F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n
text Noam Chomsky • översättning Gunnar Sandin
Ursprungligen publicerad i TLM nr 1/2 1998 som finns att köpa hos FiB:s bokklubb
I statskapitalistiska demokratier har den offentliga arenan utvidgats och utvecklats genom en lång och bitter folklig kamp. Samtidigt har en koncentrerad privat makt agerat för att snäva in den. Sådana konflikter bildar en stor del av den moderna historien. Det effektivaste sättet att snäva in demokratin är att överföra beslutsfattande från den offentliga arenan till oansvariga institutioner: kungar och furstar, prästkaster, militärjuntor, partidiktaturer eller moderna bolag. De beslut som fattas av General Electrics styrelse har betydande effekter på samhället i stort, men medborgarna spelar av princip ingen roll i dem (vi bortser från den lättgenomskådliga myten om "marknads-" och "aktieägardemokrati").Oansvariga system ger ändå medborgarna vissa valmöjligheter. De kan skriva petitioner till kungen eller verkställande direktören, eller gå med i det styrande partiet. De kan försöka sälja sig till General Electric eller köpa dess produkter. De kan kämpa för rättigheter i statliga eller privata tyrannier och, i solidaritet med andra, försöka begränsa eller bryta ner illegitim makt, eller sträva mot traditionella ideal, inklusive de som har besjälat den amerikanska arbetarrörelsen från dess första början: att de som arbetar i fabrikerna ska äga och driva dem."Amerikas bolagisering" under det senaste århundradet har varit ett angrepp på demokratin - och på marknaderna, en del av övergången från något som liknar "kapitalism" till den moderna stats- och bolagsepokens starkt reglerade marknader. En aktuell version kallas att "krympa staten", det vill säga en överföring av beslutsmakt från den offentliga arenan till någon annan: enligt maktens retorik "till folket", i praktiken till privata tyrannier. Alla sådana åtgärder avser att begränsa demokratin och tämja "packet", som folket kallades av de självutnämnda "yppersta" under nyare tidens första demokratiska våg, i 1600-talets England. De "ansvarsfulla" kallar de sig i dag. Grundproblemen består men antar ständigt nya former, kräver nya sätt att styra och marginalisera - och leder till nya former av folklig kamp."Frihandelsavtal" är en av dessa metoder att undergräva demokratin. De vill lägga över beslut om människors liv och strävanden i händerna på privata tyrannier som verkar i det fördolda och utan offentlig övervakning eller kontroll. Föga märkligt att allmänheten inte gillar dem. Oppositionen är närmast instinktiv, ett erkännande av allvaret i försöken att avskärma packet från relevant information och kunskap.Mycket av denna bild erkänns i tysthet. Vi har just bevittnat ännu en illustration: de senaste månadernas försök att på ett "snabbspår" genomdriva en lag som skulle tillåta de verkställande myndigheterna att teckna handelsavtal utan övervakning av kongressen och uppmärksamhet från allmänheten, med ett enkelt Ja eller Nej. "Snabbspåret" hade nästan enhälligt stöd i maktsystemen, men som Wall Street Journal dystert noterat förfogar kanske opponenterna över ett "yttersta vapen": folkflertalet. Allmänheten fortsatte trots mediespärrarna att motsätta sig lagen, i sin dåraktiga tro att den borde få veta vad som hände med dem och ha ett ord med i laget. På liknande sätt pressades frihandelsavtalet NAFTA igenom mot en folklig opposition, som förblev stark trots den nästan enhälliga och entusiastiska uppbackningen från makthavare i staten och bolagsvärlden, inklusive deras medier som till och med vägrade huvudmotståndarens (arbetarrörelsens) ståndpunkt att komma till uttryck, samtidigt som de beskylldes för diverse påhittade ogärningar. [ 1 ]Snabbspåret utmålades som en frihandelsfråga men det är inte riktigt rätt. En sann frihandlare skulle starkt opponera sig mot Snabbspåret om han råkade tro på demokratin, den egentliga frågan. Och bortsett från detta förtjänar de planerade överenskommelserna knappast att kallas "frihandelsavtal", lika lite som NAFTA eller GATT/WTO.Det officiella motivet för Snabbspåret har artikulerats av USA:s vice handelsminister Jeffrey Lang: "Avtalens grundprincip är att en enda person [presidenten] kan förhandla för USA:s räkning." [ 2 ] Kongressen har fått rollen av namnstämpel, medan allmänhetens roll är att titta på - och helst åt ett annat håll."Grundprincipen" är nog så verklig men dess omfång begränsat. Den gäller för handel men inte för andra frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Där är principen den motsatta: kongressens medlemmar måste ges varje tillfälle att försäkra sig om att USA behåller sitt rykte som vägrare att ratificera avtal, ett av de värsta i världen. De få konventionsförslag som alls nått fram till kongressen har stoppats i åratal, och även de få godkännandena belastas med villkor som gör dem verkningslösa i Förenta staterna. De är "icke självverkställande" och försedda med specifika reservationer.Handel är en sak, tortyr eller kvinnors och barns rättigheter en annan.Distinktionen gäller mer allmänt. Kina hotas med hårda sanktioner för underlåtelse att följa Washingtons protektionistiska krav eller inblandning i dess bestraffning av libyer. Men terror och tortyr utlöser en annan reaktion: i detta fall skulle sanktioner vara "kontraproduktiva". De skulle kunna hämma våra ansträngningar att utvidga vårt korståg för mänskliga rättigheter till lidande människor i Kina och dess domäner, precis som tvekan att utbilda Indonesiens officerare "minskar vår förmåga att positivt påverka dess politik och praktik när det gäller mänskliga rättigheter", som Pentagon nyligen har förklarat. Missionsinsatsen i Indonesien måste därför fortsätta tvärtemot kongressens order. Det är det enda rimliga. Det räcker att påminna om hur USA:s militära utbildning "gav utdelning" i början av 1960-talet och "uppmuntrade" militären att utföra sina nödvändiga uppgifter, som försvarsminister McNamara informerade kongressen och presidenten om efter de väldiga, arméledda massakrerna 1965 som resulterade i hundratusentals lik på några månader, en "hisnande masslakt" (New York