logo

KULTUR

Så stöttade DN:s kulturredaktion Kulturprofilen!

2018-11-12

Idag inleds rättegången mot Kulturprofilen i hovrätten i Stockholm. Det är inte bara Svenska Akademien som stöttat honom. Även några av landets största kulturredaktioner har krattat manegen åt honom. Här skriver en person som har haft stor insyn i det outtalade samarbetet mellan Kulturprofilens Forum och landets största kulturredaktioner. Läs om hur redaktionerna "sponsrat" Kulturprofilen och hans scen Forum. 

Dagens Nyheters Kulturredaktion har stött Forum - nutidsplats för kultur långt mer än Svenska Akedemien, såväl medialt som ekonomiskt. PR-värdet i den samlade hyllningskören kan räknas i miljoner. En tyst överenskommelse med DN kring samfinansiering utgjorde en bas för verksamheten på Jean-Claude Arnaults Forum även under Björn Wimans tid som kulturchef på Expressen och Dagens Nyheter.  

Jag arbetade i tre omgångar på Forum, sammanlagt nästan ett år. På dagarna jobbade jag i ett kontor på gatuplan med Cecilia och på kvällarna i källaren. Jean-Claude Arnault ordnade ett sommarjobb på Dagens Nyheters kulturredaktion åt mig. Det var han som ringde den dåvarande kulturchefen, Maria Schottenius, och rekommenderade mig. Samma vecka träffade jag henne på en poesiläsning i källaren och fick jobbet. Hon var en trogen gäst tillsammans med stora delar av sin redaktion och så gott som samtliga ”viktiga” DN-skribenter. Jag minns många av dem: Det äldre pensionerade gardet med Ingela Lind, Birgit Munkhammar (med maken Magnus Bergh) och Madeleine Gustafsson. Alla de medelålders, som utgjorde själva kärnan i Forums verksamhet. Sara Danius, Hans Ruin, Aris Fioretos, Jenny Högström, Thomas Götselius och Anders Olsson kom regelbundet. Jag minns lite småprat med filmkritikern Helena Lindblad. Översättaren Anders Bodegård kom också på allt. Ola Larsmo talade på Forum om fängslade författare. Jag minns Kristian Petri, som på den tiden medverkade i DN. Calle Pauli kom jämt. Ledarsidans Göran Rosenberg var också en trogen gäst. 

Mängder av yngre skribenter var också på plats, precis som jag själv. Till exempel Malte Persson, som verkligen ville in i gänget kring Jean-Claude. Vi ville alla lära känna de viktigaste personerna på Dagens Nyheter. Vi ville få jobb på tidningen eller i alla fall få in en fot som skribenter. Det var därför vi hängde på Forum. Ofta dök gamla DN-profiler som Horace Engdahl upp. Oftast med sin hustru Ebba, som regelbundet framträdde på soaréerna. Ibland trycktes hennes bidrag senare i DN. Här är ett exempel.  

https://www.dn.se/arkiv/kultur/dekadans-fran-skane-till-wien/

Jag hade tur, jag fick ett sommarvikariat på DN:s kulturredaktion. Forum var min väg in.  

Under dagarna på Forum gjorde vi utskick och ringde runt till journalister. Vi behövde inte köpa så många annonser eftersom ett telefonsamtal till DN eller Expressen räckte för att försäkra oss om en liten notis eller en artikel i kalendariet. Jean-Claude kallade DN:s kulturredaktion för ”Stora redaktionen” och Expressens för ”Lilla redaktionen”. Han skröt ofta skämtsamt om att han var litteraturchef för båda. Och på sätt och vis kändes det som om han hade rätt. Inte sällan dök skribenter från de båda redaktionerna upp och tog en kopp kaffe. Jag minns en gång att en grupp från DN, med Ingela Lind i spetsen, lånade kontoret i källaren för ett litet seminarium. De kände sig hemma på Forum, det var deras vardagsrum.  

Även konstskribenter som Jessica Kempe, Sara Arrhenius, Birgitta Rubin, samtliga knutna till DN, var stammisar. Peter Cornell kom på allt. Rubin gjorde ett journalistiskt porträtt av Jean-Claude. Och Calle Pauli från DN:s På Stan. Om vi inte lyckades få ett förhandsreportage i tidningen genom ”Stora redaktionen” så ringde Jean-Claude direkt ”Lilla reaktionen” – och vips hade vi en artikel eller notis i nästa dags tidning. Som sagt, vi behövde inte någon reklambudget. Vi kunde lita på DN och Expressen.

