logo

DEBATT

Nästa delning av Mellanöstern

Under befrielsefirandet på Raqqa stadion den 20 oktober talade Leeyla Musstafa för Raqqas civila  råd. Många andra rådsmedlemmar var närvarande. Rådet upprättades innan SDF i juni gick till offensiv mot det IS-ockuperade staden. Rådet har tidigare funnits i Ayn Issa, fem mil norr om Raqqa. Foto Erling Folkvord.

2017-11-15

”Förhandlarna lyckades väl med att få till ett fredsavtal som gör slut på freden.” En krigserfaren brittisk general uttryckte sig så när fredsförhandlingarna efter första världskriget närmade sig slutet. Han pratade om Mellanöstern och uppdelningen av det osmanska riket.

General Archibald Wavell, som senare skulle bli vicekung i Indien, fick rätt. Segrarmakterna drog nya statsgränser. För folken i Mellanöstern var det början på ett sekel utan fred.

Gamla och nya aktörer
Sedan dess har styrkeförållandena mellan de imperialistiska staterna förändrats. England och Frankrike är svaga. USA som då inte var på banan än, har passerat toppen och är nu på väg ned. Men militärt är USA fortfarande en supermakt. Israel och Saudiarabien är USA-allierade med makt. ”President” Barzani och hans fränder i Iraks kurdiska region är Israel- och USA-vänner av bästa märke. Turkiet har varit Natoland och USA-allierat i 65 år.

1916 hade Iran en lång historia som stat, men deltog inte i uppdelningen av det osmanska riket. Staterna Turkiet och Saudiarabien, som nu är regionala stormakter, fanns inte. Inte heller Israel. England och Frankrike lovade den ryske tsaren att han skulle få ”sin del” av Mellanöstern. Så gjorde bolsjevikrevolutionen 1917 slut på både tsaren och ryska idéer om makt och rikedom i Mellanöstern.
USA har de senaste 25 åren lyckats väl med en inringningspolitik mot ett svagt Ryssland i Europa och Asien. Nu har Ryssland satt ned foten i Ukraina och stärkt sin ställning i Mellanöstern.

Spannmål, olja, gas – och vatten
USA-invasionen i Irak 2003 och krigen därefter har ödelagt Syrien och Irak. Några av dessa krig går kanske mot sitt slut – eller en paus. Ska nya segerherrar återigen skapa nya stater?

Innehållet i konflikterna har inte förändrats stort: bestämmanderätt över spannmål, olja, gas och inte minst vatten. Precis som då den brittiska diplomaten Mark Sykes och hans franska kollega François Georges-Picot  1916 mötes i Damaskus och undertecknade det första uppdelningsavtalet efter det osmanska riket.

Om några decennier är oljekällorna tomma. Eufrat, Tigris och de andra stora floderna består, både för energi och som källor till liv.

Drömmen om en islamsk stat
En vårkväll 2013 mötte jag en talesman för terroristorgnisationen Jabath al-Nusra, en avläggare av al-Qaida. Han tog emot oss i en stad i norra Syrien. Han var erfaren jurist och lade ut om en islamsk stat och den långa vägen dit. 

Andra terrorister övertog snart huvudrollen. Daesh (IS) gick 2014 från seger till seger, sopade undan regeringsstyrkor i Irak och Syrien. En skrytvideo visade IS-krigare som tog bort gränsmarkeringarna mellan Irak och Syrien. IS raderade ut det förhatliga Sykes-Picot-fördraget! Och på tal om terror: i råhet och intensitet liknar IS-terrorn den franska terrorn i Syrien på 1920-talet och den amerkanska slakten på "Dödens motorväg" mot Bagdad i mars 1991.

Men så blev det ingen islamsk stat. IS led sitt första nederlag i staden Kobanê: då kurdiska försvarsstyrkor slog dem tillbaka med amerikanskt flygstöd. Så blev det nederlag efter nederlag. IS utför terrordåd i många länder, men står snart utan eget område i Mellanöstern.

Stort bättre går det inte för andra jihadister i Syrien. Med pengar och vapen från USA, Turkiet och andra har de jagat familjer från hus och hem. Nu är de på nedgång. Med hjälp från Turkiet kan några av dem bedriva terror längre än IS.