Times) som utlöste en ohämmad eufori bland de "yppersta" (inklusive New York Times) och belöningar åt de "moderata krafter" som genomfört den. McNamara lovordade särskilt utbildningen av indonesiska officerare på amerikanska universitet, "mycket betydelsefulla faktorer" bakom att sätta "Indonesiens nya politiska elit" (militären) på rätt kurs.I tillämpningen av sin politik för mänskliga rättigheter på Kina kunde administrationen också ha påmint sig det konstruktiva rådet från ett militärt uppdrag till Colombia under Kennedy: "Utför om nödvändigt paramilitära, saboterande och/eller terroristiska aktiviteter mot kända kommunistiska företrädare" (en term som täcker småbönder, fackliga organisatörer, människorättsaktivister etc.). Eleverna lärde sig sina läxor väl, och blev med hjälp av de rekommenderade metoderna 1990-talets värstingar på västra halvklotet när det gällde mänskliga rättigheter. Belöningen var ökad militär hjälp och utbildning under förevändning av det "krig mot drogerna" som har avfärdats som en "myt" av Amnesty International, colombianska människorättsaktivister (de som överlevt) och andra kompetenta observatörer.Vettigt folk inser alltså lätt att det skulle vara kontraproduktivt att pressa Kina alltför hårt i frågor som tortyr mot meningsmotståndare eller grymheter i Tibet. Det skulle till och med kunna drabba det kinesiska samhället av de "skadliga effekterna av att isoleras från amerikanskt inflytande", det motiv som en grupp företagsledare anfört för att ta bort de handelshinder som håller dem utestängda från kubanska marknader, där de kunde verka för att återställa de "positiva effekter av USA:s inflytande" som rådde alltifrån "befrielsen" för hundra år sedan och fram genom Batistatiden, samma inflytande som har visat sig så välgörande i Haiti, El Salvador och andra nutida paradis - och även har råkat skapa profiter. [ 3 ]Sådana subtila skillnader måste ingå i arsenalen hos respektabla och prestigefyllda personer. När vi insett dem förstår vi varför investerares rättigheter och mänskliga rättigheter kräver så olika behandling. Motsättningen kring "grundprincipen" är blott skenbar.MAI har starkt stöd hos industri- och finansinstitutioner, som från början varit hårt engagerade i planeringen och genomförandet, till exempel Council for International Business som enligt egen utsago "befrämjar det amerikanska näringslivets övergripande intressen hemma och utomlands". I januari 1996 publicerade den rentav en "Vägledning till det multilaterala investeringsavtalet" som tillhandahölls dess uppdragsgivare i näringslivet och deras kretsar samt förvisso även medierna. Redan innan Snabbspåret nått fram till kongressen begärde organisationen att Clintonadministrationen skulle ta med MAI i den lagstiftning som då planerades, rapporterade Miami Herald i juli 1997 - tydligen det första omnämnandet i pressen av MAI, och ett sällsynt sådant; vi återkommer till detaljerna. [ 4 ]Varför då denna tystnad om Snabbspårskontroversen eller om MAI som helhet? Ett rimligt motiv gör sig påmint. Få ledande politiker och mediemänniskor betvivlar att allmänheten skulle vara föga entusiastisk ifall den informerades om MAI. Motståndarna skulle än en gång kunna svinga sitt "yttersta vapen" om fakta bröt igenom. Det är alltså mycket rimligt att föra MAI-förhandlingarna under en "diskretionens slöja", ett uttryck som användes av överdomaren vid Australiens högsta domstol, sir Anthony Mason, när han fördömde sin regerings beslut att undandra allmänheten insyn i förhandlingarna om "ett avtal som kan få stora effekter på Australien om vi ratificerar det". [ 5 ] Inga liknande röster hördes här i landet. Det hade varit överflödigt. Diskretionens slöja försvarades med långt större kraft i våra fria institutioner.I Förenta staterna tillhör läsarna av tidskriften Z de få som vet något om MAI, som varit föremål för intensiva förhandlingar i OECD ("rikemansklubben") sedan maj 1995. Slutdatum sattes ursprungligen till maj 1997. Om det målet nåtts hade allmänheten vetat lika mycket om MAI som den vet om Telecommunications Act från 1996, en annan jättegåva från det allmänna till den koncentrerade privata makten, som i huvudsak bara har behandlats på ekonomisidorna. Men OECD-länderna kunde inte enas om tidsplanen och slutdatum sköts upp ett år. Dagens deadline är den 27 april, i skrivande stund om några veckor.Den ursprungliga och prefererade planen var att få fram avtalet inom Världshandelsorganisationen, WTO. Det försöket blockerades emellertid av tredjevärldenländer, särskilt Indien och Malaysia, som insåg att de åtgärder som man ville lista igenom skulle beröva dem det instrument som de rika hade använt för att erövra sin plats i solen. Förhandlingarna flyttades då till OECD:s tryggare domäner, där man hoppades kunna nå ett avtal "som länder på frammarsch skulle vilja anta", för att använda Economists delikata formulering [ 6 ] - med risk för att annars utestängas från de rikas marknader och resurser, det välkända begreppet "valfrihet" tillämpat i system med väldiga olikheter i makt och välstånd.I nästan tre år hade packet hållits i välsignad okunnighet om vad som var på gång. Fast inte helt. I tredje världen blev frågan livligt uppmärksammad i början av 1997. [ 7 ] I Australien bröt nyheten igenom på ekonomisidorna i januari 1998 och utlöste en ström av rapporter och debatter i den nationella pressen, bakgrunden till sir Anthonys fördömande som gjordes på ett möte i Melbourne. Oppositionspartiet "krävde att regeringen skulle underställa avtalet ett parlamentsutskott innan det ratificerades", kunde man läsa i tidningarna. Regeringen vägrade att förse parlamentet med detaljerad information eller tillåta en parlamentarisk granskning. Vår "ståndpunkt när det gäller MAI är helt klar", svarade den. "Vi undertecknar inget om det inte kan visas ligga i Australiens nationella intresse att så sker." I korthet: "vi gör som vi vill" - eller mer träffande: som våra herrar säger till oss, och enligt gängse konventioner definieras det "nationella intresset" av maktcentra som opererar i slutna rum.Utsatt för press medgav regeringen några dagar senare att ett parlamentsutskott