F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

IF Ä N G E L S E Fortsättningen på artikeln om illdådet i Borås från förra numret

En ljummen vårkväll i Borås brinner tyghandlare Lars Svenssons lokaler ner. Under polisutredningen pekas den grekiske invandraren Jannis ut som gärningsman. Motivet ska ha varit en svartsjukeaffär med den person som skulle överta tyghandeln, Lena Nilsson.

I själva verket har Lars Svensson försökt rädda sina usla affärer och anlitat grannpojken Bengt Pettersson för att tända eld på lokalerna i avsikt att själv ersättas av försäkringsbolaget.

Reportern Torkel Ivarsson tror inte att rätt man har pekats ut och gör en egen utredning. Det är den vi här publicerar andra delen av. Den första slutade med att Jannis blev gripen.

ellen är två meter bred och tre och en halv meter lång. Väggarna och golvet är målade med en smutsig, gul färg. Möbleringen består av en brits med blått täcke, en TV och en radio, en papperskorg, en potta av plast, ett handfat, en spegel av plåt och lysrör i taket. Internerna väcks klockan sju varje morgon, de får mat tre gånger om dagen och de får vistas i rastgården en timme. Där kan de nätt och jämnt se en glimt av himlen.
Häktet i Borås har gott rykte bland de kriminella. Men få klarar isoleringen utan psykiska besvär. För Jannis blev vistelsen där den värsta chock han utsatts för. I hela sitt liv hade han förmanat sina barn och yngre syskon att leva hederligt, att akta sig för droger, arbeta och sköta sig. Han var medelpunkten i släkten, en man som de andra såg upp till. Nu rasade allt. Jannis satt på britsen med sänkt huvud. Även om han trodde att han snart skulle komma därifrån, kände han sig för alltid märkt av den förödmjukande anklagelsen, av att bli behandlad som en brottsling. I nära tre månader skulle han ha cellen i häktet som sitt hem, totalt isolerad. Utan möjlighet att träffa Melina och sina anhöriga. Under den tiden skulle en alltmer förnedrande rättsprocess ta hårt på hans självförtroende.
- Jag kunde lika gärna varit död. Om jag verkligen varit skyldig till branden så hade jag erkänt min skuld och tagit mitt straff utan några invändningar. Det hade inte varit lätt. Men jag hade accepterat det, sa Jannis senare till mig.
Vad han inte omedelbart förstod var att han från och med gripandet var chanslös i rättsmaskineriet. Han kunde naturligtvis inte föreställa sig att oskyldiga människor i Sverige kan dömas till långa fängelsestraff. Senare skulle han ofta upprepa att han dömdes för att han var invandrare.
Kriminalinspektören Sten Johansson höll ett antal förhör. Allt gick efter ritningarna om man bortser från att den besvärlige greken envist nekade till brottet. Men det var väl inget annat att vänta. Johansson var säker på sin sak. Unge Bengt Petterssons vittnesmål var ju glasklart. Han hade observerat en grön eller blå bil av äldre årgång, parkerad så att den drog uppmärksamheten till sig. Flickvännen sa att hon tidigare hade sett mystiska bilar i området. Hon tyckte att det var något bekant med den observerade bilen. Det var ju inte så konstigt att de blev rädda och misstänksamma. Pettersson släppte av sin flickvän och körde tillbaka samma väg. Den mystiska bilen stod kvar. Pettersson lyste med sina strålkastare på bilens bakre nummerplåt och minnesantecknade numret. Nästan i samma ögonblick såg han den mystiska figuren på vägen.
Det var nära midnatt och bara en gatlykta kastade ett blekt sken i mörkret. När Pettersson belyste mannens ansikte med strålkastarna vände denne omedelbart bort huvudet, som för övrigt till större delen var täckt av en huva. Det tog bara några sekunder för Pettersson att köra förbi. Men hans iakttagelser var trots de svåra omständigheterna förbluffande exakta.
Mannen var kort och satt, hade svart krulligt hår och ett utländskt utseende. Han hade en plufsig näsa och gick med fötterna utåt. Han var klädd i en lång, blå jacka med resår i midjan, berättade Pettersson för kriminalinspektör Johansson.
Bengt Pettersson stannade inte för att se vart den mystiske mannen tog vägen. Johansson ställde inte heller någon fråga om det. Vid en konfrontation två veckor efter branden pekade Pettersson ut Jannis bland fyra andra män, "med nittio procents säkerhet".
- Han går som en Charlie Chaplin-typ, sa Pettersson ena minuten. Och i den andra:
- Nej, hans fötter såg jag inte.
Johansson och chefsåklagaren, Bertil Schmidt, som också var med vid konfrontationen, såg nöjda på varandra. Att Petterssons vittnesmål var motsägelsefullt märkte de inte.
De ifrågasatte inte att Pettersson var så säker på Jannis utseende, trots att håret var täckt av huvan, och att han enligt Pettersson "drog ner ansiktet efter någon sekund".
De hörde det de förväntade sig att höra, och såg det de förväntade sig att se. Och de visste ju inte att Pettersson både på fredagen och lördagen mötte Jannis, dels på en gata mitt i Borås, dels på en bensinstation.
- Pettersson stirrade på mig, berättade Jannis för mig senare.
Vittnet hade alltså goda möjligheter att komplettera sin minnesbild. Flickvännen Josefin Larsson lämnade en uppgift som senare kom att bli mycket betydelsefull. Hon sa att hon tittade på klockan när hon steg över tröskeln. Den visade 23.15. Under förhandlingen i tingsrätten uppstod en diskussion om hennes klocka visade rätt tid, vilket hon hävdade. Och hon hade inte sett fel.
En annan tidsuppgift lämnades av vittnet Turesson. Han uppgav att han tittade på klockan sedan han ringt 90 000. Den visade då 23.17. Även Turesson ansåg att hans klocka gick rätt.
Fanny Fransson, som slutade sin anställning hos Lars Svensson dagen efter branden, berättade att dagskassorna uppgått till mellan tretusen och fyratusen kronor. Det var mer än Lena Nilsson uppgett men långt från Svenssons fantasisummor. Fanny Fransson sa om Jannis att han alltid uppfört sig väl när han besökte affären.

