logo

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Tania Ruiz Gutierres' "Orebro Variations"

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro.

Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Bakom den stod The Filmmakers’ Cooperative som spred filmarnas verk genom att snoka upp visningar utanför de kommersiella biograferna. Innan man visste ordet av fanns där 3.500 visningspunkter för ny film på amerikanska colleges. Alternativkulturens San Francisco blev intressantare än Hollywoods Los Angeles. Hela den resan finns beskriven i boken ”I min värld” (Atlantis 2015). 

Vid hemkomsten i maj bildades FilmCentrum som ett svenskt Filmmakers’ Coop. Och min väg både som filmare och kritiker hade nu blivit den ”alternativa” filmen. Det var så jag kom att träffa videokonstnären Tania Ruiz Gutierres på Beaux Arts i Paris. Det är hennes filmer som promenerar på gatorna i Örebro.

Så här går det till. Genom Örebro Konsthall kan man vid ankomsten till stan få en iPad i handen. Med den går man till startpunkten vid Örebro Central. I plattan finns inlagt en projektsida med fyra ”promenader” genom staden, var och en med ett tema och en berättarröst: Om exilen, Om språket, Om minnet, Om rörelsen. Man kan också använda den egna mobilen genom att koppla upp sig mot hemsidan www.orebrovariations.se och därefter välja sin väg. Kolla själva. Sen vandrar man vidare i geografin.

Nu händer det märkliga att mitt i din påtagliga gatubild dyker andra bilder upp, rörliga, knivskarpa. Det kan vara Bogota eller Lagos, eller 1940-talet där skofabrikernas Örebro plötsligt återvänder med skomakare som pliggar eller syr på din väg fram. Annnat är mer surrealistiskt, som när en simmare crawlar gatan fram genom asfalten och nästan blir överkörd av en Peugeot.

Det är helt enkelt som om dina inre bilder, fantasier, minnen, drömmar kliver ut ur huvudet och tar plats i rummet. Och just det är filmarens fokus: att få ihop den inre tillvaron med den yttre! Tania har alltid en bärande tanke med sitt innehåll som är både mentalt, filosofiskt och socialt, i skön konstnärlig form. Hon arbetar konsekvent i det offentliga rummet. Många har säkert sett hennes rörliga projektioner i den nya stationshallen för Malmö C. När du stiger av tåget fortsätter din resa på väggarna, till fjärran länder, floder, hav och berg. 

Första gången jag såg hennes ”materialiseringar” var på en elevställning just vid Konsthögskolan i Paris. Hon hade skivat upp korta videotagningar i hundratals eller tusentals ”slices” så att motivet (en flock vitklädda vietnamesiska skolflickor på cykel) rörde sig, men på något sätt aldrig kom ur bild. Vilket gjorde upplevelsen av rörelse märkligt konkret.

Mest häpnadsväckande var bilden av leoparden i Paris Jardin des Plantes som går runt runt i sin höga gallerbur, också utan att komma någonstans. Där lät Tania varje bildruta stanna kvar och nästa staplas ovanpå så att rörelsen bildade en skruvad skulptur, en torso av tid. Tiden gjordes synlig! Just det har varit konstens dröm alltsedan den italienska futurismen. Som hos Giacomo Ballas tax med de många benen! En avgörande skillnad nu är att motivet rör sig. Och rörelse sker märkligt nog alltid i presens. Närvarande tid.

Det blir också ett fint exempel på hur den digitala tekniken kan fusioneras med den plastiska konsten. Snart tjugo år av tafatta försök har förlidit där misslyckadena nästan alltid berott på bristande respekt från endera sidan, konstnären för teknikern, teknikern för målarkladden. Men Tania Ruiz delade studio med en skicklig konstruktör som specialiserat sig på magnetröntgen, alltså skiktröntgen.  Hon frågar då om inte den typen av extrem skiktning av röntgenbilder också skulle kunna appliceras på videosekvenser? Han lyckas med tillämpningen, och så skapas ett digitalt skiktröntgat tidsförlopp som kan dokumenteras. ”Fryst tid” kunde man kanske säga.

Jag är inte helt säker på att jag förstått sekvensens konstruktion, men jag vet ju vad jag ser. Jag ser tiden materialiseras. Den som vill se det inre rummet materialiseras kan sätta sig på tåget till Örebro.

PS. Jag hade funderat på att ge en ”second opinion” om dunderfilmen ”Blade Runner II”. Sen såg jag den. Det är helt enkelt filmårets största kalkon och en skam att stormedias kritiker inte vågar skriva det. Men publiken har genomskådat eländet och besökssiffrorna är katastrofala, med Hollywoodmått mätt.


Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

http://www.fib.se/page/prenumerera

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Svenska akademien borde lyssna på Svenska akademien!

Peo Österholm

Det är skillnad på Svenska akademien och Svenska akademien. De frackklädda herrarna med snille och smak är inte kända för att spela hip-hop, reggae och liknande musik. Det är däremot den skånska parafrasen på Svenska akademien, med samma namn. 

KULTUR

"Fan, pappa, nu är det tufft, nu är det jävligt tufft!"

Marte Michelet

Den norske författaren Jon Michelet dog i våras, 73 år gammal. Hans omfattande författarskap präglades av ett starkt samhällsengagemang och ställningstagande för tredje världen mot kapitalismen. Här skriver hans dotter, Marte, om sin far.

KULTUR

Matilda Magnusson: ”Jag behövde någon som kunde ge mig styrka”

Torbjörn Wikland

Matilda Magnusson sjöng i Varberg den 21 april i samband med utdelningen av Lenin- och Robespierrepriset. Som 12-åring ”fann” Matilda Magnusson Björn Afzelius. Det blev starten till en musikalisk karriär som nu lett fram till en skiva med sånger av – Björn Afzelius. Idag kombinerar Matilda ett lärarjobb med en solokarriär på scen. Här intervjuas hon av FiB/K:s Torbjörn Wikland.

KULTUR

Gerhard Nordström: "Krig löser inga politiska frågor"

Gösta Elmquist

I Folket i Bild/Kulturfront nummer 6-7 visas Gerard Nordströms verk från sviten Sommaren 1970 och De antimilitära planscherna, vilka befäste Nordströms position som en av vår tids främsta antikrigskonstnärer. Med 93 års erfarenhet är han övertygad: krig löser inga politiska frågor. Dessvärre har USA:s katastrofala Asienpolitik från 1900-talet inte förbättrats. Det säger konstnären till FiB/K:s gästredaktör Gösta Elmquist i en kort intervju.