skulle få granska MAI. Ledarsidorna stödde motvilligt beslutet: det var nödvändigt som ett svar på den "främlingsfientliga hysterin" hos "panikspridare" och den "oheliga alliansen av hjälporganisationer, fackföreningar, miljöaktivister och udda konspirationsteoretiker". De sade dock varnande att det efter denna olyckliga eftergift var "av vital betydelse att regeringen inte gjorde några fler avsteg från sitt starka engagemang" för MAI. Regeringen förnekade anklagelsen om hemlighetsmakeri och påpekade att ett utkast till avtalet fanns tillgängligt på Internet - tack vare de aktivistgrupper som placerat det där sedan det läckt ut. [ 8 ]Vi kan känna oss trygga: trots allt blomstrar demokratin i Australien.I Kanada, som nu står inför ett slags inkorporering i Förenta staterna som påskyndats av "frihandel", hade den "oheliga alliansen" långt större framgång. I ett års tid har avtalet diskuterats i ledande dagstidningar och nyhetsmagasin, på bästa TV-tid och på offentliga möten. Delstaten British Columbia förklarade i underhuset att den "starkt motsatte sig" det föreslagna avtalet och konstaterade dess "oacceptabla restriktioner" mot valda styrelseorgan på federal, regional och lokal nivå, dess skadliga effekter på sociala välfärdsprogram (såsom hälsovård) samt på miljöskydd och resurshushållning, den ytterst breda definitionen av "investeringar" och andra angrepp på demokrati och mänskliga rättigheter. Delstatsregeringen vände sig särskilt mot bestämmelserna att bolagen skulle kunna stämma olika styrelseorgan medan de själva gick fria från allt ansvar, och att anklagelserna skulle prövas av "oansvariga och icke genom val utsedda skiljedomare" bestående av "handelsexperter", som inte vara underställda regler om bevisning och insyn och vilkas utslag inte kunde överklagas.Sedan det råa larmet underifrån rivit bort diskretionens slöja blev det nödvändigt för den kanadensiska regeringen att försäkra allmänheten om att okunnighet låg i dess eget intresse. Uppgiften genomfördes i en över hela landet utsänd TV-debatt av Kanadas utrikeshandelsminister Sergio Marchi. Han "hoppades att människor skulle känna sig lugna", sade han, av den "ärliga vilja som premiärministern utstrålar" och "hans kärlek till Kanada".Det borde avgöra saken. Demokratin mår alltså väl även norr om gränsen.Enligt TV-kanalen CBC har den kanadensiska regeringen - i likhet med den australiska - "för närvarande inga planer på någon lagstiftning om MAI", och "handelsministern säger att det kanske inte är nödvändigt", eftersom MAI "bara är en utvidgning av NAFTA". [ 9 ]Det har förekommit diskussion i landsomfattande medier i England och Frankrike, men jag vet inte om man där eller på andra håll i den "fria världen" har upplevt det som nödvändigt att försäkra allmänheten, att dess intressen bäst tjänas av tro på de ledare som "älskar dem", "utstrålar ärlig vilja" och ståndaktigt försvarar "nationens intresse".Det är inte så förvånande att ärendet har följt en unik bana i världens mäktigaste stat, vars "yppersta" utnämnt sig till förkämpar för frihet, rättvisa, mänskliga rättigheter och - framför allt - demokrati. Medieledarna har säkert vetat allt om MAI och dess vittomfattande konsekvenser, liksom offentlighetens intellektuella och de gängse experterna. Som redan konstaterats har näringslivet varit både medvetet och aktivt involverat. Men i en högst imponerande uppvisning av självdisciplin, med undantag som ryms inom den "statistiska felmarginalen", har den fria pressen lyckats hålla dem som förlitar sig på den i okunnighet - ingen lätt sak i en komplicerad värld.Företagsvärlden ger ett överväldigade stöd åt MAI. Även om tystnaden gör att inga belägg kan ges, är det en rimlig gissning att de sektorer av den som ägnar sig åt att "upplysa allmänheten" inte är mindre entusiastiska. Men även de förstår att det "yttersta vapnet" skulle kunna dras ur slidan om packet får nys om vad som förehavs. Dilemmat har en naturlig lösning. Vi har kunnat iaktta den i nästan tre års tid.Inom dessa ramar - att "skapa missuppfattningar" för att lura allmänheten och utestänga den helt - fullgör de demokratiska samhällenas ansvariga ledare sina uppgifter.Ändå är det orättvist att anklaga OECD-makterna för att hemlighålla sina förhandlingar. Trots allt lyckades aktivisterna lägga ut ett utkast på Internet sedan de olovligen kommit över det. Läsare av "alternativpress" och tredjevärldentidningar, liksom de som smittats av den "oheliga alliansen", har följt förhandlingarna åtminstone sedan början av 1997. Och håller vi oss till huvudfåran kan ingen förneka det direkta deltagandet av den organisation som "befrämjar det amerikanska näringslivets övergripande intressen" och dess motsvarigheter i andra rika länder.Det finns emellertid några sektorer som på något sätt har förbisetts, till exempel USA-kongressen. I november 1997 skickade 25 medlemmar av representanthuset ett brev till president Clinton där de sade att MAI-förhandlingarna "kommit till vår kännedom" - förmodligen genom aktivisternas och andra intressegruppers insatser. [ 11 ]De bad presidenten besvara tre enkla frågor."Mot bakgrund av administrationens aktuella påståenden, att den utan snabbspårsbemyndigande inte kan träffa komplicerade, multilaterala avtal som omfattar många sektorer, undrar vi hur MAI har kunnat bli nästan klart", med en text "lika intrikat som NAFTA:s eller GATT:s" och med bestämmelser som "skulle innebära viktiga begränsningar av USA:s lagar och politik när det gäller federal, delstatlig och lokal reglering av investeringarna."Hur har man för det andra "kunnat förhandla om detta avtal sedan maj 1995 utan konsultation med eller överinseende från kongressen, särskilt med tanke på kongressens författningsenligt exklusiva makt att reglera utrikeshandeln"?"När det gäller avkastning talar MAI för det tredje vidlyftigt om att låta utländska bolag eller investerare direkt stämma den amerikanska staten för skador till följd av åtgärder som begränsar 'åtnjutandet' av en investering. Formuleringarna är breda och vaga och går avsevärt utöver det begränsade avkastningsbegrepp som finns i USA:s nationella lagstiftning. Varför