logo

REPORTAGE

Pingisklubben med flera bollar i luften

2017-03-17

Utbildning, boende, vård och näringsliv – nästan allt i Docksta har hotats av nedläggning. Men varje gång har bordtennisklubben stått där som räddaren i nöden. Vad var det som gjorde att ett gäng pingisvisionärer fick bära ansvaret för en hel bys överlevnad?

Traktens invånare står inför ett stort dilemma. Året är 1991 och skofabriken, som har varit Dockstas största arbetsgivare sedan mitten av femtiotalet, hotas av konkurs. Dess klassiska läderslippers är kända över hela landet och den illavarslande nyheten slår nationellt. Journalister vallfärdar till industrilokalerna och en tv-reporter riktar mikrofonen mot en anställd: ”Kan kommunen göra något?” Kvinnan, som har jobbat där i 35 år, svarar: ”Jag tror inte att kommunen kan det. Men kanske bordtennisklubben”.  

Lastbilar far förbi Docksta som på ett aldrig sinande löpande band. Den lilla Höga kusten-byn med 400 invånare ligger utefter E4:an i Västernorrland, insprängd mellan det dramatiskt sluttande Skuleberget och Dockstafjärden. Längs den böljande huvudgatan hittar man Docksta Skofabrik, byskolan, den välbesökta bricklunchkrogen Dockstabaren – och Docksta bordtennisklubb, DBTK. 
Hans-Erik ”Hacke” Näslund kliver in i den historietunga klubblokalen. DBTK:s medgrundare är i dag pensionerad efter femtio år som ordförande i idrottsföreningen. 
– Det har varit en fantastisk resa, men jag har lämnat över klubban sedan en tid tillbaka, säger han. 
Det har gått ganska precis 25 år sedan kvinnan på skofabriken sa de bevingade orden. Men för att beskriva hur det kommer sig att hon hellre förlitade sig på bordtennisklubben än kommunens styrande politiker, måste Hacke blicka ända tillbaka till 1963. 
– Allt började med fem grabbar och en masonitskiva, berättar han. 
Fotboll och hockey i all ära. Men ortens idrottsförening hade vi den tiden inte fjortonåringarnas nya favoritsport: pingis. Det fanns bara en sak att göra, och det var att starta en egen klubb. 
De fick tillåtelse att hålla till på järnhandlaren ”Järn-Arvids” vind i centrala Docksta. Men de hade inga pengar och därmed inte heller råd att köpa in utrustning, så de började med en tjock masonitskiva som de fått till skänks och ett provisoriskt nät. 
– Då fanns det inte på kartan att åka till närliggande orter för att spela, eller att någon fixade något åt en. Vi fick helt enkelt bygga upp allt från grunden. Alla fick varsin styrelsepost och vi började värva ungdomar. Men om man ville bli medlem så fick man sälja lotter. Det började drälla av lottförsäljare i byn, och vi drog in fyrtionio och femtio per lottring. Tanken var förstås att köpa pingisgrejer för pengarna, men vi kom inte längre än till ett nät. Det blev ju sommar, så vi köpte kula, spjut och diskus i stället. 
Starten säger mycket om gängets förmåga att göra vad som helst när bollen väl var i rullning. Utöver att faktiskt köpa resterande pingisutrustning såg de tids nog även till att starta ett fotbollslag, anlägga en helt ny tennisbana och inom bara några år ta över ortens ishockeyverksamhet. 
Man blev snabbt Dockstas idrottsförening nummer ett och det blev en självklarhet för invånarna att vara medlem. De första 20 åren höll de nästan bara på med sport, bortsett från en nöjessektion och sporadiska ”trivselkvällar” i Skule, Men 1980 började klubben syssla med sådant som kanske inte vanligtvis ligger i pingisföreningars intresse. 
Allt började med det däremot givna behovet av en ordentlig klubblokal med kansli, eftersom de fram till dess hade huserat i såväl vindsutrymmen som garage och sommarstugor. 
– Kassören fick en idé om att vi skulle köpa ett hus som låg precis vid idrottsplatsen i centrala Docksta. Vi gjorde upp en amorteringsplan och den förre ägaren fick agera bank. Men vi var rädda om våra kronor. 
Utöver lokalen som skulle bli kansli fanns ytterligare två lägenheter och två lokaler i huset. För att driften inte skulle bli för dyr såg man till att hyra ut lokalerna till företag – det flyttade in en frisersalong och en hemslöjdsaffär. Pengarna som drogs in användes till renovering. 
När hemslöjdsaffären ville ha en utställningslokal så byggde man ut huset. När det dök upp en företagare som behövde kontor så byggde man till en våning och hyrde ut den. Och så fortsatte det.
Gänget insåg snart att det fanns ett behov i byn: folk ville driva verksamheter, men hade ingenstans att vara. De började drömma om ett stort industrihus. 
– Kommunen tyckte att vi var galna, men vi hade våra fastighetsmöten och pratade med tänkta hyresgäster. Förvisso krympte huset för varje möte, för det var det där med de rackarns pengarna. Det var ohyggligt dyrt och fattades 800 000 för att det skulle gå runt. 
Men efter en träff med kommunalrådet lyckades pingisvisionärerna få kommunen att stå för hälften om de själva samlade in resten från företag, privatpersoner och föreningar. 1988 invigdes så ett fullbelagt industrihus, med bordtennisklubben som ägare. 

