logo

REPORTAGE

YLVA MÅRTENS – Tillbaka i Peking

Agnes Käll har träffat radiojournalisten Ylva Mårtens. Hon har arbetat på Sveriges Radio sedan 1972 och går snart i pension. Som avslutning rapporterar hon från sin tredje resa till Kina. Reportageresan uttrycker samma ståndpunkt som präglat Ylvas arbete sedan starten: betydelsen av att lyfta fram barnperspektivet i samhällsjournalistiken.

Ylva Mårtens möter mig på perrongen när jag kliver av tåget vid Vingåkers station. Det är värmebölja i hela Sverige och den lätt dallrande luften får stationsområdet att se lite dåsigt ut. Hon har bjudit mig till sin sommarstuga som ligger en bit utanför tätorten. I bilen pratar vi om hennes minnen av sitt engagemang i FiB/K.

– Jag var med i en grupp som gjorde barnsidan tillsammans med några entusiaster. Det var roligt, men redaktionen var nog aldrig riktigt intresserad av någon barnsida, så det rann ut i sanden.
Att Ylvas bidrag till FiB/K blev en barnsida var knappast en slump. Under nästan hela sitt yrkesliv har hon ägnat åt att lyfta fram barnperspektivet i samhällsjournalistiken. År 2000 startade hon P1-programmet Barnen och har även tagit initiativ till telefonväkteriet Fråga Barnen! liksom bokprogrammet Barnens Romanpris. Nyligen har hon därtill kommit ut med boken Vad säger barnen?

När vi kommer fram till stugan dukar Ylva fram kaffe och fikabröd som vi äter i skuggan på altanen medan jag ställer mina frågor. Ylva berättar med stor inlevelse och jag har snart förlorat kontrollen över både tid och manus.

Hur kom det sig att du reste till Kina första gången 1972?
– Jag tog ju studenten 1968, var politiskt till vänster och väldigt fascinerad av Kina. USA bombade Vietnam, Laos och Kambodja. Civilbefolkningen, barnen, kvinnorna – alla led under det här imperialistiska kriget. Kina var ett självständigt land där barnen fick gå i skolan och där människor fick äta sig mätta. Jag såg Kina som lösningen på de stora världsproblemen – på svält och brist på utbildning. Jag var väldigt entusiastisk när jag fick följa med på den där resan. Men också mycket okritisk. Det var ett privilegium att få åka, för under kulturrevolutionen var Kina stängt för de flesta. Resan organiserades av Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, som var en organisation som ville bli en svensk folkrörelse! En ganska absurd tanke. Det fanns ett stort intresse för Kina i Sverige då, men folkrörelse är väl att ta i. Det brutala med kulturrevolutionen lyckades kineserna dölja väldigt väl då. Men även om jag efteråt har förstått att resan var välregisserad av kineserna, så var den mycket betydelsefull för mig.

Levde vistelsen upp till dina förväntningar?
– Dels var vi en grupp, vilket var kul, och dels fick vi besöka många platser. Jag var framför allt intresserad av skolor, daghem och kvinnofrågan, så när de andra besökte Kinesiska muren följde jag inte med. Vid varje studiebesök möttes vi av arbetare eller skolbarn som sjöng och dansade för oss med sina röda fanor. Det tyckte jag då var väldigt fint, men det var nog till stor del en kuliss. Så här efteråt känns det obehagligt. Vad var det vi inte fick se? Insikten att mycket var tillrättalagt kom efter Mao Zedongs död. Då kom rapporterna om vad som egentligen hade hänt under Kulturrevolutionen. Men redan under resan 1972 fanns tillfällen då Ylva undrade om allt verkligen var så exemplariskt som de kinesiska guiderna lät påskina.
– Vi var på en mönsterbrigad, en jordbruksbrigad. Där möttes vi av en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon var rödgardistledare och jag upplevde henne som rent ut sagt mallig. Hon skröt så om brigaden att jag tänkte ”finns det verkligen inga brister!?” Senare har jag hört att den brigaden var hemsk. Vi var också inbjudna till universitetet i Xian och blev bjudna på te – vi blev alltid bjudna på te, vattenmelon och varma små frottétvättlappar som man kunde torka svetten och melonsaften med – och jag minns att de professorer och lärare som satt runt bordet såg otroligt ledsna ut. Likadant var det vid ett omskolningsläger för intellektuella. Senare förstod jag att kulturrevolutionen innebar ett enormt förtryck mot många intellektuella.