Rötter tillbaka till invasionen 2003
På sin näthemsida berättar det norska försvaret att konflikten i Irak ”har rötter tillbaka till invasionen av landet 2003”. Lawrence Wilkerson, som då var stabschef i den amerikanska regeringen, sa förra året att ”IS är en direkt konsekvens av den amerikanska invasionen 2003”. Eller sagt med mina ord: Då USA i maj 2003 upplöste den irakiska krigsmakten och statsapparaten skapade USA tillväxtmöjligheter för allsköns jihadistgrupper. IS blev den starkaste och ryckte senare in i Syrien.

Från krig till förhandlingar
Politiker förhandlar när generalerna har segrat eller lidit nederlag. Nu är styrkeförhållandena sådana att ingen kan återupprätta den uppdelning som England och Franrike dikterade. Förhandlingstemat blir nu en ny uppdelning.

Turkiet har militära stövlar på marken både i Syrien och i Irak. Hemmavid talar president Erdogan om Den nationella pakten och den storturkiska drömmen från 1920: en statsgräns söder om Aleppo och Raqqa i Syrien och söder om oljestäderna Mosul och Kirkuk i Irak. För honom är det bra att europeiska medier riktar kameran dit där IS förlorar: Mosul, Raqqa och Deir ez-Zor. Turkisk ockupation i Syrien och turkisk bombning av kurdiska byar i Irak och Syrien är sällan stoff för medier.

Saudiarabien och Iran
Läget är komplicerat. Ett tiotal stater deltar direkt eller indirekt i krigen i Syren och Irak.  Saudiarabien har satsat hundratals miljoner dollar på IS och andra jihadister. Kungafamiljen Saud har sett sina klienter gå från nederlag till nederlag. Samtidigt samarbetar Saudiarabien nära med Turkiet och vill ha igen något av sina förlorade jihadistinvesteringar. 

Iran har länge varit den starkaste motvikten mot USA och Israel i Mellanöstern, men har tidigare knappt fört krig utanför egna gränser. Nu har Iran stora styrkor både i Irak och i Syrien. Kommer ayatollah Khamenei och president Rouhani ge sig utan bestående fördelar?
En svag president Assad ser ut att vinna kriget – eller krigen – i Syrien, tack vare massiv hjälp från Ryssland, Iran och Hizbullah. Han kan bli en Putinklient som bekräftar att Ryssland har ny makt i Mellanöstern. Jämförelsevis har amerikanska presidenter misslyckats med det mesta i regionen sedan tusenårsskiftet. I Mellanöstern står USA svagare och Ryssland starkare  än då.

Det fyrdelade Kurdistan
Kurdistan är ett flerkulturellt område där kurderna är i majoritet. Lite större än Spanien. Den östligaste delen har i 500 år varit en del av Iran. Efter första världskriget delade segerherrarna resten av Kurdistan mellan de nya staterna Turkiet, Irak och Syrien.

Kurdiska partier i Turkiet, Iran och Syrien arbetar inte för en ny stat, utan för regionalt självstyre, demokrati och kulturella rättigheter inom respektive stat. PYD (Demokratiska enhetspartiet) i norra Syrien är tydligast. Partiet, som står på samma ideologiska linje som PKK (Kurdiska arbetarpartiet i Turkiet), anser att en kurdisk stat är ett blindspår. Den tidigare PKK-ledaren Abdullah Öcalan hävdar att en sådan stat bara skulle vara bra för den kurdiska överklassen.

I Rojava (den kurdiska landsdelen i norra Syrien) startade PYD ett uppror mot Assad 2012. De upprättade ett självstyrt område med sekulär och tvärkulturell demokrati. Kvinnlig frigörelse är en huvudpunkt i den nya samhällsordningen. 2015 tog partiet initiativ till att skapa SDF (Demokratiska styrkorna i Syrien). Flerkulturella SDF kontrollerar nu omkring en femtedel av Syrien. I kriget mot IS ser det ut som om SDF och Assad i huvudsak undviker att komma i strid med varandra. Tidigt i oktober förde det USA-stödda SDF och Rysslandsstödda Assad ett framgångsrikt krig mot IS i Eufratdalen och närmade sig den irakiska gränsen.

Två linjer i den kurdiska frihetskampen
PYD arbetar för en mångkulturell och demokratisk revolution i ett gammalt, feodalt Syrien. Det är något annat än att avsätta Assad. PYD hävdar att folkstyret i Rojava kan stå modell för flera av folken i Mellaöstern.

