Official Bombing Order July 25 1945

Bomben den 6 augusti dödade omedelbart mellan 100.000 och 140.000 hiroshimabor, ytterligare cirka 100.000 dog under de följande fem åren i sviter efter bomben. I Nagasaki ett par dagar senare dödades cirka 35.000-40.000 människor omedelbart, medan 60.000 sårades.
Dessa människor miste livet för att de som japaner ansågs kollektivt skyldiga till att, med den amerikanske presidenten Trumans ord, ha "svultit, misshandlat och avrättat amerikanska krigsfångar" och till att "helt ha övergivit alla anspråk på att lyda de internationella lagarna för krigföring". Inte minst påstods deras död tjäna syftet att "förkorta krigets lidande och att rädda livet på tusen och åter tusen unga amerikaner".

Motiven för att släppa atombomberna har diskuterats och ifrågasatts. Särskilt den andra bomben har ansetts militärt onödig. Efter Gar Alperovitz studie Atomic Diplomacy (1965) anser många forskare att de politiska skälen för att släppa bomben vägde minst lika tungt som de militära. Bomben skulle tygla Sovjetunionens ambitioner i Asien och östra Europa. Den kom därför att inleda det kalla kriget. Ett frågetecken har satts vid Trumans uppgift att bomberna sparade en halv miljon amerikanska soldaters liv. Uppgiften stämmer inte med vad vi nu vet om den amerikanska krigsplaneringen. Men här ska jag granska en annan aspekt på bomberna. Hur har minnet av själva bomberna och förödelsen som de spred formats i Japan och USA? Vilka krafter och intressen har kämpat om rätten att forma minnet av de ödesdigra händelserna?
Så fort bomberna fällts satte striden om hur händelserna skulle tolkas in. Den amerikanska ockupationsmakten censurerade och kontrollerade all offentlig rapportering om bomberna och deras verkningar. En av de första som drabbades av censuren var den australiensiske journalisten Wilfred Burchett. Han besökte Hiroshima redan i september 1945 och beskrev i Londontidningen Daily Mail vad han kallade "atompesten", dvs de fruktansvärda strålningsskador som offren och de sårade uppvisade. För detta angreps Burchett häftigt av de amerikanska ockupationsmyndigheterna. Han fråntogs sin pressackreditering och hans kamera, som innehöll ännu icke framkallad film som visade förödelsen och de drabbade, försvann under mystiska omständigheter. Ett japanskt team fångade tillståndet i de två städerna på film under hösten. Men deras film beslagtogs och återlämnades inte förrän över två decennier senare. I sin hemmapress tillät amerikanerna i viss utsträckning beskrivningar av den rent fysiska förödelsen.
Men skildringar av de mänskliga följderna av atombomberna undertrycktes systematiskt under flera års tid. Censuren ingick i ockupationsmyndigheternas strategi att rikta allt ljus enbart på japanska krigsförbrytelser i samband med rättegångarna efter kriget och att hindra japanerna från att resa motanklagelser.

Censuren drabbade hårt de överlevande atombombsoffren, de s k hibakusha, eftersom de förhindrades att sörja offentligt och att dela med sig av sina erfarenheter genom att skriva om dem. De fick inte heller något offentligt stöd eller rådgivning. Japanska läkare förbjöds att publicera sina upptäckter och erfarenheter av behandlingen av strålningsskadorna. När de japanska krigsledarna dömts och hängts 1948 lättade censuren av personliga berättelser något, så att den japanska allmänheten kunde börja ta del av detaljerade beskrivningar av den nukleära förödelsen. Men först när ockupationen hävdes 1952 tilläts japanska akademiska institutioner att fritt och oberoende undersöka atombombsskador. Först då fick fotografier av bombernas verkningar publiceras. Fram till dess var t o m innehav av negativ eller kopior av sådana foton förbjudna.