Jean-Claude hade en grov jargong. Han tafsade aldrig på mig men skämtade jämt om sex. Många av de tjejer som vittnat om trakasserier känner jag och jag ifrågasätter inte deras vittnesmål. Men vad jag tycker är absurt är att DN inte inser att det var deras egen redaktion som utgjorde själva stommen i verksamheten. Under decennier har mängder av DN skribenter hyllat Forum och framträtt på arrangemangen. Det gäller även musikkritiker som Johannes Cornell och Martin Nyström. Allra första gången jag gick till Forum så var det DN:s dåvarande danskritiker Mårten Spångberg som framträdde. Det var längesen. Sista gången jag jobbade på Forum talade DN:s Ola Larsmo. Det var den 15 november 2009. 

Ja, alla från DN var där. Vi var så att säga DN:s kvällsredaktion. Jag minns hur glad Jean-Claude var över Sara Ullbergs artikel i DN när han fick ett stort pris (men han tyckte att den var för kort: https://www.dn.se/kultur-noje/forums-grundare-far-kulturpris). Bo Madestrand skrev det mest smickrande porträttet i DN när Jean Claude fyllde sextio. https://www.dn.se/arkiv/kultur/har-gar-kultureliten-under-jorden 

Ständigt nya generationer av DN-skribenter passerade genom Forum.    Hyllningarna började uppenbarligen redan på 90-talet. Åsa Beckman hyllar en dans- och poesiföreställning med Efva Lilja och Eva Runefeldt. Det är ett förhandsreportage, så reklamvärdet är stort. Ingen i Stockholms kulturliv som läste Beckmans artikel ville missa den unika kvällen som bara ägde rum en gång.  https://www.dn.se/arkiv/pa-stan/kroppens-markligheter-pa-forum-tva-evor-ger-varandra-andnod/ Så skapar man renommé åt en kulturscen.  Hur mycket är Åsa Beckmans artikel värd? Jag återkommer till den frågan.  

Kulturchefen själv var mest aktiv i hyllningskören. År 2005 ville hon ge Jean-Claude Arnault medalj: ”Utan Jean Claude Arnault och Katarina Frostenson skulle svenskt kulturliv lidit av kraftiga bristsjukdomar. Medalj.” 

https://www.dn.se/arkiv/kultur/vagmastare-i-forums-kallare/

Lovorden fortsätter genom åren och kulminerar 2012 i en hel sida som hyllar Forums verksamhet. Kulturchefen själv signerar. Det är tungt vägande i Sverige, mycket tyngre än ett stipendium från nån akademi. Värdet av sådana huvudartiklar i landets viktigaste dagstidning är svårt att mäta i pengar. Det handlar om prestige och status för platsen som möjliggör att man varken behöver göra reklam eller betala de artister som framträder marknadsmässigt. 

Jag kommer ihåg att jag förundrades över hur lite pengar de som framträdde fick. Varför talade DN:s Sara Danius gång på gång nästan gratis? Och Ebba Witt-Brattström. Och Ola Larsmo? Om jag minns rätt brukade det handla om en tusenlapp. Jean-Claude förklarade att alla var lyckliga och stolta över att få uppträda i hans källare. Men många av dem som framträdde fick betalt en gång till då deras bidrag trycktes på Dagens Nyheters kultursida. Ibland tog han själv kontakt med Stora redaktion eller Lilla redaktionen för att placera artiklar av Sara Danius, Hans Ruin, Aris Fioretos och andra.

De som skrivit längre bidrag fick alltså sin avantgardistiska prestige i källaren och sin normala betalning av DN (eller i andra hand Expressen). Det skedde med sådan regelbundenhet att man faktiskt kan tala om ett slags tyst överenskommelse kring samfinansiering. Så har det också fortsatt, till och med tilltagit, efter Maria Schottenius’ tid. Björn Wiman har regelmässigt tryckt artiklar av just Sara Danius, Aris Fioretos, Hans Ruin, vilka skrivits för att först framföras på Forum. Några exempel på denna samfinansiering återges i Sara Danius essäbok ”Husmoderns död” där det noggrant anges vilka av texterna som först framförts på Forum och sedan tryckts i DN. Hon tackar förstås Jean-Claude. 