Hur kom det sig att du valde att åka tillbaka 2003?
– För att min första resa var en så stor upplevelse. På 1970-talet var jag frälst på något sätt när det gäller Kina. Nu ville jag veta hur Kina hade förändrats när kapitalismen vunnit så stora insteg. Vad var det Deng Xiaoping sa? ”Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den kan fånga råttor”. Och det är den politiken som Kina sedan har utgått ifrån, att om bara folk får bättre levnadsstandard och landet utvecklas ekonomiskt så kan man försvara en kapitalistisk politik i ett land som säger sig vara socialistiskt. Jag tror att jag vågar säga att strävan efter ekonomisk rättvisa inte längre finns i Kina och att den inte heller fanns 2003. Det går nog inte att skapa ekonomisk rättvisa i en diktatur. Under resan ville jag undersöka hur skolan hade utvecklats i Kina sedan jag var där 1972, för elitens barn, medelklassens barn och för de fattiga barnen. Då hade jag specialiserat mig ännu mer på barn och skola. 2000 hade vi startat P1-programmet Barnen och utvecklat en del tankar om hur man kan skildra barn i medierna.

Hur skulle du beskriva barnens och barndomens ställning i Kina?
– Kinas ettbarnspolitik har ju gjort att det enda barnet blivit väldigt viktigt. Även om många familjer, framför allt på landsbygden, får fler än ett barn. Och nu har man ju infört tvåbarnspolitik. Familjerna har haft ett oerhört fokus på det enda barnet och på skolan. Det enda barnet måste lyckas! Att gå vidare till högre utbildningär till exempel väldigt viktigt i den kinesiska medelklassen.

Ettbarnspolitiken har haft en väldigt negativ sida: många barn blir otroligt kontrollerade, de blir tjocka, sönderklemade och väldigt bortskämda. De blir även stressade av alla extrakurser föräldrarna vill att de ska läsa på helger och kvällar. Men det finns också en annan sida: barnen får mycket uppmärksamhet, de blir sedda och de blir älskade. När jag besökte skolor, både under 2003 och nu 2016, upplevde jag att många av barnen faktiskt är enormt frimodiga, öppna och roliga.

Samtalet glider in på barns läsande och barnlitteraturens plats i Kina idag. Ämnet får ta stor plats i den reportageserie som börjar sändas i Sveriges radio när hösttablån är tillbaka i slutet av augusti. Programmen spelade Ylva in under sin tredje resa till Kina, våren 2016.
 


– På kort tid, bara fem–sex år, har barnlitteraturen fått en mycket starkare ställning i Kina, säger samstämmigt de barnboksförläggare, författare och läsfrämjare som jag mötte. Man kan inte bli annat än imponerad av en sådan satsning, även om kineser alltid överdriver det positiva som händer i Kina. De måste ju vara lojala med myndigheterna. Men de kinesiska skolmyndigheterna har insett att barn ska läsa skönlitteratur för att utvecklas till duktiga vuxna. Man har en instrumentell syn på barn på det viset. Den andra sidan av en sådan här satsning är att staten bestämmer väldigt mycket. I Kina ger staten direktiv om att det till exempel ska finnas lika prestigefyllda litterära priser för barnlitteraturen som för vuxenlitteraturen. Staten uppmanar sina vuxenförfattare ”skriv barnböcker!”

I Sverige vill vi kanske inte ha den typen av statlig inblandning i kulturen. Men i Kina har man förstått att barnlitteraturen är mycket viktig för skolan och barnen. Det tycker jag är intressant.
Barnboksförfattarna och Kinas läsambassadör, som Ylva intervjuade under resanbeskriver den kinesiska barnlitteraturens utveckling som mycket framgångsrik. Allt är så positivt och bra, säger de. Men den hållningen är som mycket annat i Kina en anpassning och ett resultat av bristen på yttrandefrihet. Ylva berättar att professor Li Zhiyi, Astrid Lindgrens kinesiske översättare, inte är så imponerad av de kinesiska barnböckerna.