Melina fick en chock när polisen kom. Enligt förhörsprotokollen var hon först osäker på om Jannis var hemma på torsdagskvällen. Till mig sa hon senare att polisen missförstått henne. Dottern tolkade och det fanns gott om utrymme för missuppfattningar.
- Jag sa till polisen att Jannis kom hem klockan tolv på torsdagen, men jag menade klockan tolv mitt på dagen. Detta påpekade min dotter för polisen men de skrev i alla fall fel i det första protokollet.
Missförstånd eller naturlig osäkerhet. Vad det än var så vändes det mot Melina. Hon gav Jannis alibi. Men vad hon sa tilläts inte spela någon roll.
Vid den här tiden hade makarna en kusin till Jannis inneboende. Denne hade på torsdagskvällen besökt ett av sina barn, som bodde i närheten. Därifrån gick han några minuter över elva, efter att ha sett ett TV-program.
Promenaden tog mellan fem och tio minuter. Kusinen var hemma tidigast 23.15 och senast 23.20. I vilket fall var Jannis hemma då, han låg i bara kalsongerna under ett täcke på soffan i vardagsrummet. Kusinens vittnesmål ställde till ett litet problem för utredarna. Jannis hade ju observerats av Pettersson i andra änden av stan klockan 23.15. Det gällde därför att visa att Jannis hade hunnit hem till 23.20. Med hjälp av en polispatrull, som körde sträckan på fem minuter, klarades den delen av bevisningen av.
Det hade kanske varit enklare att avfärda också kusinen som jävig. Men han lämnade också en annan för polisen mycket betydelsefull uppgift. Han berättade att han morgonen efter branden träffade Jannis på ett kafé och att Jannis redan då sagt att "det brunnit i den affär som Lena skall köpa". Detta tydde enligt chefsåklagaren på att Jannis var gärningsmannen.
Kusinen uppgav också att han och Jannis farit förbi brandplatsen men att han inte hade sett att det brunnit där, vilket Jannis påstod i förhör. Domstolarna kom att använda dessa uppgifter mot Jannis. Men vad var de egentligen värda? Skulle Jannis verkligen ha hunnit hem om han varit gärningsmannen? Vad sades egentligen på kafét? Gick det att se att det brunnit i affärsbyggnaden?
I sex pressande förhör vände Sten Johansson ut och in på den mycket trötte och deprimerade Jannis, som nu förstod att han låg illa till. När han konfronterades med Petterssons uppdiktade historia anade han att han utsatts för en komplott, och det sa han också. Men det påverkade inte Johansson. Inte ens den tekniska utredningen förmådde rubba hans och chefsåklagare Schmidt självförtroende.
Teknikerna kammade noll. Varken på brottsplatsen, i bilen eller i bostaden hittade de något som kunde koppla Jannis till branden. Ingen kofot, inga dunkar, ingen bensin- eller röklukt, inga fläckar på kläderna eller skorna. Ingenting. Detta borde fungerat som en kraftig varningssignal.
Jannis fick svara på frågor om sin bil. Han sa att såvitt han visste hade den stått parkerad på sin vanliga plats utanför bostaden. Han kunde inte se att den varit stulen. Det kunde inte heller polisen. Jannis talade sanning. En verklig gärningsman hade i stället påstått att "någon har väl lånat bilen".
Polisen beslagtog två jackor av den typ som Pettersson sett Jannis i och beskrivit i sin vittnesberättelse. Den kriminalpolis som ledde den tekniska undersökningen sa till mig senare:
- Det är mycket konstigt att Jannis inte gjorde sig av med jackorna.
Jannis ibland motstridande uppgifter tolkades som lögner. Men han hade inte haft något skäl att i detalj fundera igenom ett alibi. Den psykiska pressen i häktet och språksvårigheterna bidrog till hans osäkerhet.