Ryktet om de ideella byggherrarna hade spridit sig i trakten och på 1990-talet blev det biljetten till turistnäringen.
– Efter industrihuset bad kommunen oss att bygga kafé och värmestuga till det alpina SM som skulle arrangeras i slalombacken i Skuleberget. Vi gjorde det och funderade sedan vidare: ”Ska vi bygga något mer?” 
De fick blodad turismtand och kastade sig över Höga kustens alla naturmöjligheter. Det resulterade i en rövarby med tillhörande övernattningsstugor, baserad på myten om Skulerövarna som sägs ha bott kring bergets grotta. Man byggde dessutom vandringsleder, startade en klättringsverksamhet och tog över Skulefestivalen.
Sen köpte man hela skidbacken. Ägarna hade inte längre hade råd att driva den och DBTK fick först frågan om föreningen hade möjlighet att ta över driften. Klubben gick då samman med fyra andra föreningar och slog till, samtidigt som kommunen köpte egendomen, Omkring fem år senare köpte DBTK också själva egendomen.
Millennieskiftet kom och en dag i mitten av oktober år 2000 damp morgontidningen ner som ett bombnedslag hos Dockstaborna. Kommunen hade beslutat att avveckla äldreboendet, lägga ner biblioteket och delvis riva, delvis sälja ett stort antal hyresfastigheter. 58 lägenheter riskerade att ryka på grund av sviktande beläggning. Även skolan var hotad. I samma veva drogs stora delar av busslinjerna förbi Docksta in. Verksamheterna skulle centraliseras – och landsbygdens utarmning kunde knappast bli tydligare. 
Men invånarna, som befarade att befolkningen skulle minska som konsekvens av besluten, tänkte inte bara se på medan det skedde. Vibyggerå kyrka, församlingen som Docksta ingår i, kallade till en träff och 100 personer samlades för att diskutera byns framtid. Man beslutade att starta samhällsgruppen ”Vibyggerå 2000” för att kämpa mot nedläggningarna, men ville undvika det tidskrävande arbetet med att starta en förening. De behövde någonstans att organisera sig – och sökte sig till Docksta Bordtennisklubb.
Vibyggerå 2000 fick bli en sektion i föreningen, men skulle få sköta allt själva. Bordtennisklubben hade nog så mycket på sitt bord, menar Hacke – det här var inte deras kamp. 
– Men det var såklart någon som sa att ”det här kan nog bordtennisklubben fixa”. Jaha, så vi tog ett möte med banken ändå, kollade om vi kunde ta ett lån på de tre miljoner kronor som kommunen ville ha för både hyreshusen och äldreboendet. Och det fick vi. 
Bordtennisklubben köpte trots allt fastigheterna så att verksamheterna kunde finnas kvar. Men med summorna kom också ifrågasättanden. Är bordtennisklubben verkligen en allmännyttig förening efter alla ekonomiska äventyr? Man hamnade i en dialog med Skatteverket. 
– De konstaterade att ”Jaja, ni har inte tjänat en enda krona på allt det här, så vi ska hjälpa er”. Vi hade ju bara gjort allt för byns överlevnad och utveckling och Skatteverket hade full förståelse för det. Till slut kom vi fram till att vi fick bilda ett aktiebolag som en lösning. 
Några år senare var det skolans tur, och även då såg DBTK till att öppna plånboken. Föreningen byggde också om huset, helt på ideell basis, och flyttade in förskolan i samma lokaler för att minska kostnaderna. Barnen kunde fortsätta sin skolgång på hemorten samtidigt som det blev billigare för kommunen att vara hyresgäst i stället för fastighetsägare. 
Föreningen tycktes inte ha några som helst begränsningar, utan stod ständigt redo att ta lån, lägga om vilken verksamhet det än må vara och få den på banan igen. Vad som från början bara var en idrottsförening hade förvandlats till en aktör att räkna med i bygden när det gällde allt från bygg, jobb och turism till äldrevård och utbildning.
Invånarna är eniga: det är svårt att föreställa sig ett Docksta utan bordtennisklubben.  