skulle USA villigt uppge sina suveräna immunitet och riskera skadestånd, utifrån vaga formuleringar som talar om att vidta åtgärder 'med motsvarande effekt' som en 'indirekt' expropriering?"Beträffande punkt 3 kan undertecknarna ha tänkt på stämningen från Ethyl Corporation - välkänt som tillverkare av blyhaltig bensin - mot Kanada, där man begärde 250 miljoner dollar för att kompenseras för "expropriering" och skada av Ethyls "goda rykte" på grund av lagförbudet mot en bensintillsats som Kanada bedömer som ett farligt gift och en betydande hälsorisk - i överensstämmelse med USA:s miljöskyddsmyndighet som strängt har begränsat dess användning och delstaten Kalifornien som helt har förbjudit den. I stämningen begär Ethyl också skadestånd för den "nedkylande effekten" av Kanadas lag, som har fått Nya Zeeland och andra länder att se över sin användning av MMT. Eller kanske tänkte undertecknarna på stämningen mot Mexiko från det riskavfallshanterande USA-bolaget Metalclad, som begärt 90 miljoner dollar i skadestånd för "expropriering", eftersom en plats man hade tänkt använda för riskavfall förklarades som del av ett naturskyddsområde. [ 12 ]Dessa processer fortlöper enligt NAFTA:s regler, som tillåter företag att stämma stater, i praktiken gentemot nationalstaters rättigheter (inte som förut enbart personers). Avsikten är förmodligen att utforska och om möjligt utvidga dessa reglers (vaga) gränser. Delvis är de nog just skrämsel, ett vanligt och ofta effektivt knep som penningstinna tar till för att få som de vill genom juridiska hot som kan verka helt okynnesartade. [ 13 ]"Med tanke på MAI:s väldiga potentiella implikationer inväntar vi otåligt ert svar på dessa frågor", slutade kongressledamöternas brev till presidenten. Ett intetsägande svar anlände så småningom. Medierna informerades om det hela men jag vet inte av någon rapportering. [ 14 ]En annan grupp som förbisetts förutom kongressen är hela folket. Utanför ekonomitidningarna har det såvitt jag vet inte förekommit någon bevakning i den etablerade pressen fram till mitten av 1997, och praktiskt taget ingen därefter. Som vi noterat rapporterade Miami Herald om MAI i juli 1997 med konstaterande av näringslivets entusiasm och direkta engagemang. Chicago Tribune hade ett reportage i december där man noterade att "frågan inte hade väckt någon allmän uppmärksamhet eller politisk debatt" utanför Kanada. I USA "verkar denna mörkläggning avsiktlig", meddelar Tribune. "Regeringskällor säger att administrationen ... inte är särskilt angelägen att väcka mer debatt om den globala ekonomin." Med tanke på allmänhetens inställning är hemlighållande den bästa strategin, vilket förutsätter att informationssystemet spelar med.Den Stora Tidningen bröt sin tystnad några månader senare, då den tog in en betald annons från Intenational Forum on Globalization som opponerade sig mot avtalet (New York Times 13 februari 1998). Annonsen citerade en rubrik i Business Week som beskrivit MAI som "Det explosiva handelsavtalet som ni aldrig hört talas om". "Avtalet ... kan komma att skriva om reglerna för utländskt ägande och påverka allt från fabriker till fastigheter, ja även obligationer. Men de flesta lagstiftare har inte ens hört talas om det multilaterala investeringsavtalet, eftersom Clintonadministrationens diskreta samtal undgått kongressens radar", och medierna har hållit sig till Vita husets dagordning. Varför? frågar International Forum och svarar indirekt med en genomgång av avtalets grunddrag.Några dagar därefter (den 16 februari) hade nyhetskanalen NPR:s morgonsändning ett avsnitt om MAI. En vecka senare införde Christian Science Monitor en (rätt tunn) artikel. New Republic hade redan noterat allmänhetens växande oro inför MAI. Frågan hade inte bevakats tillräckligt av respektabla sektorer, hävdade tidningen, därför att "den etablerade pressen" visserligen är "allmänt vänstervriden ... men tenderar ännu mer åt internationalism". Vänsterjournalisterna upptäckte därför inte den folkliga oppositionen mot Snabbspåret i tid och märkte inte att bråkmakarna "redan rustar sig för kamp" mot MAI. Pressen borde ta sitt ansvar bättre och utdela ett förebyggande slag mot den "MAI-paranoia" som "studsat fram genom Internet" och rentav lett till offentliga konferenser. Ett rent förlöjligande av "de som tror att jorden är platt" räcker kanske inte. Tystnad är kanske inte den klokaste hållningen om de rika länderna ska kunna "reglera den internationella investeringsrättens liberalisering på samma sätt som GATT har kodifierat liberaliseringen av handeln".Den 1 april 1998 presenterade Washington Post nyheten för en landsomfattande allmänhet i en debattartikel av ledarskribenten Fred Hiatt. Han kom med det rituella förlöjligandet av kritikerna och påståendet om "hemlighetsmakeri" - texten hade ju (illegalt) lagts ut på nätet av aktivister. Liksom andra som förfaller till denna apologetiska nivå undvek han att dra de uppenbara slutsatserna, att medierna älskvärt borde lämna scenen. Allt meningsfullt material som de utnyttjar kan ju upptäckas av ihärdigt sökande vanliga människor, och analys/kommentar/debatt är irrelevant!Hiatt skriver att "MAI hittills inte väckt särskilt stor uppmärksamhet i Washington" - och ingen alls i hans tidning - ännu ett år sedan den först utsatta dagen för signering hade passerat och tre veckor före 1998 års slutdatum. Han inskränker sin behandling till några tomma officiella kommentarer, framställda som obestridliga fakta, och tillägger att Snabbspåret har lärt regeringen "att den långt mer än förr måste konsultera fackföreningar, lokala tjänstemän, miljöaktivister och andra redan då avtalen håller på att utformas". Som sagt var. [ 15 ]Kanske som en reaktion på kongressledamöternas brev eller på att galenskaperna kommit upp i ljuset kom Washington med ett officiellt uttalande om MAI den 17 februari 1998. Uttalandet, som gjordes av vice utrikesminister Stuart Eizenstat och vice handelsminister Jeffrey Lang, väckte såvitt jag vet ingen uppmärksamhet. Det var ett rutinartat cirkulärmaterial men hade förtjänat förstasidesrubriker med tanke på vad som tidigare publicerats (i princip