Lars Svensson däremot började nu känna sig riktigt avspänd. Förhören med honom hölls i en vänskaplig atmosfär. Sten Johansson kände inte till hans dåliga rykte. Dessutom var ju Svensson brottsoffret och värd sympati, tyckte Johansson.
De talades vid bara två gånger, dels en kort stund på brottsplatsen morgonen efter branden, dels i telefon några dagar senare. Svensson berättade att han kände till Jannis svartsjuka, och påstod fräckt att firman hade en solid ställning. Johansson lät uppmaningen från försäkringsbolaget, att undersöka Svenssons ekonomi, falla i glömska.
- Jag frågade försäkringsmannen om Svensson gjorde någon vinst på branden, men fick veta att det inte var så, och då tyckte jag inte att det fanns något skäl att titta närmare på Svensson. Och fallet var ju så klart redan från början, sa kriminalinspektören Sten Johansson senare till mig.
Här gjorde sig Johansson och chefsåklagare Schmidt skyldiga till det grövsta misstaget i förundersökningen. Oavsett om en kontroll av affärsmannens ekonomi lett in på rätt väg eller inte, så borde den ha utförts. Men de var båda helt fångade av idén att Jannis var skyldig. Kanske var det mänskligt.
Låt oss för ett ögonblick se på utredningen med officiella ögon. Jannis hade ett klart motiv. Han var svartsjuk och hade till och med vid något tillfälle sagt att han skulle se till att Lenas rörelse, om hon övertog butiken, skulle gå dåligt. Svartsjukan och Lenas rädsla fanns dokumenterad hos polisen sedan ett par månader tillbaka. Samma dag som affärsfastigheten brann hade Jannis och Lena grälat om en enkel personalfest som skulle ägt rum på fredagen. Jannis ville delta men fick inte. Båda tonade visserligen senare ner denna ordväxling, men den hade ägt rum.
Någon bevisning i teknisk mening fanns inte. Men kanske kunde en slipad gärningsman sopat igen spåren efter sig. Bengt Petterssons vittnesmål visade ju så klart att Jannis befann sig bara ett par hundra meter från brottsplatsen ungefär vid den tidpunkt när branden upptäcktes. Jannis alibi var svagt. Hans hustru Melina sa först att han inte var hemma på kvällen, men ändrade sig sedan. Även Jannis egna uppgifter var lite svävande eller motstridiga. Han sa först att Melina kom hem klockan 23.45 den aktuella kvällen, sedan att den rätta tidpunkten var 20.30-21.00. Vid de olika förhören rådde olika meningar beträffande kusinens besök. Jannis sa att denne inte besökte dem, men kusinen hävdade själv, liksom Melina, att han kom hem strax efter klockan elva på kvällen, senast 23.20.
Polisen visade med sin provkörning att Jannis ändå skulle ha hunnit hem. Kusinen uppgav vidare att Jannis talat om branden när de träffades på kafét följande morgon. Han kan då knappast känt till den om han inte själv var gärningsmannen.
Chefsåklagare Schmidt skred till aktion. Tingsrätten ställdes visserligen inför ett indiciemål men Schmidt tyckte att åtalet var starkt. Senare förklarade kriminalchefen i Borås för mig att utredningen var "väldigt bra".
- Sten Johansson la ner ett mer omfattande arbete än vad som var nödvändigt.
Jannis bröder började nu agera. De trodde inte ett ögonblick på hans skuld. Advokaten från allmänna advokatbyrån avtackades och en ny sattes in. Denne, en ganska känd brottmålsadvokat från södra Sverige, kostade visserligen familjen tiotusentals kronor extra men Jannis heder var mera värd.
Advokaten företog en smärre undersökning av brottsplatsen, funderade lite över de tidpunkter som uppgivits av de inblandade, och sköt under rättegången in sig på den osäkerhet som huvudvittnet Pettersson visade när det gällde färgerna på Jannis jacka och bil. Advokaten ställde också ett par frågor om Lars Svenssons ekonomi. Detta framställde chefsåklagaren senare som att "Svensson ansattes väldigt kraftigt om sin ekonomi". Sanningen är att affärsmannen under hela rättsprocessen obehindrat kunde ljuga om sina dåliga affärer.

