logo

DEBATT

Tre myter om Finland

2017-10-31

Finland var aldrig någon svensk koloni, utan en del av det svenska riket på samma sätt som Götaland, Svealand och Norrland. Dess bondebefolkning blev inte sämre behandlad än den i Småland eller Hälsingland. Finska språket respekterades med bland annat en finsk bibelöversättning 1642. Finska soldater slogs i armén på lika villkor med svenska. Finska riksdagsmän hade säte i ståndsriksdagen i Stockholm.

När Finland 1809 kom under ryskt styre var det en stor bit av Sverige som styckades av. Fastän Finland hade status av ”storfurstendöme” var landet i själva verket ett ”parallell-Sverige”, där svensk lagstiftning, domstolsväsen, administration levde vidare. Eftersom ”rest-Sverige” genomförde genomgripande grundlagsförändringar 1809 och 1866, kan man säga att ”ryska Finland” länge var mera ”svenskt” än "svenska Sverige".

Ännu i dag är Finland det land som liknar Sverige mest. Att översätta Emil i Lönneberga går bara att göra med precision till finska. Illbattingen blev som vuxen ordförande i kommunalnämnden – och sådana fanns bara i Sverige och Finland. Brevlådor i Finland och Sverige är gula, medan danskar och norrmän har röda. Finländare och svenskar har fem siffror i postnumren, medan brev kan delas ut med enbart fyra i våra västliga grannländer. 

Trots dessa likheter var ändå Finland och dess folk insvepta i något slags mystik. Språket antogs hysa magiska egenskaper, folket ansågs segt och envist, och över alltihop kastade grannen i öster ständigt sin skugga.

Sakkunniga som har forskat i de finsk-svenska relationerna har förundrat sig över asymmetrin i fördomarna. Medan finländarna har hundratals roliga vitsar om korkade svenskar, finns det nästan inga liknande skämt på svenska. I stället gör vi norrmännen till åtlöje. Förklaringen experterna kom fram till var, om jag minns rätt, att svenskarna alltid har hyst, om inte rädsla så stor respekt för finländarna. De har gällt för att vara ena baddare med kniven och flaskan, för att jobba bra, slåss med ryssen och knulla fruntimmer. ”Vad var det första Pekka gjorde när han kom hem från Vinterkriget?  Älska med sin fru. Vad var det andra Pekka gjorde? Ta av sig skidorna...”

Men denna typ av fördomar börjar höra gångna tider till. Det som i dag inger respekt är det finska utbildningssystemet, konsten och diplomatin. Men alla svenskar har inte övergivit storebrorsattityden. Erkki Tuomioja, tidigare bland annat finsk utrikesminister, klagar i sina memoarer över moderaten Carl Bildts besserwisserattityd, och man kunde i fjol se hur den likaledes moderata riksdagskvinnan Karin Enström inför tv-kameror kritiserade Finlands president för att han bjöd in Vladimir Putin.

Nu när Finland fyller 100 år är det kanske lämpligt att peka på andra mer aktuella fördomar om Finland och dess folk.

1. Finska språket är omöjligt att lära sig. För 35 år sedan skrev jag i FiB/K en artikel om att ”finska är lätt”. Vad som är ”lätt” eller ”svårt” är relativt, men vi bör betänka att engelska, med sin oregelbundna grammatik och stavning, är ”lätt” eftersom vi sedan barnsben matas med det varje dag. Finskan har tvärtom en ovanligt logisk och transparent grammatik, ungefär som ett programmeringsspråk. Det är tack vare de så kallade "fennomanerna", svenskspråkiga finska nationalister, som i mitten av 1800-talet vinnlade sig om att få finskan till ett utvecklat skriftspråk. De omtalade 15 kasusen fungerar i de flesta fall som våra prepositioner, men är mycket lättare att lära än våra egna (eller tyskans!).

Uttalet är enkelt: man uttalar som det står. Dubbelt a (”aa”) uttalas långt, enkelt a uttalas kort. På svenska är det ju ofta en konsonant som bestämmer vokalens längd: "hal – hall" eller "hat – hatt" och "skön – sjön". De dubbla konsonanterna kan vara lite knepiga, men finländarna brukar förstå även om man blandar ihop ”tuli” (hen kom), ”tuuli” (vind), och ”tulli” (tull). 

Det finns tusentals svenska eller nordiska låneord i finskan. Ordet för stad, ”kaupunki”, är gammalnordiskt och lever kvar i vårt ”köping”. Om ett låneord inleds med mer än en konsonant, behålls bara den sista. ”Strand” blir ”ranta” och ”skruv” blir ”ruuvi”. 

2. Det magiska finska språket. När jag propagerar för att fler svenskar bör lära sig lite finska, möter jag ofta på motstånd från oväntat håll – från finnarna själva. Till skillnad från fransmännen, som vill att hela världen ska tala franska, vill finnarna ha sitt språk som en ”hemlig kod”. Men det finns också föreställningar att det är något med finskan som lyfter den över andra språk, att den har helt oslagbara kvaliteter. Se bara på den finska kulturen och samhörigheten. Om detta finns åtminstone tre saker att säga:

* Trots att norskan och svenskan internationellt sett är två dialekter av samma språk verkar det inte skapa svårigheter för vare sig norsk kultur eller patriotism. Det är andra faktorer än grammatik och ordlistor som formar kultur och nationskänslor.