85-årige Karl-Anders Nordström kliver ut på bron som knyter ihop byn, där den delats mitt itu av den grådaskiga E4:an. Han slänger ett öga på klockan och konstaterar: 
– Nej, ingen buss än på ett tag. Nästa kommer tolv femtiotvå.
Han är gammal mattelärare och rektor, med stor kärlek till siffror, miljö och landsbygd. Han var med på alla möten när Kramfors kommun, som han beskriver det, ”beslutade att stänga ner Docksta”.
När byn hade kniven på strupen gjorde han det till sin livsuppgift att hålla bra busslinjer vid liv, till närliggande städer som Kramfors och Örnsköldsvik. 
– Jag har bott i Höga Kusten hela livet och tycker att det är det bästa stället att bo på. Jag kände att jag ville ge något tillbaka, och bussarna blev min drivfjäder. Vi behöver kommunikationerna om vi ska kunna överleva, säger han. 
I 16 år har Karl-Anders Nordström haft stenkoll på minsta förändring i kollektivtrafiken som berört Docksta. Han har samlat underskrifter och protesterat till länsstyrelsen, bussbolagen och kommunen varje gång turer riskerat att dras in. Och det har gett resultat. När politikerna 2002 beslutade om att skära ner till endast två stopp per dag, så ledde hans protester till att det i stället blev 17. Han uppnådde liknande resultat när den dyra Botniabanan skulle bekostas med färre bussturer. 
Men, utan att förringa sin egen insats, påpekar Karl-Anders Nordström att arbetet inte hade varit riktigt lika enkelt utan bordtennisklubben. 
– Den har varit vårt verkställande organ. Utan dem hade Vibyggerå knappast sett ut som det gör i dag. Det hade varit tystare, tommare och svårare att leva här. 
Han får medhåll från Eva Sonidsson, tidigare Dockstabo och socialdemokratisk kommunpolitiker i Kramfors, som nu sitter i Sveriges riksdag. 
– DBTK var som en kommun i kommunen. De har alltid tagit ansvar när vi inte har orkat med och verkligen visat att det var möjligt att rädda bygden. Mycket hade förmodligen avvecklats om det inte vore för dem. 
Det var ortens storlek i förhållande till behovet av service som gjorde att kommunen inte klarade att driva ortens institutioner, menar hon. Ålderdomshemmet behövde till exempel en rejäl renovering, men kommunen bedömde att det var rimligare att flytta de få boende till en närliggande by där det också fanns en läkarmottagning.
– Välfärdspengarna ska räcka till mycket, och i Docksta bor det väldigt få. Det är svårförenligt. 
Men trots det har det sällan varit osämja mellan kommunen och Dockstaborna, menar Eva Sonidsson
– Vi har haft en stark relation till både byn och klubben, säger hon. 

