logo

DEBATT

So long, president Mugabe

Robert och Grace Mugabe. Foto: DandjkRoberts/Wikimedia Commons

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.

Det var många disparata krafter som Mugabe då lyckades samla i framgången. Minst lika många motstridiga intressen kunde samla sig i  glädje när han nu, 37 år senare, tvingades lämna posten som Zimbabwes president. USA och Storbritannien förstås, men också många av de gamla vapenkamraterna i det egna partiet Zanu-PF och helt vanliga människor som aldrigt upplevt annat än fattigdom trots alla löften om välstånd.

De första tio åren vid makten var en framgångssaga. Biståndspengarna strömmade in i landet och Ian Smith och de övriga godsägarna från kolonialtiden fick behålla sin ägor och lämnades i fred. Barndödlgheten sjönk, hälsovården byggdes ut och analfabetismen nästan utrotades.

Imperialistiska intriger och intern missnöje ledde till oroligheter i provinsen Matabeleland i sydvästra Zimbabwe och många människor dog. Massakrer som Mugabes soldater gjorde sig skyldiga till, skulle de heta senare. Men oroligheterna ledde fram till försoning och Zimbabwe besparades mycket blodspillan. Den politiska fingertoppskänslan hade inte ledarna i systerländerna Angola och Mocambique. Där lyckades de aldrig stävja västliga desabilieringsförsök under 1980-talet och kastade därmed in sina länder i förödande inbördeskrig.

På 1990-talet genomgick Zimbabwe som så många andra länder i samma situation så kallade strukturanpassningsprogram. Världsbanken och IMF utvlovade, tillsammans med ledande Västländer, investeringar som skulle få Zimbabwe att blomstra och skapa välstånd åt befolkningen. Villkoret var att i stort sett alla landets tillgångar skulle privatiseras och säljas ut. Mugabes regering svalde betet med hull och hår och genomförde flera olika så kallade ESAP-program efter Världsbankens ritningar. Kanske Mugabes största misstag under hans tid vid makten men följsamheten gentemot finansinstutitionerna väckte beundran i Västvärlden.

Efter knappt tio år av strukturanpassning var den sociala oron i landet stor. På landsbygden var fattigdomen utbredd och människor krävde jord att odla. De fick stöd av krigsveteraner som ansåg att regeringen svikit sina ideal från befrielsekampen. Det blev ett brutalt uppvaknande för Mugabe och hans regering, som till slut gick med på att genomföra den jordreform som många ansåg borde ha ägt rum mycket tidigare. Presidenten hade ett val och valde att ställa sig bakom landsbygdsbefolkningen och krigsveteranernas krav på jordreform. Från det ögonblicket var Mugabes öde beseglat i Västvärlden. Han blev diktator och till och med en “Afrikas Hitler” i Västs ögon. Gamla “massakrer” grävdes fram som bevis på hans blodtörst.

Utlovad hjälp för att finansiera jordreformen från länder som Sverige, Norge och Holland uteblev när Usa och Storbritannien satte ned hälarna. I stället infördes internationella ekonomiska sanktioner (olagliga, utan sanktion av FN) som ytterligare förvärrade den ekonomiska situationen och försvårade jordreformen.

2000-talet kom att präglas av jordreformen och framväxten av oppositionspartiet MDC, med full uppbackning från Väst. Trots det lyckades Mugabe och Zanu-PF behålla makten under en turbulent tid. Det var först när inre maktstrider inom regeringspartiet slog ut i full blom och militären desavouerade sin överbefälhavare som Mugabe tvingades avgå. Nu tar hans förre vice-president  och partiveteranen Emmerson Mnangagwa över posten som president för Zimbabwe.

Om Mnangagwas politik och om maktstriderna inom regeringspartiet är inte mycket känt, mer än att en “kabal” på omkring 40 personer med presidentens fru, Grace Mugabe i spetsen, hade störtat landet i kaos om militären inte ingripit. Om Grace Mugabe vet vi bara än hon är en “shopaholic” med viss faiblesse för det dyra och extravaganta. Det kanske är sant, men också ett vanligt sätt att avfärda kvinnor med politiska ambitioner, åtminstone utanför Västvärlden.

Och i det drama som skakade Zimbabwe i mitten av november 2017 har hon fått ett stort utrymme, kanske för stort.  Ordförande för Zimbabwes traditionella ledare, Fortune Charumbira, med goda försänkningar inom Zanu-PF, skyllde nästan allt på Grace:

Det är olyckligt att han (Mugabe) tvingades avgå med tanke på hans lysande historia men han misslyckades med att styra sin fru som hade ovanan att läxa upp vuxna män offentligt. Det är oacceptabelt i vår kultur. Vi hoppas att näste president ska återupprätta landets och dess lednings värdighet som gick förlorad på grund av president Mugabes fru.”

A luta continua, som det heter även i Zimbabwe. Men segern är knappast säkrad.


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Hans Öhrn

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.

DEBATT

Robespierre mot egendomsrättens såriga tumme

Jan Myrdal

Inte nog med att det härskande tänkandet är de härskandes, det framträder inför oss också som det Strindberg med rätta kallade den offentliga lögnen. Den som vill handla förnuftigt måste därför gå till källorna. Söka sig dit tvärs genom de vanföreställningar som sprids av skola, officiella och officiösa medier samt politiker och informatörer av olika tjänstegrad. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Så blev vi blåsta på våra pensioner

Jan Hagberg

Dagens offentliga pensionssystem, som ersatte ATP-systemet, tillkom genom ett principbeslut 1994 i samförstånd mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. Sedan dess har den allmänna pensionen försämrats ytterligare. Med utgångspunkt i Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla kommenterar försäkringsmatematikern Jan Hagberg striden om våra pensioner.