialistpartiets hela framtid som - efter impopulära François  Hollandes misslyckande - riskerar att sprängas i bitar.   

Ett annat sorgligt fall är François Fillon, som kandiderade för Les Républicains, det parti som var gaullismens arvtagare och den breda konservativa borgerlighetens sociala hemvist. Mot alla odds hade Fillon lyckats slå sig fram och besegra tungviktaren Nicolas Sarkozy (president 2007-2012) och Alain Juppé (fd statsminister) i partiets interna val. Med ett mycket hårdfört socialt nedskärningsprogram. Normalt skulle det interna valet varit han svåraste prövning, så med seger där utsåg alla opinionsundersökningar honom till Frankrikes blivande president. Men det blev istället inledningen på hans Golgatavandring.

Den satiriska veckotidningem ’Le Canard enchaîné’ publicerade en rad avslöjanden om hans “påhittade anställningar” som Fillon, som ledamot i nationalförsamlingen (och som sådan i viss mån lagenligt) gav sin hustru och barn. Det drog igång en ovanligt våldsamt aggressiv kampanj mot honom. Under veckor som aldrig tycktes ta slut flådde medierna honom levande och förstörde bilden av honom totalt.  Men jämfört med den spanska var Fillons korruption lågintensiv. Och frågan är vad detta raseri mot den traditionella högerns kandidat berodde på. Var det för att röja vägen för Emmanuel Macron som får beslutsamt stöd av de flesta oligarkerna, som äger förhärskande medier? För att stoppa Fillons utrikespolitiska satsning på en allians med Ryssland?

En annan lärdom gäller extremhögerns ‘Front National’. Detta parti har på senare tid gått segrande ur alla första valomgångar i Frankrike.  Men det franska systemets två valomgångar tvingar partierna till allianser för andra omgången. Och ‘Front National’ har inga ”föräldrar”, nästan inga allierade , kan inte bygga någon betydande koalition och blir därför utan den nödvändiga röstreserven för att klara andra omgångens fallgropar.  Som till exempel i de regionala valen i december 2015, där fick ‘Front National’ flest röster (27,73 procent) i första valomgången, men i den andra, utan allierade, lyckades de inte vinna presidentposten i något område.

Den 23 april kunde deras ledare Marine Le Pen inte lyfta sitt parti till första plats, men kom på andra med en miljon röster färre än Emmanuel Macron. Det var en stor besvikelse för hennes anhängare. Även om de förhärskande medierna, för att mobilisera till Macrons förmån, hetsade med faran för en möjlig NF-seger den 7 maj, var det praktiskt taget omöjligt att det skulle ske. Risken att Marine Le Pen skulle vinna andra valomgången var absolut minimal i ett land där 80 procent av väljarna inte röstade på henne den 23 april.  Även om detta parti, i kristid har försökt återomvandla sig genom att dölja sina mest synliga nyfascistiska drag och anta högerpopulistiska kännetecken, finns deras rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga DNA kvar. Deras troliga nederlag (ännu ett …) kommer utan tvekan att leda till en existentiell kris.

Även om NF skulle ta revansch i de allmänna valen den 11e och 18e juni, där den andra valomgången får mindre betydelse eftersom det nu finns fyra politiska grupperingar  (eller till och med fem och vi räknar med Socialistpartiet) som ställer upp vilket innebär att vi för den andra omgången kan förutse tiotals triangelmotsättningar, eller till och med i kvadrat.  

Trots att de inte lyckades kvalificera sig för andra ronden, så är den andra segraren i dessa presidentval utan tvekan Jean-Luc Mélenchon, som leder ‘France Insoumise’. År 2012 hade Mélenchon fått 4 miljoner röster (11 procent). Den här gången fick han 7 miljoner  (19.6 procent). Och då med bara 600 000 rösters avstånd från andra omgången… Och det är synd, till nackdel för debatten.  Ansedd som ”franska politikens bästa talare” genomförde den ’okuvade’ ledaren en intelligent, intensiv, lysande och nyskapande kampanj. Med globala tekniska nyheter som hologram som gör det möjligt att ”vara närvarande” i sex städer samtidigt… Han utvecklade ett konkret och tydligt program  på de teman som är viktiga för ett samhälle som drabbats svårt av arbetslöshet, socialt utstötning och jihadistattentatens våld. Han satsade på ”ekologisk övergång” och lyckades ta upp och uttrycka den förbittring som många i Frankrike kände, utleda på politikeriet och som, liksom i många länder i Latinamerika, kräver: ”Åt skogen med hela högen.”

De ’okuvade’ väljarnas tyngd kommer att bli avgörande i nästa omgång. Det är också mycket troligt att denna mäktiga väljarkraft kommer att göra det möjligt för Jean-Luc Mélenchon att få ett betydelsefullt resultat i “tredje ronden”, det vill säga de allmänna valen den 11 och 18 juni. Som landets fjärde starkaste politiska kraft skulle ‘France Insoumise’ kunna bilda en parlamentariskt grupp som kan bli avgörande i balansgången i den nya Nationalförsamlingen. 