* Vid Norges införlivande i unionen med Sverige 1814 lär norrmännen utanför Östlandet (där norskan, som talades var till hälften danska) inte ha motsatt sig svenska som det nya riksspråket. Det hade troligen lika lite påverkat den norska nationalismen 1905 som engelska språket har dämpat nationalismen på Irland.

* Hade Finland vid något skede försvenskats (med kvarlevande finsktalande i de nordligaste och östligaste delarna) hade det i sig inte verkat hämmande på kulturen. Ty den konst som skapats av svensktalande finländare (Johan Ludvig Runeberg, Jean Sibelius, Tove Jansson med flera) är ju i toppklass. Vi hade kanske aldrig hört talas om Väinö Linna, Alvar Aalto eller Aki Kaurismäki, men väl om Weine Borg, Alvar Bölja eller Åke Hjortberg.

3. Den ryska faran. Det finns en föreställning om att Ryssland alltid har varit och kommer att vara på språng för att invadera Finland (och sedan Sverige). Det är ju oftast med grannarna man kommer i krakel. Men inte alltid. När Sverige våren 1940 hotades att dras in i krig mot två stormakter var det inte mot "the usual suspects" Ryssland eller Tyskland, utan Frankrike och Storbritannien. Våren 1940 var de på väg att invadera norra Skandinavien för att komma åt malmgruvorna.

* Historiskt sett är det inte Ryssland som varit den mer aggressiva parten. Det var Ryssland som blev anfallet 1741 och 1788. 1700 anföll visserligen Ryssland, men trots att man erövrade hela Finland, lämnades större delen av det tillbaka i freden 1721. Detsamma i freden 1743 då också hela Finland hade ockuperats. Från rysk sida framstod Finland som en massa ointressant skog och de territoriella vinsterna syftade bara till att trygga S:t Petersburgs säkerhet. 

* Det stora undantaget är det idiotiska vinterkriget 1939–40 eftersom ryssarna då verkligen försökte erövra hela Finland. Bakom beslutet låg inte bara missbedömning av de inre stämningarna i landet utan möjligen också dåliga kunskaper i historia: 1808–09 hade ju Finland erövrats så lätt. Den ryske tsaren Alexander I var av Napoleon tvingad att anfalla Sverige och passade på att lägga beslag på den i grunden offensiva fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Att också resten av Finland kom att anslutas till Ryssland berodde på att den tongivande delen av den svensktalande överheten i landet hellre ville höra till världsmetropolen S:t Petersburg än till det provinsiella Stockholm.

* Finland har och har alltid haft ett starkt folkförsvar, mest riktat österut, men också mot andra väderstreck: 1944–45 stred landet för att driva ut Nazityskland från norra Finland. När Sovjetunionen kollapsade 1991 lät Finland sig  inte luras av illusioner  om evig världsfred utan behöll sitt folkförsvar intakt.

Till sist en blick framåt. Bortsett från den så kallade förryskningsperioden som inleddes i slutet på 1800-talet levde Finland gott med administrativ autonomi under tsaren. När landet 1917 förklarade sig självständigt var det inte främst det ”ryska” man ville komma bort ifrån utan ”bolsjevismen”.  Sedan 1992 har Finland och Ryssland inte alltför olika samhällssystem och det skulle inte förvåna mig om de för det mesta goda relationer som rådde före 1917 kan komma att återskapas.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Anders Persson

DEBATT

Månadens lista: Trump moderniserar Monroedoktrinen

Dick Emanuelsson

Donald Trump talar om ”shithole contries”; hans vicepresident går längre och närmast hotar Latinamerika. De som pekas ut är de stater och regeringar som hävdar rätten att själva bestämma över sin framtid. Månadens lista av Dick Emanuelsson ger en bakgrund till Donald Trumps Latinamerikapolitik.

DEBATT

Solidaritet med palestinas folk

Jan Myrdal

För lite drygt femtio år sedan, 14 juni 1967, höll Jan Myrdal ett tal i 
Vasaparken om Palestinakonflikten. Att detta tal i stort sett inte förlorat något av sin giltighet säger en hel del. Ingenting har gjorts för att häva eller lindra oförrätterna mot det palestinska folket.

DEBATT

De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen

Jan Myrdal

2018-05-29

När jag talade i Degerfors inledde jag på förekommen anledning med att säga: ”Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som liksom Henry Ford menar att ’History is bunk’. Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse. Dels vill de inte inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad - inte utgör en enda svart liten massa, dels innebär detta att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse. Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.” Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

En accelererande ojämlikhet

Hans Isaksson

2018-05-02

Huliganer mordbränner, skjuter varandra och kastar handgranater i tre större städer. Och angriper offentliga myndighets- och servicepersonal. Kriget är här. Det säger Kristersson och Åkesson i Riksdagen.