logo

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 
- Folk tror kanske att en tecknare jobbar lite när man vill. Men sådan är inte jag. Jag går upp på morgonen för att som djuren haka på ljuset. För mig handlar det om tid, arbete, lust och glädje. Jag lider inte av att arbeta, jag tycker det är skojigt, säger Ulf Lundkvist.

Jag frågar vad han får inspiration av, men han värjer för ordet. Det finns så många myter kring skapandet, menar han, och visst kan det vara svårt, men för Ulf Lundkvist är själva arbetet viktigt. Att vara strukturerad, att gå upp på morgonen, att ha anteckningsblocket med sig, att bygga upp ett lager av idéer.
- Jag gör bara saker av det som jag ser eller hör. Mitt seende räcker. Det finns en myt om att gör man bilder ska de också leda någonstans, sånt tycker jag är rätt ointressant. Belöningen för mig är att känna mig nöjd någon gång ibland. Att lära mig mer, att ta tillvara på processen, att försöka bevara glädjen.
Han är fortfarande produktiv i samma grad som ledde till seriestrippar om Assar i DN varje vardag i 22 år. En för mig nästan ofattbar prestation.
- Det gäller att sätta sig själv i ett system, vara medveten om att alla människor arbetar. Det kan vara påfrestande, men jag tycker det skojigt. Det gäller att slappna av och ligga steget före, stress gör ingen effektivare. Man får hitta sin arbetsmetod. Någon har skrivit raden att ”det bästa sättet att lära känna sitt land är att gå ut i det”. Det är så jag har jobbat. Att gå runt hörnet för att möta och upptäcka något, att göra vardagen spännande. Allt finns här, du behöver inte åka till Paris.
Eller som nu när vi sitter på ett café på Bellmansgatan i Stockholm, ett stenkast från Serieslussen Comicstrip och SerieGalleriet på Sankt Paulsgatan, två av Ulf Lundkvists ”måsten” när han numera är på besök i Stockholm. Två tjejer i ena hörnet talar högt och ljudligt, ovetande om att just sådana samtal kan snappas upp och förvandlas i en illustratörs hjärna med impulser ner till den tecknande och skrivande handen. Eller den lilla skylten under bordet som bevis på att det är tillverkat i Tranås. Sånt som vi aldrig lägger märke till. Men som Ulf Lundkvist gör.
Det är också ett hantverk det Ulf gör och det han format sedan uppväxten och tiden på Konstfacks grafiska formgivning.
- Det var skönt eftersom jag fick ha mina bilder för mig själv, jag hade ingen förväntan att bli konstnär, vilket kan leda till besvikelse för många. Det är inte lätt.
Det var kanske någonstans där som ”gubbarna” började komma.
- Jag har ibland fått frågan när jag började rita, men jag svarar att jag aldrig slutat. Jag försöker lära mig något nytt hela tiden. Jag får jobba utifrån mina egna förutsättningar, mina begränsningar och hitta ett förhållningssätt. Allt har gjorts tidigare, på något sätt, det gäller att ta del av det och omforma. Att få sin egen skrivstil, sin egen dialekt.
Det var ETC som fick honom att börja teckna serier, något han inte hade tänkt göra eftersom han ”gör bilder”.
- Det blev bara skit. Jag hade förebilder av att det skulle vara 1-2-3-och något roligt. Det var först när jag tänkte bort från det som det började lossna, att jag kunde tolka in min egen vardag i en jätteful gubbe med hårig näsa och sedan upptäcka att den typen av humor även funkade på andra.
Intill ETC på den tiden låg ett café där tidningarna lades ut så att gästerna kunde ta del av innehållet.
- Ett äkta gammalt café där man kunde få gröt och soppa och sånt där. Jag minns att vi la ut mitt första seriehäfte, ett album om håriga gubben med näsan. Då satt det en snubbe där med stor fårskinnsmössa på huvudet, med överrock och hårig näsa, och läste. Då förstod jag att vi har arketyperna mitt ibland oss. Allt finns. Jag får ibland frågan om originalen håller på att försvinna, som en referens bakåt, men så är det inte. Det är vi själva som blir originalen.
Numera har Ulf Lundkvist lämnat Stockholm och flyttat till Kolmården, intill födelsestaden Norrköping. Det är där som han ibland får sina intryck till sitt skapande. Som de två äldre männen på Konsum, ”som säkert var bröder och bodde i skogen”, men som nu tagit på sina hela och rena blåkläder för att åka in till bebyggda trakter och handla.
Och sina gubbar kommer han nog hålla på med livet ut.
- När jag var yngre var det äldre som ifrågasatte vad jag höll på med – ”vad ska det där vara bra för?” Och det där hade jag ingen lust att upprepa. Nu när jag blivit äldre har jag förstått att den funnits en konsekvens med allt och som jag förmodligen kommer att fortsätta med till dess jag blir hemkallad.
Nu är det heller inte ”bara” gubbar som Ulf Lundkvist skapar. Etsningen av en fälthare i vinterskrud som pryder omslaget av detta nummer av FiB/K är ett exempel. Han har en liten tryckpress i hemmet.
- Det blir ett projekt över några dagar. Det är lite omständigt och rätt intressant. Färgen blir inte rätt blandad, trycket kan bli dåligt, pappret måste få rätt fuktighet. Det är många moment, men samtidigt är det skojigt eftersom det verkligen är ett hantverk. Bilden är redan gjord, jag kan istället ägna mig åt att få till trycket och sedan bevisligen få ett antal ark.
Han målar också, både akvarell och olja. Varje material har sina förutsättningar och det är bra att inte bli för säker, menar Ulf. Det ska kännas lite ovant i viss mån, lite nytt.
- Förra året fick jag kopparplåtar som suttit under en fiskebåt i olika storlekar och olika former, påverkade av bland annat spikhål. Det kunde jag inte måla akryl på utan fick ta olja. Jag fick tänka bort det perfekta och ta hjälp av materialet för att få till bilder. Det blev en dialog utan att vara pretentiös. Och det var kul.
Ulf har plockat ut pension sedan han fyllde 61 och har den som en liten grundplåt. Till ETC levererar han två illustrationer i veckan. Dessutom ställer han ut runt om i landet.
- Jag har tänkt att jag är ungefär som ett dansband som åker och spelar runt om i landet och sedan drar vidare till nästa plats. De roligaste utställningarna är de som konstföreningar arrangerar, människor drivna av ett konstintresse och inte enbart av vinstintresse. Det gör det hela lite trevligare, lite folkligare. Jag har fått frågan om varför jag ställer ut i Härnösand, men någon som besöker den utställningen kan ju få samma impuls som jag kunde ha fått om jag hade varit den besökaren. Dessutom tycker jag att det är spännande att komma ut och se landet, jag ser det mer som resor som ger intressanta möten.
Om framtiden funderar inte Ulf Lundkvist så mycket över. En ny bok ”får komma någon gång” och när det gäller utställningar så hänger en del av hans verk på Åbergs museum i Bålsta just nu och i slutet av november väntar en utställning i Finspång.
Med distans kan han ibland erkänna att han gjort något bra.
- Med perspektiv och distans kan jag till min förvåning uppfatta något jag gjorde då som riktigt bra. ”Hur fan gick det till?!” Jag tror jag behöver den distansen som arbetsmetod, jag gör många grejer samtidigt och ställer undan för att ta fram och fortsätta när det gått en tid.
- Jag tror det är bra att vara skeptisk till det man gör. Jag har aldrig tänkt att mina skapelser sticker ut på något sätt. Jag vet mina begränsningar och hur jag får använda mig av dem.
När jag frågar om han själv ”litar” på sitt skapande och tycker det han gör är bra svarar Ulf:
- Det tycker jag aldrig. Nittio procent är skräp och av återstående tio procent kanske det är ett par procent som jag kan tycka ändå är hyfsade.
Personligen skulle jag nog vända på det, att nittio procent är suveränt bra och att ett par procent av återstående tio är skräp. Även om jag själv aldrig sett de där procenten skräp av Ulf Lundkvist. 