Parketten i bygdegården har ersatts med en heltäckande idrottsmatta så att lokalen kan användas till pingis och idrott. Hacke bor i Kramfors men försöker ändå att åka till Docksta och spela pingis emellanåt, tillsammans med ett femtontal andra motionärer av äldre årgång på torsdagskvällar. 
Han ställer i ordning ett pingisbord och påpekar att han ibland har varit besviken på den i alla tider socialdemokratiskt styrda kommunen. 
– Så är det förstås, till exempel när de skulle lägga ner skolan. Ibland gör man det för lätt för sig och har en alldeles för mallad syn på vad som finns att vinna, när man flyttar allt till centralorter. Men sett till helheten så har vår skola barn med bra resultat och en fin uppväxt. Det tjänar man också på. 
I fallet med Docksta har det trots allt funnits en bra dialog mellan klubben och kommunen, menar Hacke. 
– Kommunalråden har sett de lokala krafterna i bordtennisklubben och invånarna och vågat släppa taget. Vi har många gånger startat samarbeten som fungerat väldigt bra. 
Forehand-smashen sitter fortfarande.
Genom åren har Hacke skött bordtennisklubben helt ideellt vid sidan av ett yrkesliv som lärare och rektor. Han har också jobbat med turistfrågor inom länsstyrelsen och med landsbygdsutveckling på LRF. 
Eller om det var att han har skött yrkeslivet vid sidan av bordtennisklubben. Han har själv lite svårt att avgöra – och förstår inte heller vad som gjort att han har orkat med under alla år.  
– Jag vet egentligen inte vad det är som driver mig. Jag har varit byn trogen, förvisso inte som invånare eftersom jag flyttade därifrån redan på 70-talen. Men jag undrar ibland vad jag har för fel. Jag är ju något av en stark landsbygdsvän, och antar att det handlar om att göra något som har betydelse. Att förändra situationen, inte bara prata – göra! Om hela Sverige ska leva så måste vi samarbeta och hitta nya lösningar. Kan man mobilisera kraften som finns lokalt så kan man åstadkomma vad som helst. Vi blev det goda exemplet på vad man kan göra med engagemanget. Byns hopp, som man alltid kunde vända sig till.
Än i dag äger klubben flera verksamheter, medan andra har avyttrats. Bostäderna, slalombacken och skolan står fortfarande under DBTK. Klubben driver även Skufestivalen, i år för 33:e gången. Industrihuset, äldreboendet, klätterleden, friluftsbyn och Skule naturscen, festivalens markområde, har däremot sålts. 
– Ägandet har aldrig varit något självändamål – i sådana fall hade vi köpt hela byn. Det har aldrig heller funnits något egenvärde i att driva verksamheterna, eller att tjäna pengar för den delen. Vi har helt enkelt förhindrat nedläggning och ibland lämnat över till människor som kan driva vidare på ett bra sätt. Mycket har gjorts ideellt men vid vissa större projekt har vi haft avlönad personal, säger Hacke. 
– Det är fantastiskt ändå, vad vi har åstadkommit. Många har undrat hur vi har burit oss åt och varför det är just en bordtennisklubb som har gjort allt, och det är knappt att jag förstår det själv. Men visst har vi gjort något bra, det har vi. 