Lena slapp vittna. Domstolen överlade och fann att hon stod Jannis så nära att hon var jävig. Det ställde till ett litet problem för chefsåklagaren. Under utredningen hade han och Sten Johansson försökt knyta Jannis hårdare till svartsjukemotivet genom att förmå Lena att göra en regelrätt anmälan, men de lyckades inte. Nu stod de plötsligt utan ett av sina viktigaste vittnen. Men i praktiken spelade detta ingen roll, visade det sig.
Den kriminalpolis som lett den tekniska utredningen sa inför tingsrätten att ingen skulle kunna utföra en sådan gärning utan spår på kläder och skor. Detta väckte inget intresse.
Melinas vittnesmål förkastades. "Det kan inte tillerkännas något nämnvärt bevisvärde", ansåg tingsrätten. Inte heller kusinens berättelse om brandkvällen. Polisen hade ju visat att Jannis ändå kan ha hunnit hem. Däremot tyckte tingsrätten att kusinens uppgift om samtalet på kafét var intressant. Några minuter ägnades också åt bilfärden förbi brandplatsen. Hade de verkligen uppfattat att byggnaden brunnit, såsom Jannis hela tiden hävdat?: "Det syntes rök, fönstren var svarta och det låg brandskadade saker på gården." I polisprotokollet står att kusinen inte lagt märke till detta. "Jag talar dålig svenska och ingen tolk var där, det måste skett en missuppfattning", hävdade kusinen. Medan däremot kriminalkommissarie Johansson skyndade sig att påstå att kusinen visst hade förstått frågorna.
Jannis bil hade tydligen inte stulits, och det styrkte Petterssons vittnesmål, tyckte tingsrätten, som därmed ansåg det bevisat att Jannis befann sig nära brandplatsen.
"Sammanfattningsvis finner tingsrätten genom Petterssons och Larssons vittnesmål samt utredningen i övrigt klarlagt att Jannis befunnit sig i den aktuella affärsfastighetens omedelbara närhet när branden där uppstått. På grund härav, och då han inte kan ha haft någon rimlig anledning att bege sig dit sent på kvällen om han inte skulle antända byggnaden, är det styrkt att han anlagt branden i fastigheten. Jannis har därigenom uppsåtligen framkallat fara för omfattande förstörelse av annans egendom. Han skall följaktligen dömas för mordbrand."

