logo

KULTUR

"Majoriteten ska inte alltid bestämma"

2017-09-06

Jag tycker inte att majoriteten alltid ska bestämma. Ibland så tycker jag faktiskt att det är viktigt att de som har en fast övertygelse om vad dom vill, att också de ska få sitt.

Det är någon vecka efter finalen i Eurovisionsschlagerfestivalen och jag träffar multimusikern Monica Dominique i hennes trädgård i Huddinge utanför Stockholm. Vid 77 års ålder är hon ständigt på gång med nya spelningar och alltid redo att bilda nya bandkonstellationer. Men hur ser hon på den kommersiella musiken kontra den klassiska musiken och hur ser hon på skillnaden mellan utbildade musiker och autodidakter?

Ända sedan tidigt sextiotal har hon haft en framträdande position som kvinnlig musiker inom inte bara jazz och klassisk musik, utan också i revyer, samtidigt som hon inte dragit sig för att vara låtskrivare för pupulärmusikartister som Magnus Carlsson och Charlotte Perrelli. 1973 vann hon och maken Carl-Axel melodifestivalen med Sommaren som aldrig säger nej. 

Pianot var det första instrument Monica kom i kontakt med, och redan som fyraåring kunde hon spela Donauwellen och som sex år gammal spelade hon Bröllopet på Trollhaugen av Grieg. 

Då tog jag in det jag hörde och barnvisor fanns ju inte på radion, man hörde klassiskt, underhållning-musik, salongsmusik, folkmusik. Inte så mycket jazz, men det kom ju så småningom också.  

Hade du musikaliskt påbrå från dina föräldrar?
Mamma sjöng, och vi hade som sagt ett piano, trots att vi hade ganska litet och sparsamt. Det var farfars piano, och pappa spelade så där lite till husbehov.

På Musikaliska akademin träffade hon Carl-Axel Dominique, som hon förlovade sig med 1959. 

Och nu har ni varit gifta i nästan sextio år?
Inte riktigt, det är bara femtiosju än.

I slutet på femtiotalet så knackade ju rocken på dörren. Hur förhöll du dig till den?
Jo, det var ju Rock around the clock och boogie woogie och Charlie Norman. Boogie woogie spelade jag ganska tidigt, när jag var fem sex år. Men sen kom jazzen in i bilden, och den fångade mitt intresse. Det var lite mer avancerade harmonier och improvisation. Det var en musikform som tilltalade mig, och det är kanske också den musikform som är mest lämpad för en person. Om man ska spela rock, då ska man vara ett band. 

Har du nån gång upplevt att det har provocerat andra män att du som kvinna har tagit plats?
När jag skrev mina första arrangemang till radiojazzgruppen, på Monica Z:s inrådan, då sa de: "Det här har Carl-Axel hjälpt dig med, va?" Och det var ju lite tufft. Det var ovanligt, ungefär som om det skulle vara med en tjej i ishockeylaget. Lite främmande fågel. Men du vet, det är kanske inte så mycket på grund av att man inte tror att tjejer kan lika mycket, utan det är mer "Vi grabbar, går vi ut efteråt och tar en bärs".  

Är det inte lite samma sak om man är en aldrig så duktig musiker och autodidakt, att kan du inte noter så är dörren stängd?
Jo visst, men där talar vi om nivåskillnader när det gäller know-how-et. Det är ju den klassiska musikens stora underbara grej, du kan ju gå hur långt som helst, du kan lära dig spela hur intrikata grejer som helst, som du aldrig skulle komma på själv, om du bara spelade saker som du hittar på själv.

Det finns ju olika typer av jazz. Om vi exempelvis tar den jazz som Monica Zetterlund sjöng, så är den inte så svårtillgänglig, jämfört med jazz med långa solon.
Nej, då måste man vara lite mer van att lyssna, och jag tycker om jazz som är melodisk.  Sen kan jag ju tycka att det är skitroligt att lyssna på John Coltrane och Miles Davis när de spelar jätteavancerade solon. Men det kräver, som sagt, ett annat lyssnande.

Hur träffades du och Monica Zetterlund?
Vi träffades väldigt tidigt på sextiotalet, jag var och lyssnade på henne i Visby. Jag var kapellmästare i Hagge Geigerts revy, och Monica Zetterlund var där på nåt gig och hon var så jäkla bra, och jag var tvungen att gå och morsa efteråt. Sen träffades vi i Stockholm, för vi höll ju på och lirade ganska mycket, och så började hon spela med Hasse och Tage och då var vi där och kollade. 1964 gjorde vi en föreställning på Scalateatern som hette Utsålt, Carl-Axel skrev musiken, och det blev en jättesuccé. Den gick flera säsonger.  

Hur tyckte du det var när man började sjunga jazz på svenska, var det en ögonöppnare för dig?
När Beppe och Hasse och Tage kom in i bilden, då var det efter att varit en längre period med låtar med svenska översättningar, översättningar på löpande band. Men nu kom det intelligenta texter med en otrolig ömsinthet och känsla för musiken. Då tordes man ju sjunga på svenska! Beppe och vi jobbade ju rätt mycket. Jag var ju med i Gals and pals, och Beppe skrev texterna. 

Hur ser du på återväxten inom svensk jazz?
Jag ser väldigt positivt på den. Vi hade ju Huddinge jazzfestival nyligen, och det var en fantastisk bredd och väldigt mycket fantastiska unga människor. 

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Patrik Grive

KULTUR

Bok: Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg

Sisela Björnsson

2018-01-16

Att invadera Sovjetunionen var Hitlers huvudplan under andra världskriget, konkretiserad i ”Generalplan Ost” och ”Plan Oldenburg”. Samtliga östeuropeiska territorier fram till Uralbergen, samt Kaukasus, skulle koloniseras och 45 miljoner slaver och judar förintas eller fördrivas.

KULTUR

Bokrecension: Blixt från oklar himmel

Olof Rydström

2018-01-16

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

Joacim Blomqvist

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.