Skuleberget anas bakom skofabrikens gamla neonskylt. I kåkens bortre ände står för dagen fem–sex hantverkare och tillverkar lädertofflor med dess karaktäristiska lufthål på ovansidan och portugisisk kork i botten. Allt görs för hand. 
– Skor som man inte kan backa i! skojar Hacke, på grund av tofflans öppna design. 
Precis som den anställda kvinnan anade 1991 när konkursen hotade, så kunde inte kommunen göra något, men däremot bordtennisklubben. Kommunalrådet var enigt med kvinnan: innan fler beslut togs skulle kommunen prata med DBTK. Och klubben tog sig såklart an uppgiften. Den bildade ett utvecklingsbolag som manade folk att köpa aktier i fabriken. Målet var att rädda åtminstone tio av de nära sextio jobben. På en och en halv månad samlade man in de 265 000 kronor som då behövdes till lösöret. Sedan tryckte man ihop verksamheten från 5 000 till 600 kvadratmeter. Resterande delar hyrs ut till andra företag. 
Docksta Skofabrik drivs och blomstrar fortfarande, under nya ägare med omkring tio anställda. Bordtennisklubbens andelar har sålts, men fabrikens överlevnad är en av många friska symboler på bordtennisklubbens arv. 
Ingen skugga ska heller falla över klubbens sportsliga framgångar. Under dess 54-åriga historia har Docksta bordtennisklubb vunnit tio SM-medaljer i pingis. 

Mårten Färlin

REPORTAGE

Succé för fredsövningen Åland 17

Pelle Sunvisson

2017-10-17

Det är någon gång på eftermiddagen den andra dagen som det plötsligt slår mig. Vi har lyckats!
 
Övningen är frukten av nästan ett års förberedelser. Så nära som tre veckor innan övningen var det oklart om det alls skulle bli någon övning. Vi gick runt på ett absolut minimum av frivilliga krafter, det saknades tiotusentals kronor, i Finland hade vi blivit kallade ”en rysk operation” och flera av deltagarna hade känt sig tvingade att ställa in. 

Det skriver Pelle Sunvisson om fredsövningen Åland 17.

REPORTAGE

"Gotland ska ha ett starkt försvar men utan Natomedlemskap"

Jan Bjerkesjö

2017-10-16

Försvarsviljan bland gotlänningar är stor, större än på de flesta andra håll i landet. Orsakerna till det är flera – det geografiska läget, den långa militära historien och frågan om arbetstillfällen. Vi ställde samma frågor till en rad lokala företrädare, som väl speglar opinionen på Gotland bland ledarskribenter, politiker och aktivister.

- På sikt hoppas jag att Aurora 17 bidrar positivt till säkerhetsläget i Östersjön. Vi bygger försvar för att värna freden, säger riksdagskvinnan Hanna Westerén (s).

REPORTAGE

ÖB: Aurora 17 har överträffat mina förväntningar

Jan Bjerkesjö

2017-10-16

Mellan 11 och 29 september genomförde Försvarmakten Aurora 17, den första och största övningen på 24 år i Sverige. Över 19 000 kvinnor och män, varav en fjärdedel från Hemvärnet, deltog. Dessutom ett flertal andra myndigheter. Det kontroversiella var deltagandet av andra länder, varav flertalet var medlemmar i Nato och att scenariot var en invasion från öst.

REPORTAGE

Bokmässan: Laddad helg i Göteborg

Sigge Andersson och Emmelie Carlsson

2017-10-13

Bokmässan, nazistdemonstrationen, de som demonstrerade mot och uppgörelsen mellan hemmalaget GAIS och Brommapojkarna. Folk kom långväga, inte bara från Västra Götaland utan från hela riket och även utlandet, för denna laddade helg i Göteborg. Många trodde att Sveriges framsida skulle bli en stad i kaos. FiB har träffat en av de som såg till att det inte blev så.