inget). MAI:s förtjänster tas för självklara, ingen beskrivning eller motivering ges. I frågor som arbete, miljö, "avkastning" etc. är budskapet detsamma som från regeringarna i Kanada och Australien: "Lita på oss och håll käft."Av större intresse är den goda nyheten att USA tagit ledningen inom OECD för att se till att avtalet "kompletterar våra allmänna [hittills okända] insatser till stöd för en uthållig utveckling och respekt för arbetsvillkor". Eizenstat och Lang "uppskattar att deltagarna håller med oss" i dessa frågor. Dessutom är de andra OECD-länderna nu "ense med oss om betydelsen av ett nära samarbete med de inhemska uppdragsgivarna för att skapa samförstånd" kring MAI. De håller med oss om att "det är viktigt att de inhemska uppdragsgivarna deltar i processen"."För att skapa större öppenhet", tillägger det officiella uttalandet, "har OECD enats om att offentliggöra texten till avtalsutkastet", kanske rentav innan man är framme vid sin deadline. [ 16 ]Här har vi äntligen en övertygande uppslutning kring demokrati och mänskliga rättigheter! Clintonadministrationen säger sig leda världen i ansträngningarna att få de "inhemska uppdragsgivarna" att spela en aktiv roll för att "skapa samförstånd" kring MAI.Vilka är då de "inhemska uppdragsgivarna"? Frågan besvaras lätt med en blick på obestridliga fakta. Näringslivet har hela tiden spelat en aktiv roll, kongressen har inte varit informerad och den besvärande allmänheten - det "yttersta vapnet" - har dömts till okunnighet. En rättfram tillämpning av elementär logik säger oss exakt vilka Clintonadministrationen ser som sina "inhemska uppdragsgivare".Detta är en nyttig läxa. Det är sällan som de mäktigas operativa värderingar artikuleras med sådan öppenhjärtighet och precision. I rättvisans namn ska det sägas att de inte är något USA-monopol. Värderingarna delas av statliga och privata maktcentra i andra parlamentariska demokratier, liksom av deras motsvarigheter i samhällen där man inte har något behov av ett retoriskt blomsterspråk om "demokrati".Lärdomarna är kristallklara. Det skulle krävas verklig talang att undgå dem och inte se hur de illustrerar president Madisons varningar för över tvåhundra år sedan, när han beklagade "tidens fräcka omoral" som gör "aktiejobbarna till regeringens pretoriangarde - på en gång dess verktyg och tyrann, mutad genom dess rundhänthet, skrämmande den med sina högljudda krav och stämplingar".Dessa observationer träffar kärnan i MAI. Som så mycket av politiken under senare år, särskilt i de angloamerikanska samhällena, avser avtalet att undergräva demokratin och medborgarnas rättigheter genom att överföra ännu mer beslutsmakt till privata institutioner som inte kan ställas till svars, som är regeringarnas "inhemska uppdragsgivare", och till de internationella organisationer som tjänar deras intressen på det allmännas bekostnad.Det kan inte finnas något slutgiltigt svar på sådana frågor. Även om vi hade den fullständiga MAI-texten, en detaljerad lista över avtalsparternas reservationer och stenografiska utskrifter från förhandlingarna skulle svaren undgå oss. Skälet är att de inte bestäms av ord utan av de maktrelationer som bestämmer tolkningen. För två sekel sedan noterade en av sin tids ledande demokrater, Oliver Goldsmith, att "lagen förtrycker de fattiga, de rika skriver lagen" - det vill säga den verkliga lagen, vid sidan av alla fina formuleringar. Principen gäller ännu. [ 17 ]Även detta är truismer med bred tillämpning. Man finner i USA:s konstitution och dess tillägg inget som garanterar mänskliga rättigheter (yttrandefrihet, frihet från husrannsakan och beslag, rätt att köpa röster etc.) åt vad rättshistorikerna kallar "rättskollektiv", organiska storheter med "juridiska personers" rättigheter - som på grund av deras makt är långt mera omfattande än de fysiska personernas, rättigheter som nu alltså görs gällande även mot stater. Man letar förgäves i Förenta nationernas stadga efter grunden för den makt som Washington gör anspråk på när det använder tvång och våld för att tillgodose det "nationella intresset", sådant det definieras av de juridiska personer som kastar den skugga som kallas "politik" över samhället, för att använda John Deweys suggestiva uttryck. USA-lagen definierar "terrorism" med stor tydlighet och utkräver svåra straff för det brottet. Man finner dock inget i formuleringarna som undantar "maktens arkitekter" från bestraffning för sin utövning av statsterror, för att nu inte nämna deras monstruösa ombud (så länge som dessa åtnjuter Washingtons gunst): Suharto, Saddam Hussein, Mobutu, Noriega och andra, stora som små. Som de ledande människorättsorganisationerna år efter år påpekar är praktiskt taget allt USA-bistånd illegalt, från den ledande mottagaren och nedåt på listan, eftersom lagen utesluter bistånd till länder som ägnar sig åt "systematisk tortyr". Så är kanske lagen, men är det lagens anda?MAI tillhör samma kategori. Det finns en analys av det "värsta tänkbara" utfallet, som också blir det verkliga om "makten håller sig i skuggan" och de bolagsjurister som är dess betalda hantlangare lyckas etablera sin tolkning av avtalsutkastets medvetet snåriga och dubbeltydiga formuleringar. Det finns mindre hotfulla tolkningar, som kan visa sig vara de rätta, om det "yttersta vapnet" inte kan hållas tillbaka och demokratiska procedurer får påverka resultatet. Till dessa möjliga resultat hör en nedbrytning av hela strukturen och de illegitima institutioner som bär upp den. Detta är ett område för folkliga organisationer och aktioner, inte för ord.Här kan man rikta viss kritik mot MAI:s kritiker (inklusive mig själv). Texterna talar om rättigheterna för "investerare", inte för medborgare vilkas rätt i motsvarande grad förminskas. Kritikerna talar följaktligen om ett "investeringsrättsavtal" vilket är nog så riktigt men vilseledande. Ty vilka är "investerarna"?Halva aktiestocken ägde 1997 av den förmögnaste procenten av hushållen och nästan 90 procent av den förmögnaste tiondelen (koncentrationen är ännu högre för obligationer, jämförbar för andra tillgångar). Medräknas pensionsfonderna får man bara en något jämnare fördelning