Göran Rosenbergs föredrag om Hannah Arendt lyckades Jean-Claude tydligen inte placera i DN, så den skickades till Lilla redaktionen med en fotnot: ”Essän är en omarbetning av ett föredrag som hölls på Forum – nutidsplats för kultur den 21 maj.” 

https://www.expressen.se/kultur/bocker/svunnen-tid/

Den som söker ”Forum – nutidsplats för kultur” på DN:s hemsida får över hundra träffar. Extremt positiva artiklar. Det är faktiskt helt unikt, det finns inte en enda negativ recension av någonting som ägt rum på Forum. Ibland rena reklamen för tillställningar som ännu inte ägt rum men som kan förväntas vara av högsta kvalitet. Leif Zerns artiklar kan sänka eller rädda en föreställning på en teater. Redan för drygt två decennier sedan trädde han in i hyllningskören då han recenserade en Lars Forsell-kväll på Forum under rubriken ”Svindlande euforisk afton”: ”Det blev en euforisk afton, en svindlande resa som slutade med att författaren läste några av sina kärleksdikter, där den magiska enkelheten – en vaggsång av rytmer och ord – blir lika ofattbar som Mozarts.”

Vad är en sådan artikel värd? Jag kan ställa frågan eftersom jag numera arbetar med reklam och PR. I mitt jobb ingår att räkna ut det PR-värde (vi kallar det ”mediavärde”) som en reklamkampanj genererar för ett företag. Leif Zerns artikel skulle mitt företag ge ett värde på kanske 100.000 kronor. Men det är för att mina kollegor inte vet vem Leif Zern är och inte förstår vilken enorm prestige en hyllning av honom i själva verket innebär: ”Lika ofattbar som Mozarts”! Kan det bli bättre? En sådan recension i Dagens Nyheter av just Zern innebär att själva scenen är slutgiltigt etablerarad som ”förstklassig”. Sådant är värt hundratusentals kronor. 

Jag blev ingen professionell kulturskribent trots att Jean-Claude fixade in mig på DN:s kulturredaktion, och jag vill inte publicera denna artikel under mitt eget namn. Ändå är ingenting hemligt, tvärtom offentligt, känt av en stor krets där alla vet att Dagens Nyheters viktigaste skribenter är de som skapade Forum. Uppgifterna är lätta att kontrollera. Allt jag säger här kan bekräftas av andra och artiklarna ligger kvar på DN:s hemsida.

Dagens Nyheters kulturredaktion har alltså i sak givit betydligt kraftfullare och långt mer värdefullt stöd till Jean-Claude Arnaults Forum än Svenska Akademien. Värdet av den hyllningskör som Björn Wiman och hans föregångare Maria Schottenius organiserat och finansierat är svårt att underskatta. Det är sådant PR-byråer kan räkna ut, det rör sig alltså om miljoner.  

Forum var i första hand Dagens Nyheters vardagsrum. Senare, när många av DN:s viktigaste skribenter knöts till  Svenska Akademien, blev det också Akademiens. Men det var Dagens Nyheters skribenter som utgjorde kärnan i verksamheten. Det är också Björn Wiman medveten om detta. En av hans närmaste kollegor är Harald Bergius, vars hustru var med bland de första medarbetarna på Forum. Hon stod Jean-Claude nära, i själva verket stod hela DN:s kulturredaktion Jean-Claude nära. Det var ju de som skapat honom och hans kulturscen, tillsammans med Expressen och Bonnierförlagen.   

Att Akademien gav Forum stöd utan att granska själva platsen är förstås fel, men när landets viktigaste ”granskande” institution, DN, heller aldrig granskade utan bara hyllade så är det inte så konstigt. Akademiens uppgift är att stödja litteraturen, inte att granska arbetsplatser. 

DN borde granska sig själv nu, inte bara hacka på Akademien: 

”… inte heller denna tidning – kan se sig själv i spegeln och med trovärdighet påstå: här har vi aldrig haft problem, ” skriver Peter Wolodarski i en ledare om Jean-Claude Arnaults Forum. 

https://www.dn.se/ledare/kolumner/peter-wolodarski-tro-aldrig-att-fina-titlar-och-bildning-stoppar-overgrepp/

Det är riktigt. Den DN-redaktör som vågar se sig själv i spegeln upptäcker snart att när det gäller Forum så leder alla vägar tillbaka till den egna redaktionen. Björn Wiman har själv som kulturchef samproducerat Forums kvällar genom att fortsätta att trycka de texter som framförts. Och varken som kulturchef på Expressen eller på DN undersökte han någonting, förrän det var för sent. Ungefär 20 år för sent.

KULTUR

Alex Schulman far med osanning i nya boken!

Mats Parner

Alex Schulman har gått för långt i den nya boken Bränn alla mina brev anser litteraturkritikern Mats Parner. Han ändrar datum på viktiga händelser så att det blir förtal av avlidna. Och frågan man ställer sig är vad som är sant i boken om hans morfar Sven Stolpe och mormor Karin?

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.