– Han jämför då förstås med Astrid Lindgrens alla böcker. Herr Li tycker att den kinesiska barnlitteraturen är alldeles för undervisande och pekpinneaktig. Författare vill vara regimen till lags. Det är också tänkt att barnlitteraturen ska vara en del av Kinas ”soft power”, det vill säga exporten av ideologi och kultur. Kinas kulturpolitik håller på att bli ännu mer centralstyrd, säger kritikerna.

Kina investerar mycket i barns lärande och utbildning, kommer den högutbildade generationen kunna utmana den nuvarande regimen?
– Det är inte otänkbart. Tävlingspedagogiken verkar vara väldigt utbredd i Kina. Läsambassadören berättar till exempel om en tävling där de barn som läst flest böcker och kan referera dem bäst vinner. De mest högpresterande eleverna får studera utomlands. Det rör sig om många miljoner kinesiska studenter. Vissa blir kvar utomlands, men de som återvänder till Kina tar ju med sig västerländska värderingar hem igen. De kommer förmodligen vilja förändra Kina, för sig själva och för sina barn. Kommunistpartiet har otroligt stor makt, men på sikt kanske regimen inte klarar av att värja sig.

Nu går du snart i pension och börjar frilansa. Varför är det så viktigt att fortsätta att driva frågan om barns yttrandefrihet och representation i media?
– Det låter väldigt högtidligt, men jag tror att vi skulle ha ett mycket bättre samhälle om föräldrar – eller vuxna i största allmänhet – och även medierna – intresserade sig mer för barns synpunkter och verklighet. Att barnen får känna att de betyder någonting, att de är fullvärdiga medborgare och inte ett eget folk som man sjunger i visan. Dessutom – och det vet ju alla som lyssnat på Sommar i P1
– tycker vuxna människor om att berätta om sin barndom. Även i Kina ville många av dem jag intervjuade prata om sina barndomsminnen. Och det tror jag beror på att det är helt ofarligt. Vad gäller nästan allting annat måste kineserna tänka på vad de säger, men barndomsminnena kan
ingen ta ifrån dem. Och trots denna upptagenhet vid barndomen, trots att den sägs vara så betydelsebärande, så är det ytterst ovanligt att barn och unga får komma till tals offentligt. Att de själva får berätta hur det är att vara ung.

Agnes Käll

REPORTAGE

Virtanen möter Myrdal! Stor intervju

Fredrik Virtanen

60-talsvänstern beskriver han som alkoholister som tog en sup och svaldes av statsetablissemanget. Fredrik Virtanen åkte till Varberg och träffade en mångårig FiB/Kulturfront-medarbetare, som inte behöver någon närmare presentation.

REPORTAGE

Nu kämpar Hugo Blanco för miljön

Eva Wernlid

Vem var äldst i det globala demonstrationståget för klimatet i fredags? Jo, frihetshjälten Hugo Blanco, 84. Han var i Sverige för att träffa sin dotter Carmen och lansera sin nya bok. FiB/K:s Eva Wernlid träffade Hugo och Carmen i folkmassorna och fick en pratstund med Hugo.

REPORTAGE

Gula västarnas vrede!

Christer Lundgren

Är de gula västarna den första delen i en ny fransk revolution? De har i alla fall lyckats med vad varken fackförbunden eller de politiska motståndarna har gjort. De har fått stor genomslagskraft och de har fått president Macron att backa på några punkter. FiB/K:s medarbetare Christer Lundgren skriver om de Gula västarna. 

REPORTAGE

Kampen för fred och folkstyre

Christer Lundgren

I julnumret av Folket i Bild/Kulturfront skildrar Christer Lundgren den folkliga kamp som låg bakom införandet av parlamentarisk demokrati i Sverige för 100 år sedan. Här fortsätter hans berättelse.