bland den rikaste femtedelen av hushållen. Entusiasmen över de senaste årens starka värdeökning är förståelig med tanke på vilka röster som hörs och stundtals blir trodda. Den effektiva kontrollen av bolagen ligger, med rättslig uppbackning efter ett århundrade av juridisk aktivitet, i händerna på ett mycket litet antal institutioner och personer. [ 18 ]Det troskyldiga talet om "investerare" bör inte framkalla bilder av genomsnittsamerikanen på verkstadsgolvet utan av företaget Caterpillar, som just har lyckats knäcka en stor strejk med hjälp av de så högt prisade utlandsinvesteringarna. Den osedvanliga vinstökning som det delar med andra "inhemska uppdragsgivare" har använts till att skapa en överkapacitet utomlands som undergräver försöken från de anställda i Illinois att motsätta sig försämringarna av löner och arbetsvillkor. Denna utveckling är inte minst ett resultat av de senaste 25 årens "ekonomiska liberalisering", som kommer att förstärkas av MAI. Det är också värt att notera att denna epok av ekonomisk liberalisering har gått hand i hand med en ovanligt långsam tillväxt (efterkrigstidens svagaste, den pågående högkonjunkturen inräknad), låga löner, höga vinster - och som av en slump handelsregler i de rikas intresse.Ett bättre uttryck för MAI och liknande försök är inte "investeringsrättsavtal" utan "bolagsrättsavtal".De relevanta "investerarna" är kollektiva juridiska storheter, inte personer sådana som de uppfattats av sunda förnuftet och av traditionen, fram till den tid då den moderna judiska aktiviteten skapade dagens bolagsmakt.Detta leder till en annan kritik. MAI:s motståndare hävdar ofta att avtalen ger bolagen alltför stora rättigheter. Men att tala om "alltför stora" rättigheter för kungen, diktatorn eller slavägaren är alltför defensivt. Varför ska de ha några rättigheter alls? I stället för "bolagsrättsavtal" vore det riktigare att kalla åtgärderna "bolagsmaktsavtal", eftersom det knappast är givet att sådana institutioner ska ha några rättigheter alls.När bolagiseringen av de statskapitalistiska samhällena skedde för ett århundrade sedan, delvis som en reaktion på marknadens massiva misslyckanden, motsatte sig de konservativa - ett släkte som inte längre existerar - bittert detta angrepp på den klassiska liberalismens grundprinciper. Det räcker med att minnas Adam Smiths kritik av sin tids "aktiejobbare", särskilt de bolag där ledningen fått ett visst mått av oberoende, och hans syn på den privata maktens inbyggda urartning, av att affärsmännen förmodligen "konspirerar mot allmänheten" när de träffas till lunch, för att inte tala om när de inbördes bildar kollektiva juridiska storheter och allianser med statsgaranterade extraordinära rättigheter.Låt oss, med detta i minnet, se på vissa avsikter med MAI, utifrån den information som tack vare den "oheliga alliansen" har nått den engagerade allmänheten."Investerare" medges rätt att fritt flytta resurser, inklusive produktionsanläggningar och finansiella tillgångar, utan "statlig inblandning" (det vill säga allmänhetens ord med i laget). Med hjälp av de knep som näringslivet och bolagsjuristerna brukar använda är det lätt att överföra rättigheter som beviljats "utländska investerare" även till "inhemska investerare". Till de demokratiska alternativ som komma att spärras hör sådana om lokalt ägande, del i den teknologiska utvecklingen, lokal företagsledning, företagens ansvarighet, bestämmelser om minimilön, positiv särbehandling (av eftersatta områden, minoriteter, kvinnor etc.), skydd av arbetskraft, konsumenter och miljö, restriktioner mot farliga produkter, skydd av småföretag, stöd åt strategiska och framväxande branscher, jordreformer, lokal- och arbetarkontroll (det vill säga grunden för en verklig demokrati), aktioner från de anställdas sida (som skulle kunna tolkas som illegala hot mot ordningen) etc."Investerarna" tillåts att stämma myndigheter på varje nivå för kränkning av de rättigheter som de beviljats. Ömsesidighet råder inte: kommuner och regeringar kan inte stämma "investerarna". Lagsökningarna från Ethyl och Metalclad är försöksballonger.Inga restriktioner gäller för investeringarna i länder som kränker mänskliga rättigheter: Sydafrika på det "konstruktiva engagemangets" tid, dagens Burma etc. Det säger sig självt att Gudfadern inte hindras av några sådana begränsningar. De mäktiga står över avtal och lagar.Bromsarna på kapitalflödet avskaffas, till exempel de villkor som Chile har satt för att motarbeta inflödet av kortsiktigt kapital, som av många ges förtjänsten att i någon mån ha skyddat landet från de destruktiva effekterna av starkt flyktiga finansmarknader som drivs av ett oförutsägbart, irrationellt flockbeteende. Eller mer långtgående åtgärder som skulle kunna avhjälpa de skadliga effekterna av liberaliserade kapitalflöden. Seriösa förslag för att åstadkomma detta har existerat i åratal men aldrig kommit upp på dagordningen hos "maktens arkitekter".Det kan mycket väl vara så, och tycks finnas belägg för, att ekonomin skadas av finansernas liberalisering. Detta är emellertid en fråga som väger lätt jämfört med de fördelar som skapats av det senaste kvartseklets liberalisering av finansflödena, som främst har initierats av regeringarna i USA och Storbritannien. Dessa fördelar är betydande. Den ekonomiska liberaliseringen bidrar till koncentrationen av förmögenheter och tillhandahåller effektiva verktyg för att undergräva socialpolitiska program. Den hjälper till att åstadkomma den "avsevärda lönedämpning" och "osedvanliga spärr mot kompensatoriska ökningar som främst tycks vara en effekt av ökad otrygghet på arbetsmarknaden", som så uppmuntrar riksbankschefen Alan Greenspan och Clintonadministrationen, och som upprätthåller det "ekonomiska mirakel" som imponerar på vinnare och förledda observatörer, särskilt utomlands.Entusiasmen för dessa underverk är emellertid på upphällningen bland den globala ekonomins styresmän sedan katastrofungarna, som blivit allt fler sedan finansflödena började liberaliseras på 1970-talet, har börjat hota både de "inhemska uppdragsgivarna" och den stora allmänheten. Världsbankens chefekonom Joseph