logo

KULTUR

Mästerlig serie om fantastisk detektiv

2017-03-07

Då paret Sherlock Holmes och doktor John Watson flyttade in på en av världens mest berömda adresser, Baker Street 221B, fanns vare sig de själva eller adressen. ”En knarkare som blir hög på att lösa brott och en militärläkare som inte har kommit hem från kriget” som Watsons hustru Mary skulle beskriva duon, i BBC:s tv-serie Sherlocks säsongsfinal, The Final Problem 2017. Då hade de huserat på adressen, som numera även finns i verkligheten, sedan 1886. Det var då de först flyttade in där, enligt författaren Sir Arthur Conan Doyles roman A Study in Scarlet (En studie i rött). 

Brittiska BBC:s uppdaterade tv-serieversion av Conan Doyles berättelser som nu har sänts sedan 2010, med den fenomenale Benedict Cumberbatch som Holmes och den ännu bättre Martin Freeman som Watson, i huvudrollerna har närmast prenumererat på priser vid de stora festivalerna: Emmy, Bafta och Golden Globe för att nämna några. Och det är välförtjänta priser för en mästerligt genomförd serie. 

Förklaringen till berättelsens framgångar står måhända att finna i dess positivism och modernitet. Conan Doyles Sherlock Holmes kriminaltekniska metod är och har alltid varit vetenskapligt deduktiv, och inte fantastisk eller mystisk som många av genrens föregångare. Sherlock Holmes resonerar sig logiskt utifrån observerbara variabler fram till gåtornas svar. Det kan vara allt från vem besökaren på Baker Street egentligen är, till vem som utfört ett visst dåd. Därför har Conan Doyle ibland beskrivits som den författare som genom Sherlock populariserade kriminaltekniken, som vi i dag känner den.

I början beskrevs Conan Doyles Holmes närmast demonisk: ”en högfunktionell sociopat” säger vår samtida Sherlock om sig själv i BBC:s serie. Men genom narrativens utveckling blir han alltmer psykologiskt sammanhållen. I fall en tolkar den personlighetsstörda Holmes-gestalten psykoanalytiskt motsvarar brodern Mycroft Holmes det hyperintelligenta men begränsande super ego, professor Moriarty drifterna i hans undermedvetna och Holmes själv det medlande ego. Holmes utveckling är dialektisk i friktionen med berättelsens andra karaktärer: Sherlocks antites, den skicklige och empatiske läkaren John Watson, och Scotland Yards fantasilöse kommissarie Lestrade som tes. 

Ur denna dialektik läks Sherlocks personlighetsstörning. Han blir en detektiv med ett starkt rättvisepatos. Han är extremt begåvad, men inte lika överintelligent som sin bror, och eventuella andra familjemedlemmar. Men friktionerna i kontrasterna till berättelsernas andra karaktärer och i livet för sig, gör honom till den till den starkaste familjemedlemmen och till sina fienders farligaste motståndare. Det händer till och med, att Sherlock låter rättvisan gå före juridiken.

Så hur förhåller sig då Benedict Cumberbatch/Martin Freeman till sina föregångare? Vanligen sägs det att det är en generationsfråga. För mig själv liksom för de flesta i min generation finns ingen Holmes förutom tv-kanalen Granadas Holmes från 1980-talet, där huvudrollen spelades av Jeremy Brett, men med två Watson: Edward Hardwicke och David Burke. 

Omdömet är ännu giltigt i fråga om Sherlock Holmes själv (ingen kan överträffa Jeremy Brett), men Granadas serie förhöll sig på gott och ont nästan antikvariskt till Conan Doyles berättelser. Fotografiet är vackert och romantiskt och nya Sherlock har ett betydligt mer innovativt och samtida bildspråk.
Av generationen före min hölls Basil Rathbone som den store Sherlock, men jag har aldrig själv förstått varför. Det finns inget demoniskt över Rathbone, han är i stället en normalsmart person, sekunderad av en Watson som är lättglömd, ganska dum och ofta reducerad till komisk sidofigur. I förhållande till Conan Doyles berättelser fanns det i 1930- och 40-talets filmer nästan inget kvarlämnat av originalet.

Joacim Blomqvist

KULTUR

Konstauktion: Lägg ett bud på grafiskt tryck av Torsten Jurell!

Redaktionen

2017-12-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under december ligger ute till försäljning är ett signerat verk av Torsten Jurell med titeln Friare.

KULTUR

Klassiker-tipset: Per Anders Fogelström

Mattias Arreborn

2017-12-13

I augusti i år var det 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes i Matteus församling i Stockholm. Större delen av sitt liv bodde och verkade han dock på Södermalm i samma stad, och det är denna stadsdel som spelar en viktig roll som fond för flertalet av de händelser som skildras i Fogelströms mest populära romaner; från Mina drömmars stad (1960) till Stad i världen (1968).

KULTUR

Bokrecension: Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Solveig Giambanco

2017-12-12

Sigrid Combüchens senaste roman pendlar mellan två tidsplan; nutid och krigsåren 1944-45. De unga kvinnorna Sidonie och Nathalie kommer ofrivilligt att göra sällskap på flykten från norra Frankrike under andra världskriget. En flykt till Sverige över Öresund, på osäkra båtar, i mörker och ovisshet.

KULTUR

En historisk utblick på temat ord och inga visor

Mattias Arreborn

2017-12-12

Recensionsansvarige Mattias Arreborn tar en titt på tre titlar under temat ord och inga visor. De tre han sätter under sin lupp är Léon Bloy: Otrevligheter,  August Strindberg: Det nya riket samt Mary Wollstonecraft: Till försvar för kvinnans rättigheter.