När censuren mildrades 1948 släpptes minnesberättelser, poem, essäer och skönlitterära skildringar av bomboffer fram, en liten publiceringsboom som sedan dess bara fortsatt att växa. Under åren fram till 1952 publicerades i Hiroshima 54 böcker, essäer och noveller samt 284 vittnesberättelser av bomboffer, siffror som 1971 hade stigit till 500 böcker och 2.234 vittnesberättelser.
Det som läsarna fick sig till livs var berättelser så fruktansvärda, att de i det japanska sammanhanget närmast kunde jämföras med de medeltida framställningarna av det buddhistiska helvetet. En vokabulär och en ikonografi för nukleär förintelse formades, där brända svarta människostatyer stelnat mitt i en rörelse, där ben står upprätt men saknar överkropp, där vita skuggor på brända husväggar berättar om människor som hunnit kasta sin skugga mot väggen just innan de själva brändes bort från jordens yta, där hästar brinner levande och fåglar med avbrända vingar hoppar omkring, där överlevande barn söker bröstet hos sina döda mödrar, där de döende ropar efter vatten och himlen förmörkas av ett svart regn, som klibbar fast vid hud och kläder och blir till en bild för de smygande oförutsedda följdverkningarna och strålningssjukan hos dem som först trodde att de klarat sig.

I detta sammanhang tog fredsrörelsen form. När fotografier offentliggjordes av människor som fått hela huden bortbränd och drunknade i tiotusental i floderna bidrog det starkt till den japanska och internationella freds- och antiatomvapenrörelsen. Rörelsen fick ytterligare vind i seglen bl a av president Trumans hot att använda atomvapen i Koreakriget, av de amerikanska militärbaserna i Japan samt av de amerikanska och sovjetiska provsprängningarna i atmosfären.
När japanska fiskare strålningsskadades efter amerikanska prov vid Bikiniatollen i Stilla Havet 1954 samlade en japansk namninsamling för totalförbud mot atomvapen trettio miljoner underskrifter. Året därpå öppnades fredsmuseet och fredsparken i Hiroshima och den första världskonferensen mot atom- och vätebomber hölls. Där bereddes även hibakusha tillfälle att framträda med sina berättelser. De överlevande offren för atombomberna har därefter fört en ihärdig och delvis framgångsrik kamp för sin rätt till ekonomisk ersättning från den japanska staten för sitt lidande.
Man har i Japan genomdrivit en särskild lag om medicinsk vård av offren. Alla försök att få USA att erkänna någon humanitär skuld för att man släppte bomberna eller ta på sig något ekonomiskt ansvar för offren har dock misslyckats.
Överste Paul W. Tibbett var pilot i den fyrmotoriga B 29-bombare som fällde atombomben över Hiroshima. Tibbett hade namngivit planet efter sin mor, Enola Gay. Maskinen ställdes sedermera av och blev till en hemvist för möss och andra smärre kreatur på olika mindre militärflygfält i USA. I början av 90-talet plockades skrovet fram och gjordes i ordning för att ställas ut i Air and Space Museum vid Smithsonian Institution i Washington. Den planerade utställningen utlöste en häftig strid om det historiska minnet av den första atombombningen, en strid där krigsveteranernas personliga minnen från kriget kom att ställas mot den historia som tecknades av museimän och forskare.

Museiledningens plan var att utställningen skulle bli en övning i historiskt tänkande. Genom att presentera en allsidig bild byggd på de senaste forskningsrönen ville man ge besökarna tillfälle att själva ta ställning till de historiska stridsfrågorna. Utställningen skulle börja med att beskriva krigets sista år, då japanerna tvingades på defensiven. Därpå skulle följa en andra avdelning om själva beslutet att bomba, så ett tredje avsnitt om bombningen av Japan generellt under kriget, där man även skulle berätta om hur besättningen tränades för sitt uppdrag. Gestaltningen skulle utgöras av själva planet och en replik av bomben. Den fjärde avdelningen skulle bli utställningens "emotionella centrum" och skildra förstörelsen på markplanet, visa bilder av döda och sårade i naturlig storlek, återge de överlevandes berättelser och även visa "överlevande" föremål, t ex en klocka som stannat just då bomben exploderade. Den avslutande femte avdelningen skulle berätta om kärnvapenkapprustningen efter kriget.

