logo

DEBATT

Tolv år av dimridåer och halvsanningar

2017-04-20

Utredningen Sverige i Afghanistan 2002–2014 presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars på Utrikesdepartementet. Resultaten av tolv års krig med svenskt deltagande under Natos ledning är förödande. På de flesta områden har det blivit sämre. 

Med vid presentationen var även utrikesminister Margot Wallström och det blev då uppenbart att Afghanistaninsatsen är en het potatis som ingen politiker vill ta i. Hon kunde inte svara vare sig ja eller nej på frågan om det var värt fem döda och 27 miljarder (antalet dödade afghaner hade ingen räknat). Inte heller ville utrikesministern säga om det var rätt av Sverige att genomföra USAs hårt kritiserade motståndsbekämpning, Coin, med motiveringen att beslutet togs av en tidigare regering.
De civila målen om fattigdom, säkerhet och stabilitet, kvinnors rättigheter med mera uppnåddes inte alls eller bara till någon del. 
Domen över det övergripande målet att Afghanistan skulle vara en demokrati med förbättrade levnadsvillkor är stenhård: ”måluppfyllnaden som helhet är låg”.

Ett mål sticker dock ut, det gäller det militära samarbetet med Nato. Här föreligger  en ”tillfredsställande måluppfyllnad”. ”Partnersamarbetet mellan Nato och Sverige utvecklades.”

Utredningen har inte uppmärksammats mycket . Det är  alltför många politiker och ledarskribenter som har varit med och drivit på kriget och som nu inte vill förknippas med misslyckandet.

För anhängarna av svenskt Natomedlemskap är utredningen heller inte välkommen. Det här var tänkt som det lyckade kriget där Nato skulle visa alliansens styrka och trovärdighet, i stället blev det tvärtom. Ett par ledarskribenter har mitt i eländet klängt sig fast vid att Sverige har visat sig vara en god Natopartner. Svenska Dagbladets Ivar Arpi skriver att vi inte kunde stå utanför när ” våra närmaste allierade bad om vår hjälp. På den punkten har vi visat oss trovärdiga”. 

Den tidigare ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedwall gick längre.  Det goda samarbetet med Nato  vägde upp misslyckandena på den civila sidan. Sverige blev ”Natofähigt” och därmed blev hela kriget ”lyckat från svensk synpunkt”. (Corren.se) 
Kriget i Afghanistan är USA:s krig. Det framgår knappast i utredningen.  Tone Tingsgård förklarade på en direkt fråga att USA:s politik i Afghanistan föll utanför uppdraget. Uppenbarligen var det en alltför känslig fråga.

Därmed kunde utredningen förbise att USA:s mål från första början var “krig mot terrorismen”. Richard Holbrooke, USA:s specielle representant för Afghanistan och Pakistan, slog fast: ”Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna nationella säkerhetsintressen” (The New Yorker, 1 juli 2015).

Det visste också alla ansvariga politiker i Europa. Till exempel medgav den tidigare tyske kanslern Gerhard Schröder att trots att det bara handlade om lojalitet med USA var man tvungen att ta med kvinnors rättigheter. ”Det behövdes en moralisk komponent” för att få det tyska folket att acceptera kriget (Der Spiegel 2013).

Hur lite de civila målen betydde för USA och för Sverige visades brutalt då motståndsbekämpningen Coin genomfördes i Afghanistan 2009. Ett offensivt krig mot talibaner med nattliga räder i afghanska hem, targeted killings, skapade en våldsam förbittring hos det afghanska folket. Sverige följde efter med targetingoperationer i minst tre av de fyra provinser där svenska Isaf  fanns. Operationerna sköt många av de civila målen i sank. Det som kallades civil-militär samverkan, Cimic, blev bara mer krig.  Hellre än att avvika från USA:s direktiv om Coin valde  Sverige att överge sina civila mål.

Utvecklingen var densamma  i norska  Isafs  provins  Faryab. Den norska utvärderingen visade att USA  och Nato med den norska  regeringens stöd genomförde  Coinoperationer i strid med de norska Cimicchefernas vilja och torpederade de civila målen. 
Men inför svenska folket  gav politikerna bilden av kriget som närmast ett slags humanitär operation. Försvarsminister Sten Tolgfors talade om att vi var där ”för afghanernas skull” och utrikesminister Carl Bildt att ”fokus ligger på att bygga en afghansk stat”. 
Ingen demagogi  var för grov för att sälja in kriget. På Socialdemokraternas kongress 2009 stod det och vägde om huruvida partiet skulle förorda att soldaterna drogs hem. Då kallades Jan Eliasson in och höll ett tal som troligen saknar motstycke i Sverige vad gäller krigshets. Om Sverige drog sig ur skulle flickskolor brännas ned och  afghaner få fingrar avhuggna om de röstade i valen. 
Om hemmaopinionen fick budskapet att vi var i Afghanistan av  humanitära skäl talades det klarspråk på annat håll. Forskare på Försvarshögskolan sa rent ut att Sverige deltog för att kvalificera sig som militär partner till USA/Nato.

