logo

KULTUR

Mästerlig serie om fantastisk detektiv

2017-03-07

Då paret Sherlock Holmes och doktor John Watson flyttade in på en av världens mest berömda adresser, Baker Street 221B, fanns vare sig de själva eller adressen. ”En knarkare som blir hög på att lösa brott och en militärläkare som inte har kommit hem från kriget” som Watsons hustru Mary skulle beskriva duon, i BBC:s tv-serie Sherlocks säsongsfinal, The Final Problem 2017. Då hade de huserat på adressen, som numera även finns i verkligheten, sedan 1886. Det var då de först flyttade in där, enligt författaren Sir Arthur Conan Doyles roman A Study in Scarlet (En studie i rött). 

Brittiska BBC:s uppdaterade tv-serieversion av Conan Doyles berättelser som nu har sänts sedan 2010, med den fenomenale Benedict Cumberbatch som Holmes och den ännu bättre Martin Freeman som Watson, i huvudrollerna har närmast prenumererat på priser vid de stora festivalerna: Emmy, Bafta och Golden Globe för att nämna några. Och det är välförtjänta priser för en mästerligt genomförd serie. 

Förklaringen till berättelsens framgångar står måhända att finna i dess positivism och modernitet. Conan Doyles Sherlock Holmes kriminaltekniska metod är och har alltid varit vetenskapligt deduktiv, och inte fantastisk eller mystisk som många av genrens föregångare. Sherlock Holmes resonerar sig logiskt utifrån observerbara variabler fram till gåtornas svar. Det kan vara allt från vem besökaren på Baker Street egentligen är, till vem som utfört ett visst dåd. Därför har Conan Doyle ibland beskrivits som den författare som genom Sherlock populariserade kriminaltekniken, som vi i dag känner den.

I början beskrevs Conan Doyles Holmes närmast demonisk: ”en högfunktionell sociopat” säger vår samtida Sherlock om sig själv i BBC:s serie. Men genom narrativens utveckling blir han alltmer psykologiskt sammanhållen. I fall en tolkar den personlighetsstörda Holmes-gestalten psykoanalytiskt motsvarar brodern Mycroft Holmes det hyperintelligenta men begränsande super ego, professor Moriarty drifterna i hans undermedvetna och Holmes själv det medlande ego. Holmes utveckling är dialektisk i friktionen med berättelsens andra karaktärer: Sherlocks antites, den skicklige och empatiske läkaren John Watson, och Scotland Yards fantasilöse kommissarie Lestrade som tes. 

Ur denna dialektik läks Sherlocks personlighetsstörning. Han blir en detektiv med ett starkt rättvisepatos. Han är extremt begåvad, men inte lika överintelligent som sin bror, och eventuella andra familjemedlemmar. Men friktionerna i kontrasterna till berättelsernas andra karaktärer och i livet för sig, gör honom till den till den starkaste familjemedlemmen och till sina fienders farligaste motståndare. Det händer till och med, att Sherlock låter rättvisan gå före juridiken.

Så hur förhåller sig då Benedict Cumberbatch/Martin Freeman till sina föregångare? Vanligen sägs det att det är en generationsfråga. För mig själv liksom för de flesta i min generation finns ingen Holmes förutom tv-kanalen Granadas Holmes från 1980-talet, där huvudrollen spelades av Jeremy Brett, men med två Watson: Edward Hardwicke och David Burke. 

Omdömet är ännu giltigt i fråga om Sherlock Holmes själv (ingen kan överträffa Jeremy Brett), men Granadas serie förhöll sig på gott och ont nästan antikvariskt till Conan Doyles berättelser. Fotografiet är vackert och romantiskt och nya Sherlock har ett betydligt mer innovativt och samtida bildspråk.
Av generationen före min hölls Basil Rathbone som den store Sherlock, men jag har aldrig själv förstått varför. Det finns inget demoniskt över Rathbone, han är i stället en normalsmart person, sekunderad av en Watson som är lättglömd, ganska dum och ofta reducerad till komisk sidofigur. I förhållande till Conan Doyles berättelser fanns det i 1930- och 40-talets filmer nästan inget kvarlämnat av originalet.

Joacim Blomqvist

KULTUR

Arundhati Roy: ”Det vore idiotiskt att inte vara rädd”

Sigge Andersson

2017-10-18

Hur känns det att vara en stjärna kvittrar DN-tanten från scenen som dominerar FiB/K:s flygel av bokmässan, där FiB mittemot slagit upp sin monter och som en påminnelse om att hegemonin utmanas med en vepa där av en mun igenstängd med blixtlås öppnas upp. 
- Är jag en stjärna, det vill jag inte vara. Om jag är en stjärna vill jag att folk ser upp - man ska inte lita på stjärnor, svarar Arundhati Roy.

DN-tanten pratar mod och känslor, pratar rädsla - frågar om Roy är rädd, rädd för hatare, rädd för att framträda.
- Det vore idiotiskt att inte vara rädd, säger Roy lågmält.

KULTUR

Konstauktion: lägg ett bud på linoleumsnitt av Gun Kessle

Agnes Käll

2017-10-12

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under oktober ligger ute till försäljning är är ett signerat linoleumsnitt med titeln ”De landsteg i gryningen” (med motiv från Indien) av Gun Kessle (1926-2007).

KULTUR

”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön …”

Bengt Berg

2017-10-04

Gustaf Fröding tillhör de i bästa mening klassiska svenska diktarna. Trots hans relativt korta levnad (1860–1911) och den mycket begränsade skaparperioden kunde han ändå åstadkomma så många både till form och innehåll vitt skilda dikter. Ibland folkligt humoristiska på rimmad värmländska, ibland sökande, filosofiska eller helt enkelt galna dikter, som tillkom under hans sjukdomsperiod. Bland Frödings dikter finns också dikter med stort socialt och politiskt patos, till exempel den skoningslösa Den gamla, goda tiden.

KULTUR

Bokrecension: Alla de andra dagarna

Christer Lundgren

2017-10-03

Döden kan vara lätt som en fjäder eller tung som Taiberget, sa en kinesisk tänkare.
Ett cancerbesked skärper naturligt nog funderingarna kring liv och död.
Två kvinnor i min bekantskapskrets har med denna utgångspunkt skrivit ner sina betraktelser. Agneta Willans är den ena. Hon lever ännu. Den andra är den nu bortgångna Siv Öberg med boken Min död eller din – om en klasskamp.
Deras böcker är mycket olika.