Parti- och klanledaren Mesud Barzani är den starke mannen i den kurdiska regionen i Irak. Han står för en motsatt linje. Stöd från USA gav honom makt på 1990-talet. Fram till nyligen var han en idealisk USA-klient. Därtill hämtar han stöd från Israel och är nära allierad med Turkiet, politiskt, ekonomiskt och militärt. Barzani stängde parlamentet då hans presidentmandat gick ut för två år sedan. Han kallar sig fortfarande president. Med stöd av folkomröstningen om självständighet den 25 september säger han att han inom två år kommer att riva loss den kurdiska regionen från Irak. 

Om Barzani gör det han lovar kan vi få ett litet Kurdistan som bli lydrike under Turkiet. Och det var inte vad hans anhängare sa ja till i folkomröstningen.

Kurdisk kamp för avskiljande kan uppmuntra andra som vill skilja ut andra delar av Irak. Israel vill gärna ha delning av både Irak och Syrien. Många små och svaga arabiska stater är bättre än några få starka.

En allians som inte kan bestå
Nöden har ingen lag. PKK-fienden USA har i tre år varit allierad med PYD, mot det IS som USA skapat. Orsak: USA fann 2014 inga andra som kunde stå emot IS i markstrider. PYD var å sin sida hårt pressat av militära angrepp inte bara från IS utan också från Turkiet och olika turkisk- och USA-stödda jihadistgrupper.

PYD kämpar för samma samhällsmodell som PKK. Centralt placerade personer som jag har talat med i PYD säger att de varken litar på Ryssland eller USA. PYD, USA och Ryssand slåss alla för egna intressen.

Varken PYD eller USA klarar att lämna alliansen utan förluster. President Trumps våta dröm är nog att splittra och ödelägga SDF och PYD politiskt och samtidigt dela Syrien. Då kan USA få ett politiskt och militärt fotfäste i norra Syrien.

Turkiet och USA har i mer än 30 år försökt att krossa PKK militärt och att ödelägga PKK inifrån. De har misslyckats. Även om PYD inte låter sig ödeläggas kan den sekulära, tvärkulturella demokratin i Rojava inspirera befolkningen i flera stater i Mellanöstern.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Erling Folkvord

DEBATT

Därför talar vi om imperialism

Anders Romelsjö

2017-11-10

FiB/K är för svensk alliansfrihet, mot ett närmande till krigsalliansen Nato och mot svenskt deltagande i angreppskrig runt om i världen. Vi bekämpar imperialismen, i första hand USA-imperialismen. Begreppet imperialism använder vi för att beskriva strävan efter världsherravälde men också för att analysera de ekonomiska drivkrafterna bakom staters utrikespolitik, förklarar Anders Romelsjö i denna artikel.

DEBATT

Anders Persson svarar

Anders Persson

2017-11-02

Sovjetunionen syftade verkligen till att militärt erövra Finland vintern 1939-40 - men inte  behålla landet. Erövrat hade man gjort förr, 1700-21, 1741-43 och 1808-09, men vid varje tillfälle bara velat behålla de bitar som man behövde för St Petersburgs/Leningrads säkerhet. Så svarar Anders Persson på Peter Jahnkes debattinlägg.

DEBATT

Angående "Tre myter om Finland"

Peter Jahnke

2017-11-02

I nr 10 av FiB/Kulturfront finns en artikel av Anders Persson med rubriken Tre myter om Finland. Den behandlar till största delen vårt förhållande till det finska språket. I den tredje myten tar han upp frågan om den ”ryska faran” och visar att ur ett historiskt perspektiv har Ryssland aldrig utgjort någon fara vare sig för Finland eller för Sverige vilket även jag anser. Det skriver Peter Jahnke.

DEBATT

Tre myter om Finland

Anders Persson

2017-10-31

Finland var aldrig någon svensk koloni, utan en del av det svenska riket på samma sätt som Götaland, Svealand och Norrland. Dess bondebefolkning blev inte sämre behandlad än den i Småland eller Hälsingland. Finska språket respekterades med bland annat en finsk bibelöversättning 1642. Finska soldater slogs i armén på lika villkor med svenska. Finska riksdagsmän hade säte i ståndsriksdagen i Stockholm.