I utländska medier kunde Carl Bildt, då utrikesminister, skriva att vi var i  Afghanistan som vapenbroder till USA (Washington Post 2010). I ett brev till den nyvalde presidenten Trump skrev Bildt med andra undertecknare: ”Vi var med er i Afghanistan. Vi tog risker tillsammans och offrade söner och döttrar tillsammans. Vi försvarar vår gemensamma transatlantiska säkerhet som en enad front” (Washington Post 9 januari 2017).

2004 ändrades Sveriges försvarspolitik. Deltagande i internationella insatser skulle vara prioriterat före eget nationellt försvar. Här passade kriget i Afghanistan in som medlet att uppnå militärt partnerskap med Nato. 

Trots en massiv propaganda har kriget aldrig varit populärt hos svenska folket. Under åren har en majoritet var emot. Likväl fortsätter Sverige kriget än i dag. Nu, när det har visats att de civila målen mest var utsmyckningar avsedda för hemmaopinionen, måste sanningen fram.

Men utredningen gav inget svar på frågan varför vi var i Afghanistan och regeringens direktiv var utformade så att inget svar skulle ges.

Det är ett anständighetskrav att de som tog besluten berättar för svenska folket vilka de verkliga motiven var och ber om ursäkt för mer än tolv år av dimridåer och halvsanningar, samt att regeringen Löfven äntligen avslutar Sveriges deltagande i USA:s krig i Afghanistan. 
 

Lars-Gunnar Liljestrand

DEBATT

Myrdal: Hög tid att skriva klartext

Jan Myrdal

2017-10-13

Efter 2017 års bokmässa i Göteborg och det oartikulerade hojtandet om fascism från det som just nu kallar sig vänster i Sverige som i andra liknande stater blir det nödvändigt skriva tydligt.

Den handfull som i Göteborg marscherade med sköldar och fanor som nordisk motståndsrörelse var politiskt ingen intressant grupp. Den var heller ingen verklig social fara som kriminella och samhällshotande MC-gäng eller verkliga förortsklaner är. Sköldbärarna i Göteborg var realpolitiskt mer betydelselösa än ens lindholmarna på sin tid. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Gillar Hultqvist kärnvapen på svenskt territorium?

Torbjörn Wikland

2017-10-10

Jag har med stort intresse läst vad USA:s försvarsminister James Mattis skrev till Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist den 25 augusti. Nato, säger han, kommer inte att förnya ”Enhanced Opportunities Program” (EOP) för Sveriges del om Sverige slutgiltigt skriver under (ratificerar) FN-konventionen om kärnvapenförbud. EOP kallas i etablerade media också för guldkortet till Nato. Det är en slags klapp på axeln till stater som är väldigt lojala mot Nato och därför bl.a. tillåter Sverige att sitta med vid olika förhandlingsmöten inom Nato. Det skriver Torbjörn Wikland.

DEBATT

Mörkläggningen i Göteborg

Stefan Lindgren

2017-10-02

500 anhängare av Nordiska motstståndsrörelsen tycks ha fått hela det etablerade Sverige att go bananas och kräva att den grundlagsstadgade demonstrationsrätten avskaffas.

Det som utspelats i Göteborg i helgen och det som allmänheten matats med i ett år har ju ingen relevans för människors verkliga problem utan fungerar som en massiv mörkläggning. Det skriver Stefan Lindgren.

DEBATT

Katalonien i historiens vägskäl

Erik Persson

2017-10-02

Utanför hus nummer 180 på gatan Carrer Casp, bara några kvarter från Gaudís kyrka Sagrada Família, har tusentals Barcelonabor plötsligt samlats. Med sina kroppar blockerar de vägen fullständigt. Inne i byggnaden har ledningen för de katalanska vänsterseparatisterna Candidatura d’Unitat Popular stängt in sig. Den spanska militärpolisiära styrkan Guardia Civil, beväpnade och iförda rånarluvor, är nämligen här för att göra en husrannsakan och sannolikt gripanden.

Det är den tjugonde september tjugohundrasjutton.