Stiglitz, redaktionen för Financial Times och andra som befinner sig nära maktens centra har börjat kräva åtgärder för att reglera kapitalflödena, i spåren på sådana respektabilitetens bastioner som Internationella regleringsbanken. Världsbanken har också lagt om kurs i någon mån. Inte bara så att kunskapen om den globala ekonomin är mycket svag; det blir också allt svårare att bortse från och spackla över allvarliga brister. Det kan komma förändringar, i oväntad riktning. [ 19 ]För att återvända till MAI kommer medlemsländerna att "låsas in" i tjugo års tid. Detta är ett "amerikanskt regeringsförslag" enligt den kanadensiska handelskammarens talesman, som samtidigt är chefrådgivare åt IBM Canada när det gäller investeringar och handel, och som har utsetts att representera Kanada i den allmänna debatten. [ 20 ]Avtalet har en inbyggd "spärreffekt", en konsekvens av reglerna om "frysning" och "återgång". "Frysning" innebär att man inte medger någon ny lagstiftning som anses "stå i strid" med MAI. "Återgång" betyder att regeringarna förväntas eliminera redan befintliga lagar som tolkas som "stridiga". Ni kan gissa vem som har tolkningsföreträdet i samtliga fall. Målet är att "låsa in" länderna i ordningar som med tiden kommer att krympa den offentliga domänen alltmer och överföra makt till de godkända "inhemska uppdragsgivarna" och deras internationella strukturer. Dit hör ett brett spektrum av företagsallianser för administration av produktion och handel, som bygger på att det finns mäktiga stater som upprätthåller systemet samtidigt som de socialiserar de nationellt baserade transnationella bolagens kostnader och risker - vilket enligt aktuella tekniska studier betyder praktiskt taget alla transnationella bolag.Nu gällande slutdatum för MAI är den 27 april, men ytterligare förseningar är troliga på grund av tvister inom klubben. Enligt rykten som sipprat ut i maktens organ (i första hand utländsk affärspress) gäller det bland annat försök från EU och Förenta staterna att bevilja medlemsstaterna vissa rättigheter (kanske ge EU något i stil med den väldiga inrikesmarknad som USA-baserade företag åtnjuter), reservationer från Frankrike och Kanada om att bevara viss kontroll över kulturindustrin (ett ännu större problem för mindre länder) och europeiska invändningar mot mer extrema och arroganta former av amerikanska marknadsingrepp, som Helms-Burtonlagen. [ 21 ]Economist rapporterar om ytterligare problem. Arbetar- och lönefrågor, som "knappast förekom i början", blir allt besvärligare att undertrycka. Det blir svårare att ignorera paranoiker och plattjordingar som "vill skriva in strängare villkor för hur utländska investerare ska behandla de anställda och skydda miljön". Än värre är att "deras ilskna angrepp, som sprids via ett nätverk av hemsidor på Internet, har gjort förhandlarna osäkra om hur de ska komma vidare". En möjlighet kunde vara att ta hänsyn till vad allmänheten vill. Men den möjligheten nämns förstås inte, eftersom det skulle undergräva meningen med hela projektet.Även om tidsgränsen inte håller och MAI överges, betyder det inte att "allt har varit förgäves", meddelar Economist sin läsekrets. [ 22 ] Framsteg har gjorts och "har man tur kan delar av MAI bli ett utkast till en global WTO-överenskommelse om investeringar", som de motsträviga "utvecklingsländerna" kan vara villigare att acceptera - efter några års exponering för marknadens irrationaliteter, genom den disciplin som världens mäktiga påtvingar offren och genom vissa elitelements växande insikt om att de kan få del av koncentrerade privilegier om de bidrar till spridningen av de mäktigas läror, hur bedrägliga dessa än må vara och hur andra än må bete sig. Vi kan vänta oss att "delar av MAI" tar form på annat håll, kanske i Internationella valutafonden som är ett lämpligt slutet organ.Det är viktigt att notera att allmänheten, trots slöjan av hemlighetsmakeri, fortsätter att göra instinktivt motstånd. Det ultimata vapnet är fortfarande tillgängligt. I USA gick det inte att driva igenom lagstiftning som ger presidenten rätt att förhandla fram handelsavtal utan kongressens godkännande, och politisk gräsrotsmobilisering var en viktig förklaring till att OECD-länderna inte kunde skriva under MAI-avtalet på det fastställda datumet, den 27 april.Detta är en ganska enastående framgång: en framgång för gräsrotsorganisationer i kamp mot världens dominerande maktcentra. G-7, de internationella finansiella institutionerna, den koncentrerade storföretagssektorn - de stod alla på samma sida, med medierna i sitt koppel. På den andra sidan stod gräsrotsorganisationer runtom i världen. Så såg konflikten ut, och det var gräsrotsorganisationerna som vann. Reaktionen på det var mycket intressant. Financial Times hade en fascinerande artikel alldeles nyligen som beskrev skeendet som att en "hord av orosmakare" hade överväldigat det stackars OECD och företagsvärlden. Denna hord av orosmakare hade använt "sina starka organisationer och stora pengar... till att kraftigt påverka medierna" - i USA hade de visserligen i praktiken noll inflytande över medierna, men även det minsta avbräck i den totala mediala ensidigheten betraktas som en fruktansvärd fara. I artikeln konstateras det sedan att det nu blir nödvändigt att "mobilisera stöd från företagsvärlden", i syfte att driva tillbaka horden. Därefter citerar artikeln handelsdiplomater, som säger att det nu kan bli "svårare att göra överenskommelser bakom stängda dörrar och sedan underställa dem parlamenten för automatiskt godkännande", som på den gamla goda tiden.
|
Noam Chomskys böcker hos FiB:s bokklubbNoam Chomsky publicerar sig regelbundet i Z-magazine. Det går att prenumerera på Z-magazine
genom att skriva till "Z, Millfield Street, Woods Hole, MA 02543, USA" eller genom att ringa
eller skicka e-post till Eric.Sargent@lol.shareworld.com
En Europaprenumeration kostar 50 dollar för ett år (11 nummer).Noter
1. Se mina artiklar i Z vid denna tid. En översikt finns i World Orders, Old and New (South End, 1994 och 1996), kap. 2. Se även Glenn Burkins, "Labor Fights Against Fast-Track Trade Measure", Wall Street Journal, 16 september 1997.