Och till sist har vi Emmanuel Macron (39 år), segrare den 23 april och troligen Frankrikes nästa president. Med viss erfarenhet – han var rådgivare till president Hollande och kortvarig ekonomiminister – insåg han att det traditionella politiska systemet var ruttet och nära undergång. Han avgick från regeringen, övergav Hollande och lanserade till allas förvåning sin rörelse ’En Marche!’ (med samma initialer som han själv) när det inte verkade finnas något utrymme för en ny politisk kraft. Och sanningen är att Macrons framgång berodde mer på omständigheterna än på hans egna förtjänster. En rad oförutsedda händelser avlägsnade hans främsta rivaler. Inom Socialistpartiet avfärdades hans farligaste rival, Manuel Valls, i första omgången. Och partiets utsedda kandidat Benoît Hamon, som ansågs stå för långt till vänster och för att ha “förrått” Hollande, kunde inte få med sig socialisterna och blev således inte en farlig motståndare för Macron.  

Och när det gäller högersidans ‘Les Républicains’ förlorade den kandidat som kunde ha blivit det, Alain Juppé. Segraren François Fillon bröts ner av korruptionsskandalerna. Och nästa försvann när president François Hollande meddelande att han inte skulle ställa upp i valet. 

Vilka motståndare fanns då kvar för Macron? Huvudsakligen två: Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon. Varken finansmakten eller företagarmakten, eller mediemakten kunde – av olika skäl – godta någon av dem. Så, från och med februari slöt alla de egentliga maktfaktorerna med sin enastående tyngd upp bakom Emanuel Macron. De förhärskande medierna – i händerna på en handfull mångmiljonstinna oligarker – lanserade en frenetisk kampanj för ledaren för ‘En Marche !’ Och avsevärt finansiellt stöd. Så Macron, en ganska medelmåttlig talare med ett alltmer förvirrat program för att dölja hans rasande ultraliberala karaktär, seglade upp i opinionsundersökningarna som den troliga vinnaren. 

Hans seger i första omgången, se ovan, berodde till en del på omständigheterna och den  gynnsamma utslagningen av hans rivaler, men också på vad Macron innebär. I ett system som bryter samma och där de traditionella partierna sopas  bort förklarar ledaren för ‘En Marche !’ sig rakt på sak vara “europeist”, nyliberal och frihandelsvän. Försvarar bestämt ekonomins “uberisering” och satsar på socialliberalism. Hans projekt, som höll på att genomföras, var ett svar på den borgerliga elitens gamla dröm i kristider: att bilda en politisk gruppering som vi skulle kunna kalla Storcentrum, innefattande högerns vänsterflygel, centern och vänsterns högerkrafter. Kort sagt, som greven av Lampedusa sa: ändra allt så att ingenting förändras. 

Efter Macrons seger den 23 april låter alla de fanatiska socialliberalernas berusade upprymdhet,  och den fantastiska uppgången på börsen, oss tydligt förstå vad Emmanuel Macrons seger betyder politiskt: revansch för systemets mäktiga kaster. 

Men deras återuppståndelse medför knappast något andrum mitt i krisen. Folket har ännu inte sagt sista ordet.  


 

Ignacio Ramonet

DEBATT

Månadens lista: Trump moderniserar Monroedoktrinen

Dick Emanuelsson

Donald Trump talar om ”shithole contries”; hans vicepresident går längre och närmast hotar Latinamerika. De som pekas ut är de stater och regeringar som hävdar rätten att själva bestämma över sin framtid. Månadens lista av Dick Emanuelsson ger en bakgrund till Donald Trumps Latinamerikapolitik.

DEBATT

Solidaritet med palestinas folk

Jan Myrdal

För lite drygt femtio år sedan, 14 juni 1967, höll Jan Myrdal ett tal i 
Vasaparken om Palestinakonflikten. Att detta tal i stort sett inte förlorat något av sin giltighet säger en hel del. Ingenting har gjorts för att häva eller lindra oförrätterna mot det palestinska folket.

DEBATT

De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen

Jan Myrdal

2018-05-29

När jag talade i Degerfors inledde jag på förekommen anledning med att säga: ”Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som liksom Henry Ford menar att ’History is bunk’. Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse. Dels vill de inte inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad - inte utgör en enda svart liten massa, dels innebär detta att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse. Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.” Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

En accelererande ojämlikhet

Hans Isaksson

2018-05-02

Huliganer mordbränner, skjuter varandra och kastar handgranater i tre större städer. Och angriper offentliga myndighets- och servicepersonal. Kriget är här. Det säger Kristersson och Åkesson i Riksdagen.