logo

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Jan Aghed, vars filmkritik kunde vara både kompromisslös och skoningslös. Foto: Henrik Rosenqvist/ Sydsvenskan.

2018-07-25

Han kom kanske inte ”som ett yrväder en aprilafton” fast han kom från en ö, precis som Carlsson i Hemsöborna, men det var från Saltö i Karlskrona skärgård. Han delade också med Carlsson att ”när han steg in i ett rum så förändrades det” som någon sa vid begravningen på Östra Kyrkogården i Malmö.

Nej, i mitt liv stegade Jan Aghed in snarare som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli.

Där på plagen låg vi fem eller sex sparrisar norrifrån, nästan en hel kritikergeneration som nu börjat resa till filmfestivaler. Mauritz Edström från DN, Jurgen Schildt från Aftonbladet, Lasse Bergström från Expressen, Nils-Petter Sundgren från SVT och så jag som Benjamin från Svenska Dagbladet, på plats för att lära.

Aghed hade tur, manegen var krattad. Han klev in just i vändpunkten för den svenska filmkritiken då kunskap och seriositet började ersätta kåserier och egopladder. Filmavtalet var just sjösatt, Scheinepoken inledd på Svenska Filminstitutet, Rune Waldekrantz skulle bli vår förste filmprofessor, tidskriften Chaplin hade redan verkat i fem år och Moderna museets filmstudio lanserade systematiskt filmer utanför allfarvägarna.

Ett märkligt faktum var att alla de blekrosa gossarna på plagen var rödskinn, socialister eller anarkister. Jan Aghed var Sydsvenska Dagbladets ”radikala alibi”, jag var Svenskans, vi visste vad som gällde.

Det som också gjorde intryck var Agheds mörktonade glasögon, man fick inte så lätt fatt i honom. Tog han av dem såg man genast att hans ljuskänsliga ögon trivdes bäst i biomörkret. Hela hans uppenbarelse var för övrigt vitblond, som taget ur filmen Pale Rider med Clint Eastwood i huvudrollen.

Till Venedigfestivalen kom Aghed direkt från skyttegravarna på Cypern där han fått sitt elddop. Han var redan en ärrad reporter men kilade metodiskt in sig på Sydsvenskans kultursidor där han sen verkade i mer än fyrtio år, fram tills en stroke tog udden av hans vassa penna.  Men då var han sen länge väletablerad som en av sin generations ledande kritiker, den ende vid sidan av Stig Björkman som gjort ett internationellt avtryck. Han var grundlärd, konsekvent, vidsynt men också en obrutet radikal gisslare av fuskare och folkförförare. Aghed satte ribban, och vi sparrisar på stranden hade inget annat val än att justera ansatsen.

Snart var han en fruktad motståndare i de praktgräl som följde på hans kompromisslösa kritik, som också kunde vara skoningslös. I en större värld var han en bland några aktade namn, i mellanmjölkens land stack han av och kunde säkert uppleva sig som ensam.

Jan var en gruvlig läsare med ett register som sträckte sig från Roland Barthes till Karl May. Populärkulturen var hans andra arena, amerikanska westernfilmer hans hemmaplan. Det fanns inte en storhet bland Hollywoods stjärnor och regissörer som han inte hade intervjuat. Jag fick chansen att hålla mikrofonen när han toppade sin lista med den store John Ford, just i Venedig. Men han kunde också ilsket försvara ”skräpfilmare” som den uppstigande Sam Peckinpah eller glömda begåvningar som Hampe Faustman. Logiskt nog promoverades han till hedersdoktor i filmvetenskap vid Lunds universitet 1995.

Aghed vidgade sitt redan breda register med en egen film om countrymusikens USA tillsammans med Jonas Sima och gav ut en bok med den ledande danske kritikern Christian Braad-Thomsen.

Ingen har kunnat säga det bättre än en annan veteran, DN:s Eva af Geijerstam,  i sin minnesartikel: ”Med honom försvinner ännu en av den generation filmkritiker som gick hand i hand med franska Nya vågen med hela dess klockarkärlek till den amerikanska filmens mytologi, men som samtidigt beväpnat sig med en obönhörligt genomskådande ideologisk kritik mot USA:s alla politiska snedsteg”.

Amerikanska westernfilmer var Jan Agheds hemmaplan. Här Clint Eastwood i Pale Rider (1985). Foto: Warner Bros.

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.

KULTUR

Svenska akademien borde lyssna på Svenska akademien!

Peo Österholm

Det är skillnad på Svenska akademien och Svenska akademien. De frackklädda herrarna med snille och smak är inte kända för att spela hip-hop, reggae och liknande musik. Det är däremot den skånska parafrasen på Svenska akademien, med samma namn.