F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
    S   e   t   t    •    L   ä   s   t    •    H   ö   r   t
    Fredsbomber över Balkan

    Red. Anders Axelsson m flManifest

    läst av Joachim Israel

    På två punkter är de flesta debattörerna i boken eniga. Sedan Jugoslavien upphävde Kosovos autonoma status har befolkningen där ständigt förtryckts. Utdrivningen av albanerna i Kosovo är, som alla etniska rensningar, ett brott mot elementära mänskliga rättigheter - en mänsklig katastrof.
    När man diskuterar orsakerna till flyktingtragedin upphör enigheten. Ett, av många omfattat, argument går ut på att utdrivningen är en direkt konsekvens av Natos bombningar. Alla internationella observatörer och hjälporganisationer lämnade Kosovo och den jugoslaviska militären fick fria händer i detta inbördeskrig. De som skulle skyddas blev bombkrigets främsta offer. Antingen räknade Natos strateger inte med detta alternativ. I så fall var de okunniga och naiva på ett otillåtet sätt. Eller så är det som NATO-befälhavaren, general Wesley Clark förklarade - man kunde "förutse det". I så fall ingick det i kalkylerna och man offrade albanerna, i det bombkrig, som i början med propagandans missbrukande språkanvändning kallades en "humanitär intervention". Flyktingarnas öde har samtidigt blivit centralt i Natopropagandan, utan att tillräckliga hjälpinsatser gjorts för att lindra deras lidanden.
    Natos bombningar startade utdrivningen. Utöver fruktansvärda övergrepp från serbisk sida och direkta utvisningar kan flykten även ha påverkats av själva bombanfallen - även serber flydde - och bristen på livsmedel, liksom avsaknaden av el och vatten.
    Hela aktionen har för Nato och de västliga demokratierna blivit ett totalt fiasko. Milosevics ställning har stärkts och den inhemska demokratiska oppositionens försvagats. FN har marginaliserats och Ryssland har som världspolitisk aktör hänsynslöst skjutits åt sidan. Bombningarna av själva Jugoslavien får mer och mer karaktären av desperat terror med förstörelse av sjukhus och användning av splitterbomber som endast skadar civilbefolkningen och dödar människor urskillningslöst, motståndare till regimen likväl som anhängare.
    Bland bokens nära trettio inlägg fäster jag mig vid Noam Chomskys, skrivet med sedvanlig logisk skärpa.
    I katastrofer som i Kosovo, säger Chomsky, har man tre valmöjligheter: 1) att söka förvärra katastrofen, 2) att inte göra någonting alls och 3) att försöka begränsa katastrofen. Chomsky illustrerar detta med andra aktuella fall, Colombia, Turkiet och Laos, där tusentals människor dödas varje år. Han kunde också ha nämnt Angola, där enligt färska uppgifter över en miljon människor är på flykt, många lemlästade av minor.
    "Jag förbigår andra exempel på (I) och (II) av vilka det finns otaliga, liksom ännu allvarligare illdåd, såsom den omfattande slakten av civila irakier", skriver Chomsky.
    Exempel på valet (III) är lätt att hitta, i varje fall om man håller sig till den officiella retoriken. Det mest slående exemplet var, enligt Chomsky, den vietnamesiska invasionen av Kambodja 1978, som gjorde slut på Pol Pots grymheter. Men USA fördömde Asiens "preussare ... för deras hårresande brott mot internationell rätt".
    Bland andra bidragsgivare i boken finns den svenske forskaren och Balkanexperten Kjell Magnusson från Uppsala som i en upplysande artikel klargör att Jugoslavien under Rambouillet-förhandlingarna ställdes inför alternativet att "frivilligt och i det närmaste omedelbart avhända sig suveräniteten över Kosovo, för att efter tre år ge upp territoriet som sådant". I avtalsförslaget nämndes inte heller något skydd för den serbiska minoriteten i Kosovo. Ingen suverän stat skulle ha kunnat skriva på ett sådant avtal.
    Vilka lärdomar kan man dra sedan man bedömt läget i världen? Den franska tidskriften Le Monde Diplomatique uttalade sig om läget vid vårt sekels slut så här: "USA behärskar världen som intet land någonsin gjort förut. Det utövar ett överväldigande herravälde inom fem maktområden: det politiska, det ekonomiska, det militära, det teknologiska och det kulturella. Det undergräver FN:s legalitet och söker göra andra länder som England till sina medhjälpare".
    När kriget på Balkan en gång tagit slut återstår ett enormt uppbyggnadsarbete som kommer att kosta tusentals miljarder. Sannolikt får huvudbördan bäras av de europeiska länderna, dvs av EU. USA kommer att hålla sig undan. Men EU bör inte åta sig förpliktelser utan relativ ekonomisk och militär självständighet som motvikt mot USA:s dominans. Jag kommer därför efter noggrann reflexion till slutsatsen att EU:s försvarsunion bör byggas ut, utanför och oberoende av Nato. Ryssland bör inviteras att ansluta sig till ett sådant militärt samarbete för att öka dess styrka. För Sveriges del innebär det att vi i så fall måste överge vår traditionella neutralitet och ansluta oss till EU:s försvarsunion, förutsatt att det finns garantier för att den verkar oberoende och utanför Nato och oavhängigt USA.


    All vinst från denna bok går till krigets offer.



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n