När dessa planer blev kända utlöste dom en häftig kritik från personer och grupper som såg sin egen version av världskrigets avslutning underminerad. De välorganiserade krigsveteranerna inledde attacken. De ogillade utställningens grundperspektiv, som de ansåg gick ut på att framställa japanerna som offer för amerikansk aggression. I stället borde bombplanet ställas ut "stolt och patriotiskt". Veteranerna hade ju kämpat och offrat sig för en rättvis sak, ansåg de. Nu skulle en utställning i huvudstaden lyfta fram den japanska versionen av händelserna. Japanerna skulle få skylta som offer i stället för som brutala och fanatiska aggressorer. Museiledningen, stödd av historiker av facket, hade menat att utställningen skulle ge en allsidig bild av hur man i forskningens senaste ljus kunde betrakta de historiska händelserna. Mot detta ställde veteranerna sina egna personliga erfarenheter, sina minnen som faktiska deltagare i de strider som avslutade kriget. Deras kollektiva minne hade en given auktoritet, det måste bilda kärnan av nationens historia, hävdade man. Om museiledningen ignorerade deras "autentiska röster" ur det förgångna skulle den missa det väsentliga av det som hänt och dessutom göra sig skyldig till anti-amerikanism.
Veteranerna bildade en kommitté, som snabbt samlade 9.000 underskrifter på en namninsamling som protesterade mot den planerade utställningen. Flygvapnet anklagade i sin tidning museet för "politically correct curating".
Trycket mot museiledningen ökade än mer när 24 republikanska kongressledamöter satte etiketten "anti-amerikanska" på utställningsplanerna. Man hotade att skära ned anslagen till den institution där Air and Space Museum ingår. Nu kastade sig tidningar och ledarsidor in i debatten, de flesta skällde på museet för att det ville skriva om historien på ett sätt som nedvärderade nationen.

Museets agerande fogades in i de större "kulturkrigen", dess planer framställdes som en del av en större konspiration bland elitmuseer och intellektuella att i relativismens och historierevisionismens namn underminera traditionella amerikanska värden.
Museiledningen gick kritiken till mötes genom att i flera steg omarbeta sina planer. Man gick så långt att protester började höras från den andra sidan, från historiker och forskare. Genom att kompromissa än åt det ena, än åt det andra hållet försatte sig museiledningen i en korseld som den till slut inte kunde ta sig ur på något annat sätt än att lägga ned hela utställningen. Spiken i kistan slogs av senator Dole och gruppen republikanska kongressledamöter när de bl a krävde museichefens avgång och en kongressundersökning av hela kontroversen kring utställningen. B 29-bombaren Enola Gay ställdes till slut ut som den var, helt utan historiska kommentarer.

Utställningen hade hamnat i kläm mellan historievetenskapen och veteranernas kollektiva minnen. Och i kampen mellan historikernas vilja till intellektuell omprövning och auktoriteten hos de en gång närvarandes vittnesmål segrade de senare, inte minst på grund av det politiska stöd de kunde mobilisera för sin uppfattning. Likheten mellan de två exempel jag givit är således att i bägge fallen segrar de inblandade gruppernas kollektiva minnen. Men där upphör likheten, eftersom segern i de två fallen innebar helt skilda politiska slutsatser och diametralt motsatta versioner av det historiska förloppet. Så vems version är det vi ska lyssna till, bombpilotens eller bomboffrens? Eller är det så att de inte räcker att lyssna till inblandade gruppers minnen och erfarenheter? Att en självständig historisk analys måste till?