logo

KULTUR

Mästerlig serie om fantastisk detektiv

2017-03-07

Då paret Sherlock Holmes och doktor John Watson flyttade in på en av världens mest berömda adresser, Baker Street 221B, fanns vare sig de själva eller adressen. ”En knarkare som blir hög på att lösa brott och en militärläkare som inte har kommit hem från kriget” som Watsons hustru Mary skulle beskriva duon, i BBC:s tv-serie Sherlocks säsongsfinal, The Final Problem 2017. Då hade de huserat på adressen, som numera även finns i verkligheten, sedan 1886. Det var då de först flyttade in där, enligt författaren Sir Arthur Conan Doyles roman A Study in Scarlet (En studie i rött). 

Brittiska BBC:s uppdaterade tv-serieversion av Conan Doyles berättelser som nu har sänts sedan 2010, med den fenomenale Benedict Cumberbatch som Holmes och den ännu bättre Martin Freeman som Watson, i huvudrollerna har närmast prenumererat på priser vid de stora festivalerna: Emmy, Bafta och Golden Globe för att nämna några. Och det är välförtjänta priser för en mästerligt genomförd serie. 

Förklaringen till berättelsens framgångar står måhända att finna i dess positivism och modernitet. Conan Doyles Sherlock Holmes kriminaltekniska metod är och har alltid varit vetenskapligt deduktiv, och inte fantastisk eller mystisk som många av genrens föregångare. Sherlock Holmes resonerar sig logiskt utifrån observerbara variabler fram till gåtornas svar. Det kan vara allt från vem besökaren på Baker Street egentligen är, till vem som utfört ett visst dåd. Därför har Conan Doyle ibland beskrivits som den författare som genom Sherlock populariserade kriminaltekniken, som vi i dag känner den.

I början beskrevs Conan Doyles Holmes närmast demonisk: ”en högfunktionell sociopat” säger vår samtida Sherlock om sig själv i BBC:s serie. Men genom narrativens utveckling blir han alltmer psykologiskt sammanhållen. I fall en tolkar den personlighetsstörda Holmes-gestalten psykoanalytiskt motsvarar brodern Mycroft Holmes det hyperintelligenta men begränsande super ego, professor Moriarty drifterna i hans undermedvetna och Holmes själv det medlande ego. Holmes utveckling är dialektisk i friktionen med berättelsens andra karaktärer: Sherlocks antites, den skicklige och empatiske läkaren John Watson, och Scotland Yards fantasilöse kommissarie Lestrade som tes. 

Ur denna dialektik läks Sherlocks personlighetsstörning. Han blir en detektiv med ett starkt rättvisepatos. Han är extremt begåvad, men inte lika överintelligent som sin bror, och eventuella andra familjemedlemmar. Men friktionerna i kontrasterna till berättelsernas andra karaktärer och i livet för sig, gör honom till den till den starkaste familjemedlemmen och till sina fienders farligaste motståndare. Det händer till och med, att Sherlock låter rättvisan gå före juridiken.

Så hur förhåller sig då Benedict Cumberbatch/Martin Freeman till sina föregångare? Vanligen sägs det att det är en generationsfråga. För mig själv liksom för de flesta i min generation finns ingen Holmes förutom tv-kanalen Granadas Holmes från 1980-talet, där huvudrollen spelades av Jeremy Brett, men med två Watson: Edward Hardwicke och David Burke. 

Omdömet är ännu giltigt i fråga om Sherlock Holmes själv (ingen kan överträffa Jeremy Brett), men Granadas serie förhöll sig på gott och ont nästan antikvariskt till Conan Doyles berättelser. Fotografiet är vackert och romantiskt och nya Sherlock har ett betydligt mer innovativt och samtida bildspråk.
Av generationen före min hölls Basil Rathbone som den store Sherlock, men jag har aldrig själv förstått varför. Det finns inget demoniskt över Rathbone, han är i stället en normalsmart person, sekunderad av en Watson som är lättglömd, ganska dum och ofta reducerad till komisk sidofigur. I förhållande till Conan Doyles berättelser fanns det i 1930- och 40-talets filmer nästan inget kvarlämnat av originalet.

Joacim Blomqvist

KULTUR

Poesi som motståndshandling

Agnes Käll

Poeten Shadi Angelina Bazeghi debuterade 2015 med diktsamlingen Vingeslag, som fick ett varmt mottagande i Danmark. I tre längre diktsviter skildras olika dimensioner av krig och kärlek. I år utkommer diktsamlingen på svenska i Helena Bobergs översättning. Därför tog Agnes Käll kontakt med Shadi, som berättar om de intryck, reflektioner och känslor som format Vingeslag.

KULTUR

Eviggeten

Carl Krantz

Carl Krantz är serietecknare och illustratör. Hans satir- och samhällsserie Eviggeten publiceras i tidningen varje månad, och sedan februari förra året är han också tidningens egen karikatyrist. Carl Krantz ritar varje månad en karikatyr till den satirartikel, som Hans Isaksson skriver. Han har dessutom illustrerat en hel del olika artiklar för tidningen, samt gjort två omslag.

KULTUR

Om Alice's roll i historien

Hans Isaksson

SATIR: G. W. Bush visste vad han talade om när han påstod: De mest bisarra människor kan hamna i känslig och ansvarsfull ställning och spela stor roll i historien. 

KULTUR

Myrdal om vänsterns folkförakt

Jan Myrdal

Den akademiska "vänstern" står främmande för det sinnevärldsliga folket, den faktiska arbetarklassen, i liv som i ord och erfarenheter – Myrdal har läst Barons nya bok om klassamhället och förklarar hur överklassens tankar blivit vänsterns.