Klubban föll. Mot sitt ihärdiga nekande dömdes Jannis till tre års fängelse. Tragedin var fullbordad. De skyldiga kunde dra en suck av lättnad. Ett par månader senare gick reprisen i hovrätten. En ny åklagare, Yngve Johansson, hade läst in sig på målet. Advokaten hade skaffat fram burkar med originalfärger för den aktuella biltypen. Pettersson pekade fel.
Josefin Larsson behövde inte vara med. Inte heller Lars Svensson, som nu mitt i sommaren njöt av sol och segling i Medelhavet. Lena tvingades vittna. Hon underkände helt svartsjukemotivet. Kusinen grät sig igenom rättegången. En av Jannis bröder ropade ut sin vrede.
Förhandlingen blev tumultartad. Hovrätten struntade helt i Melinas vittnesmål, ansåg att advokaten " lagt ner ett alltför omfattande arbete på målet", och fastställde domen.

Jannis ville gå vidare till Högsta domstolen. Men ytterligare en tids isolering i häktet fick honom att ge upp. Jannis har berättat för mig hur han under tre veckors tid förgäves försökte få kontakt med sin advokat. Han förklarade sig därför nöjd med domen och fick komma till ett vanligt fängelse, men förstod inte att han därmed skulle försvåra sina möjligheter att få resning. Chefsåklagare Schmidt hävdade senare, med stöd av häktets föreståndare, att Jannis förstått innebörden av nöjdförklaringen. Men den tolk som var närvarande hade inte bättre språkkunskaper än att han tvingades använda lexikon.
Pärmen slogs definitivt igen. Chefsåklagare Schmidt, kriminalinspektör Johansson och alla de andra som ägnat så mycket kraft åt fallet med den eldhärjade affärsfastigheten, kunde nu övergå till andra utredningar.
Slumpen gjorde att historien inte slutade här. Några månader senare kom jag i kontakt med den, och det var Gunnar Andreasson, tolken i hovrätten, som ledde in mig på spåret. Jag mötte en "rättshaverist".
Gunnar är en man i övre medelåldern, kort till växten och mycket intensiv. Språklärare, Greklandsvän, operasångare. En man med internationell utblick. Men framför allt en man som tagit medborgartanken på allvar. Han ställer krav och hyser uppfattningen att överheten är till för oss vanliga människor i stället för tvärtom.
Gunnar har därmed blivit en "rättshaverist", en människa som myndigheterna, eller för all del journalisterna, har svårt att ta på allvar. Varje tidningsredaktion, för att ta ett mig själv närliggande fält, har sina speciella rättshaverister. Människor som känner sig misshandlade av samhället och ständigt återkommer med sina klagomål. En del av dem är verkligen hopplösa fall, somliga framför berättigad kritik men får kanske ändå finna sig i att bli bortstötta.
Gunnar har skrivit många gånger till JO och andra rättsvårdande myndigheter. Hur de ser på honom märkte jag efter en tid när jag ringde till JO. "Du vet väl vem som står som anmälare", löd det lite hånfulla, förment kollegiala svaret. Underförstått: "så varför ringer du och besvärar oss?" Gunnar rekommenderade mig efter några turer och besvikelser i vårt gemensamma arbete att läsa Vilhelm Mobergs Domaren, ett litet bortglömt teaterstycke som handlar om 1950-talets rättsröta.

