logo

DEBATT

Rätt & Rådligt: Därför åker vi gärna till Åland

Foto: Eivind Sætre/norden.org

2018-08-14

FN-stadgan gav inte Ryssland rätt att annektera Krim. Inte ens Krimborna själva skulle kunna kräva att Krim lagligt överförs till Ryssland. Även i Sverige har en liknande fråga varit aktuell. Den gången nobbade Nationernas Förbund ålänningarna att ändra landsgränserna mellan Sverige och Finland.
 
På 1950-talet tillfördes Ukraina halvön Krim, som 1784 hade erövrats av Ryssland. Efter Sovjetunionens upplösning ingår Krim i Ukraina. På våren 2014 annekterade Ryssland självsvåldigt Krim. Annekteringen stod i strid med FN-stadgans förbud mot hot om våld.  Ryssland anordnade en folkomröstning på Krim. Ryssland meddelade att nästan alla som deltog i omröstningen ville att Krim skulle tillhöra Ryssland. 
 
Resultatet av en omröstning, som anordnats av den annekterande staten, har givetvis ingen folkrättslig betydelse. Inte ens ett resultat från en korrekt anordnad folkomröstning kan enligt folkrätten rättfärdiga att en stat med hot om våld tillskansar sig en bit av en annan stats territorium. 
 
Men har inte de till största delen rysktalande Krimborna rätt att själva bestämma om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland? Utgör inte detta en del av ”folkens självbestämningsrätt”, som också nämns i FN-stadgan?

I FN-stadgan som tillkom 1945, anges i artikel 1 organisationens ändamål. Av dessa är de två främsta 1) att upprätthålla internationell fred och säkerhet, och 2) ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden”.

Som man ser, ger inte FN-stadgan något allmänt stöd för rätten till nationell frigörelse som inbegriper statligt avskiljande av till exempel det slag som vissa krafter kräver i Katalonien. Att folken har ”lika rättigheter och självbestämningsrätt” är i själva verket ett annat sätt att uttrycka att varje stat är suveränt likställd med alla andra stater. Avsikten enligt stadgan med att kräva respekt för ”folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt” är att denna respekt ska bidra till ”vänskapliga förbindelser” mellan nationerna och ”befästa världsfreden”.  

FN-stadgan tillkom i en tid då många västländer hade kolonier. Den nödvändiga aktningen för ”folkens självbestämningsrätt” ska inte läsas som en skyldighet för kolonialmakterna att låta de koloniserade folken få sin självständighet. Kolonialfrågan avspeglas i stället i kapitlen XI-XIII, där det talas om ”icke självstyrande territorier” med mera.   

Om de rysktalande Krimborna med hänvisning till ”folkens självbestämningsrätt” hade haft folkrättsligt stöd för sin, möjligen genuina, önskan att lämna Ukraina och i stället tillhöra Ryssland, och om det hade gett folkrättsligt stöd för Ryssland att ”hjälpa till” vid gränsförflyttningen, skulle det knappast bidra till ”vänskapliga förbindelser” eller ”världsfreden”. Tvärtom. På åtskilliga håll i världen, inte minst i Östeuropa, bor nämligen människor, som talar samma språk och som med lite god vilja kan sägas vara samma folk, på ömse sidor av en riksgräns, tysktalande, rysktalande, ungersktalande, albansktalande, finsktalande, farsitalande, armenisktalande, svensktalande med flera. På ena sidan gränsen som majoritet, på den andra som minoritet. Gud bevare oss, ifall majoriteterna satte igång att hjälpa minoriteterna att bryta sig ut ur staterna där de finns! Och till råga på eländet hade kunnat åberopa folkrätten till stöd för detta.

Det säger sig självt att statssamfundet med berått mod knappast skulle sätta sig på en sådan krutdurk. Och det är naturligtvis inte så som FN-stadgan ska förstås. Inte heller den folkrätt som gällde före stadgan hade ett sådant innehåll. I en av ålänningarna själva anordnad folkomröstning 1917 röstade en stor majoritet för att Åland skulle tillhöra Sverige. Finland och Sverige hänsköt tvisten till Nationernas Förbund, vars råd 1921 beslöt att inte flytta riksgränsen. Till stor, men senkommen, glädje för ålänningarna och deras rederier och dessas passagerare av allehanda folkslag.

Ingemar Folke

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.

DEBATT

Robespierre mot egendomsrättens såriga tumme

Jan Myrdal

Inte nog med att det härskande tänkandet är de härskandes, det framträder inför oss också som det Strindberg med rätta kallade den offentliga lögnen. Den som vill handla förnuftigt måste därför gå till källorna. Söka sig dit tvärs genom de vanföreställningar som sprids av skola, officiella och officiösa medier samt politiker och informatörer av olika tjänstegrad. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Så blev vi blåsta på våra pensioner

Jan Hagberg

Dagens offentliga pensionssystem, som ersatte ATP-systemet, tillkom genom ett principbeslut 1994 i samförstånd mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. Sedan dess har den allmänna pensionen försämrats ytterligare. Med utgångspunkt i Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla kommenterar försäkringsmatematikern Jan Hagberg striden om våra pensioner.