F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

    Det finns ett motbjudande och virulent förakt för svaghet hos många i vårt samhälle. Ingen vill ju vara en förlorare. Alla vill spela i det vinnande laget. Ingen vill komma sist. Alla vill synas. Även de som inte har någonting att säga. Vi lever på ytan av oss själva. Vi lever i en tid där ingenting som syns är äkta, genuint, unikt. Det finns bara yta, masker, spel, lögner. Både i det offentliga livet och i det privata. Att säga sin ärliga mening, att visa sig sårbar, att erkänna sin rädsla belönas med hånfulla gapskratt.
    Jag har hört att många kvinnor påstår sig drömma om känsliga män. Jag tror dem inte. När parningsdansen tar sin början och äggstockarna gör sig gällande är det helt andra karaktärsdrag än ömhet som vinner de flesta kvinnors hjärtan. Det är alltid idiotin, biologin, underlivet som triumferar. Därför deltar jag inte i det där spelet. Jag orkar inte. Det är förnedrande, löjeväckande, motbjudande. Jag är rädd för allting och det är ingenting jag skäms över. Utan den rädslan, utan den svagheten, utan den kärleken till det som i världens ögon ingenting är, skulle jag inte kunna vara författare.
    Jag är vettskrämd för all denna morbida längtan efter det Absoluta. Den längtan leder oss bara till anorexi, sinnessjukdom, självmord, Auschwitz.
    Detta stora förakt, denna enorma rädsla för svaghet, gäller också många av de så kallade intellektuella. Så har det alltid varit. Många av våra skarpaste hjärnor, dessa självutnämnda tankens titaner, har visat sig ha förkrympta hjärtan, iskalla själar, en brist på anständighet och moral som övergår allt förstånd. Så har också deras anpasslighet, deras ynkedom många gånger varit desto större. På fyrtitalet gick det tio medlöpare på varje Torgny Segerstedt, tjugo quislingar på varje Karl Gerhard.
    Den senaste i raden av kanoniserade övermänniskor är vår nyinvalde akademiledamot Horace Engdahl. I en intervju i Månadsjournalen för en tid sedan deklarerade han med emfas att han mår illa varje gång han möter en jagsvag människa. Det gjorde förmodligen Mussolini också. Själv mår jag illa varje gång jag ser Horace Engdahls självgoda ansikte i TV. Särskilt om man betänker att han blev hysterisk när tidningen ville ha med hans fru, feministen Ebba Witt-Brattström, på omslaget. Men på något sätt är det rörande; det skänker ett försonande drag över Horace Engdahls storhetsvansinne.
    För plötsligt visar han rädsla; plötsligt är han helt igenom sann när han blottar sin paniska skräck för att hamna i skuggan av sin ökända hustru! Han blir - svag!
    Och vem är då jag att döma andra, frågar man sig osökt. Jag som själv har horat i media, sålt min integritet för några asgarv hos Aschberg och Co. Ja, ja, ja, jag vet allt det där. Det var då. Skit i vad jag säger. Det är vad jag skriver som är viktigt. Det är i mitt arbete som jag visar er vem jag är. Det är då jag tar ställning. Det är då jag ger mitt blod. Då är det på liv och död. Det andra är bara skuggor. För jag har lärt mig. Jag har lämnat det där träsket nu. Det är precis som Lars Norén säger i Personkrets 3:1. "Vet du vad massmedia är? Vet du vad journalister är? Kadaver som äter kadaver. Kadaver som ligger i en hög av kadaver och äter sig själva." Så är det. Och högt över alltsammans svävar allas vårt förakt, vår rädsla för svaghet. För vem vill vara en förlorare?
    Jag tänker ofta på vad Paulus skrev - att de flesta som blev kallade av Jesus inte var mäktiga eller visa i världslig mening; det var de svaga, de dåraktiga, de maktlösa som blev lärjungar.
    Låt mig då få vara en av dessa svaga, en av dessa hjälplösa och dåraktiga. Först då blir jag en människa värd att älska.





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n