Text och foto: 
Jan Bjerkesjö
Redaktör 


Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Jan Bjerkesjö

KULTUR

Konstauktion: Lägg ett bud på grafiskt tryck av Torsten Jurell!

Redaktionen

2017-12-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under december ligger ute till försäljning är ett signerat verk av Torsten Jurell med titeln Friare.

KULTUR

Klassiker-tipset: Per Anders Fogelström

Mattias Arreborn

2017-12-13

I augusti i år var det 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes i Matteus församling i Stockholm. Större delen av sitt liv bodde och verkade han dock på Södermalm i samma stad, och det är denna stadsdel som spelar en viktig roll som fond för flertalet av de händelser som skildras i Fogelströms mest populära romaner; från Mina drömmars stad (1960) till Stad i världen (1968).

KULTUR

Bokrecension: Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Solveig Giambanco

2017-12-12

Sigrid Combüchens senaste roman pendlar mellan två tidsplan; nutid och krigsåren 1944-45. De unga kvinnorna Sidonie och Nathalie kommer ofrivilligt att göra sällskap på flykten från norra Frankrike under andra världskriget. En flykt till Sverige över Öresund, på osäkra båtar, i mörker och ovisshet.

KULTUR

En historisk utblick på temat ord och inga visor

Mattias Arreborn

2017-12-12

Recensionsansvarige Mattias Arreborn tar en titt på tre titlar under temat ord och inga visor. De tre han sätter under sin lupp är Léon Bloy: Otrevligheter,  August Strindberg: Det nya riket samt Mary Wollstonecraft: Till försvar för kvinnans rättigheter.