2. Bob Davis, Wall Street Journal, 3 oktober 1997.
3. Bruce Clark, "Pentagon strategists cultivate defence ties with Indonesia", Financial Times, 23 mars 1998. Om 1965 se min Year 501, kap. 4. Om Kennedy och Colombia se Michael McClintocks bidrag i Alexander George (red.), Western State Terrorism (Polity, 1991) och Instruments of Statecraft (Pantheon, 1992). Om Kuba se Nancy Dunne i Financial Times, 24 mars 1998.
4. Jane Bussey, "New rules could guide international investment", Miami Herald, 20 juli 1997.
5. Anthony Mason, "Are Our Sovereign Rights at Risk?", Age, 4 mars 1998.
6. Economist, 21 mars 1998.
7. Se not 10.
8. Det finns motstridiga påståenden om den senare tillgängligheten. Se David Forman, Australian, 14 januari; Tim Colebatch, "Inquiry call over 'veil of secrecy'", Age, 4 mars; ledare i Australian 9 och 12 mars; ledare i Age 14 mars 1998.
9. Laura Eggertson, "Treaty to trim Ottowa's power", Toronto Globe and Mail, 3 april; Macleans, 28 april och 1 september; cbc, 30 oktober och 10 december 1997. Se Monetary Review, nr 7, vintern 1997/98 (Shanty Bay). Om wto se Martin Khor, "Trade and Investment: Fighting over investors' rights at wto", Third World Economics (Penang), 15 februari 1997. Textutkast: OECD, Multilateral Agreement on Investment: Consolidated Texts and Commentary (olis, 9 januari 1997; daffe/mai/97; Confidential), tillgängligt från Preamble Center for Public Policy (1737 21st St. N.W., Washington DC 20009). Även senare utkast har citerats, se t.ex. Martin Khor, Third World Economics, 1-15 februari 1998, som åberopar OECD, 1 oktober 1997. Se även Scott Nova & Michelle Sforza-Roderick vid Preamble Center, "m.i.a. Culpa", Nation, 13 januari 1997, samt andra rapporter i den oberoende ("alternativa") pressen. Ytterligare information finns i Maude Barlow & Tony Clarke, mai and the Threat to American Freedom (New York: Stoddart, 1998); hos International Forum on Globalization (1555 Pacific Avenue, San Francisco CA 94109); Public Citizen's Global Trade Watch (215 Pennsylvania Avenue SE, Washington, DC 20003); Preamble Center; People's Global Action playfair@asta.rwth-aachen.de
10. Samuel Huntington, American Politics: the Promise of Disharmony Interests, Public Spending (South End, 1994); s. 223, och "Vietnam Reappraised", International Security, sommaren 1981.
11. Brev från representanthuset till president Clinton om mai, 5 november 1997.
12. Laura Eggertson, "Ethyl sues Ottowa over mmt law", Toronto Globe and Mail, 15 april 1997; Third World Economics, 30 juni 1997. Briefing Paper: Ethyl Corporation v. Government of Canada, Preamble Center for Public Policy, u.å. Joel Millman, Wall Street Journal, 14 oktober 1997. Tekniskt sett förbjuder den nya lagen endast import av och interregional handel med mmt, men är i praktiken ett förbud eftersom det bara är Ethyl som producerar eller säljer MMT.
13. Ett aktuellt exempel är den stämning som vårdhemskedjan Beverly Enterprises inlämnat mot arbetshistorikern Kate Bronfenbrenner vid Cornelluniversitetet, som vittnat om dess arbetssätt på ett offentligt möte, inbjuden av kongressdelegater från Pennsylvania (se Steven Greenhouse, New York Times, 1 april, och Deidre McFadyen, In These Times, 5 april 1998). För Beverlys del är utgången rätt irrelevant eftersom redan stämningen allvarligt skadar professor Bronfenbrenner och hennes universitet och kan ha en nedkylande effekt på andra forskare och utbildningsinstitutioner.
14. Brev från Vita huset, 20 januari 1998. Jag har fått hjälp av personal i kongressen, särskilt inom representanthusmedlemmen Bernie Sanders kansli.
15. Jane Bussey, "New rules could guide international investment", Miami Herald, 20 juli; R.C. Longworth, "New rules for global economy", Chicago Tribune, 4 december 1997. Se även Jim Simon, "Environmentalists suspicious of foreign-investor-rights plan", Seattle Times, 22 november; Lorraine Woellert, "Trade storm brews over corporate rights", Washington Times, 15 december 1997; Business Week, 9 februari, npr, morgonupplagan, 16 februari; Peter Ford, Christian Science Monitor, 28 februari; Fred Hiatt, Washington Post, 1 april 1998; Peter Beinart, New Republic, 15 december 1997.
16. "The Multilateral Agreement on Investment", uttalande av vice utrikesminister Stuart Eizenstat och vice handelsminister Jeffrey Lang, 17 februari 1998.
17. Goldsmith, "The Traveller" (1765).
18. Lawrence Mishel, Jared Bernstein & John Schmitt, The State of Working America 1996-97 (Economic Policy Institute: M.E. Sharpe, 1997). Om den juridiska bakgrunden se i synnerhet Morton Horwitz, The Transformation of American Law, 1870-1960 (Oxford 1992), kap. 3.
19. Eric Helleiner, States and Reemergence of Global Finance (Cornell, 1994), s. 190. Ledare, "Regulating capital flows", Financial Times, 25 mars 1998; Stiglitz, samma dag. The State in a Changing World: World Development Report 1997 (Världsbanken, Oxford 1997). Dessa tendenser har regelbundet granskats i högst insiktsfulla analyser av den internationelle ekonomen David Felix, senast i hans "Asia and The Crisis of Financial Liberalization" (manus, Washington University, februari 1998).
20. Doug Gregory, St. Lawrence Center Forum, 18 november 1997, omtryckt i Monetary Reform, a.a.
21. Se Guy de Jonquieres, "Axe over hopes for mai accord", Financial Times, 25 mars 1998. Economist, a.a.
22. Ibid.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n
