logo

DEBATT

Robespierre mot egendomsrättens såriga tumme

Robespierre påstådda dödsmask. Den ska ha gjutits på hans avhuggna huvud av en Marie Grosholtz, senare känd som Marie Tussaud eller Madame Tussaud. Foto: Hutton Collection.

2018-08-30

Inte nog med att det härskande tänkandet är de härskandes, det framträder inför oss också som det Strindberg med rätta kallade den offentliga lögnen. Den som vill handla förnuftigt måste därför gå till källorna. Söka sig dit tvärs genom de vanföreställningar som sprids av skola, officiella och officiösa medier samt politiker och informatörer av olika tjänstegrad.

Sommaren 1971 diskuterade vi oss fram till de tre paroller vilka skulle styra och avgränsa vårt kommande arbete i Folket i Bild Kulturfront:

Försvar för yttrande och tryckfriheten.

För en folkets kultur.

Antiimperialism.

Varför skrev vi på detta sätt konkret i stället för att ta till de ädla orden ”mänskliga rättigheter”? Gå själv in på någon officiell sida, svenska regeringens till exempel, och se efter. Mitt i ordsvallet sticker där upp en sårig och varig tumme:

Artikel 17

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Med dessa ord förvandlas texten om ”mänskliga rättigheter” till ett grundläggande ideologiskt försvar för det rådande klassamhälle där en inbördes krigande, alltmer begränsad, klass ägare behärskar, förtrycker och suger ut den underställda majoritet vilken förblir oförmögen att frigöra sig så länge den låter de härskandes tankar vara den allmänna mening som styr deras eget tänkande och därmed deras handlingsmöjlighet.

Därmed över till Maximilien de Robespierre (6 maj 1758–28 juli 1794). Han borde kommas ihåg för sitt framtidsbestämmande europeiska politiska arbete för allmän rösträtt, slaveriets avskaffande och införande av obligatorisk och gratis skolgång under franska revolutionen. Men Robespierre är av politiska skäl svartmålad också i svensk skolundervisning och allmän debatt. Dels för den terror vilken då i de häftiga konflikterna användes för att säkra och skydda republiken och revolutionen. Dess akuta blodighet var som Mark Twain påpekat dock ett intet mot den verkliga blodiga terror som det franska folket då utsatts för i tusen år. Giljotinen var därtill ett humant framsteg i jämförelse med det strypande galgsprattel det brittiska rättssystemet samtidigt genomförde mot såväl upproriska undersåtar som tiggarungar ansvariga för att ha norpat näsdukar.

Men det verkliga skälet för de ännu härskandes hat och förtal mot Robespierre finns i ett annat dokument.

”Deklaration om de mänskliga rättigheterna föreslagen av Maximilien Robespierre. Tryckt på befallning av Nationalkonventet 24 april 1793”.

I två av dess artiklar formulerar Robespierre det som under nittonhundratalet blev den ideologiska grunden för den klasskompromiss med vilken den reformistiska delen av arbetarrörelsen sökte genomföra det som på svenska kallades Folkhem:

Art. X. Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen med att förse dem arbete eller genom att garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta.

Art. XI. De understöd som är oundgängliga åt dem som saknar det nödvändiga är en skuld för den som har överflöd: det ankommer på lagen att bestämma på vilket sätt denna skuld skall betalas.

Att jag inte sett att någon av de för denna politik ansvariga hänvisat till Robespierre kan dels förklaras av deras mestadels lågbrynta okunnighet men framför allt av  deras rädsla att den härskade klassen kopplar dem till den starka äganderättsfientliga traditionen.

Dock, avgörande för det hat med vilket han tecknas också i svenska skolsalar är att Robespierre i denna deklaration baserar mänskliga rättigheter på annat sätt än som nu är stadfäst:

Art. II. De grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten att sörja för bevarandet av den egna existensen, samt friheten.

I följd av detta formulerar sedan Robespierre utförligt också den yttrande- och tryckfrihet vi i vår första paroll kräver innan han i artiklarna VI, VII tar upp den personliga rätten till ägande och avslutar med påpekandet om denna rätt att äga:

ART VIII.  Den kan varken vara till förfång för våra likars säkerhet, för deras frihet, deras existens eller för deras egendom.

Det var den ideologiska grund, senare kallad kommunism, på vilken Babeuf och Societé des égaux (De jämlikas förbund) arbetade (och för vilket han själv giljotinerades tre år efter det Robespierre nackats). För Marx var Babeuf medvetet en föregångare. De jämlikas förbund har därefter världen runt alltefter de historiska omständigheterna med nödvändighet uppstått och förvandlats i olika organisatoriska former. Det Babeuf då utvecklade från Robespierre utgör därmed själva saltet i de pågående omvälvningarna mot de härskande och deras äganderätt.

Jan Myrdal

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.

DEBATT

Så blev vi blåsta på våra pensioner

Jan Hagberg

Dagens offentliga pensionssystem, som ersatte ATP-systemet, tillkom genom ett principbeslut 1994 i samförstånd mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. Sedan dess har den allmänna pensionen försämrats ytterligare. Med utgångspunkt i Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla kommenterar försäkringsmatematikern Jan Hagberg striden om våra pensioner.

DEBATT

Kris och krig kommer – är du beredd?

Torbjörn Wikland

Att samhällsorgan skickar ut pappersinformation till alla svenska hushåll – bortsett från val och skatt - är mycket ovanligt. Men håller broschyren om kris och krig måttet? Det frågar sig krönikören Torbjörn Wikland.