Rättsombudsmannens sekreterare svarar i telefon: "Nej jag kan inte uttala mig om ert ärende. Vi är synnerligen strängt upptagna för närvarande på vårt ämbete (...) vi har ärenden liggande sedan förfjol som vi ännu inte hunnit med att lämna utan åtgärd."
En av de där skrivelserna från Gunnar, till riksåklagaren, handlade om hovrättens förhandling mot Jannis. Gunnar, som sedan trettio år är auktoriserad tolk i grekiska och en mycket erfaren rättstolk, hade aldrig upplevt maken till ståhej. Han ansåg att språksvårigheten hade varit betydande. Jannis hade därför inte fått en rättvis prövning. Rättegången borde göras om med två tolkar, ansåg Gunnar.
"Förutom att Jannis icke förstod mer än högst tio procent av vad som sades i hovrätten, stördes hela huvudförhandlingen av personer som då och då från åhörarbänk skrek och uppförde sig illa och frustrerade mig i mitt arbete som tolk. Det var som att vara kirurg och bli störd, med risk att operera bort fel organ, bildligt talat. Jag vädjade till hovrätten åberopande rättegångsbalken 5:9 att ordningen skulle återställas, men då var skadan redan skedd. Den tilltalade var en bifigur i något som liknade en teaterföreställning. Åklagaren viskade sin plädering vid öppet fönster, det ösregnade utanför, och jag hörde på det långa avståndet nästan inte mer än 70 procent av vad åklagaren sade, för att översätta det för Jannis, och när fönstret stängdes, var en stor del av åklagarens plädering över."
Skrivelsen hamnade på mitt skrivbord en sömnig söndagseftermiddag. Den låg där och plågade mitt samvete. Det vill säga inte mitt rättsmedvetande, för jag tänkte att den där invandraren naturligtvis var skyldig, det är väl de allra flesta som fälls i våra domstolar. Vad spelade det då för roll att det blev lite stökigt i rättssalen? Nej, det var snarare min pliktkänsla som efter ett par dagar drev mig att ringa upp Gunnar. Jag förstod dock genast att jag fått kontakt med en intressant människa. Vi beslöt att träffas på ett hotell i hans hemstad Göteborg. Vi pratade om rättegången. Gunnar sa att han trodde att Jannis kanske var oskyldig. Det väckte min nyfikenhet.
Jag skrev aldrig någon artikel om den kaotiska förhandlingen i hovrätten. I stället besökte jag åklagarnas expedition, längst upp i en stor tegelbyggnad. Jag var en väl sedd gäst i detta pampiga hus. Jag hade då och då vikarierat för vår rättsreporter för att rutinmässigt läsa igenom de nya åtalen och därefter skriva om dem i tidningen. Med andra ord hade rättsväsendet och jag levt i den största harmoni i åratal, en ordning som det senare i vart fall aldrig klagat över. Skulle jag nu störa detta friktionsfria samarbete? Jag beställde fram förundersökningen, vilket redan väckte en viss uppmärksamhet. Jag läste, och fram växte bilden av en svartsjuk och impulsiv invandrare, som i någon sorts primitiv hämnd tänt eld på en affärsfastighet. Jag fann motivet något långsökt, men kanske möjligt. Polisens trumfkort var en ung man och hans flickvän, som gjort vissa observationer. Det stod rätt klart att greken kastat tändstickan. Men var det verkligen svartsjuka som drivit honom? Kunde det finnas andra motiv?
Jag gick till redaktionschefen och bad om ett par dagars arbetsro. Dessa ägnade jag helt åt att studera affärsmannen. Det var inte särskilt svårt att åtminstone få en grov bild av honom. Enligt den förträffliga tidningen Justitia var han någon månad före branden skyldig staten tolvtusen kronor i obetald moms. Tingsrättens konkursavdelning gav mig ytterligare värdefulla fakta. Svensson hade gjort konkurs två gånger de senaste åren. Hans ekonomi verkade alltså vara allt annat än lysande trots påståendet om motsatsen i polisförhören.

Jag träffade Lena Nilsson. Ett möte som jag dragit mig för då jag tänkte att hon kanske var inblandad i brottet. Hon blev glad. "Det är något skumt med det här", sa hon. Vi började samarbeta. Hon gav mig flera viktiga upplysningar. Hon hjälpte mig att få kontakt med Sussi Bengtsson som tidigare arbetade i butiken. Bilden klarnade mer och mer. Svensson var i desperat behov av pengar och fullt i stånd att genomföra ett försäkringsbedrägeri, det ansåg båda två. Hade han lejt Jannis för själva branden? Så kunde det kanske ha gått till. Jag beslöt mig för att gå till botten med historien, om det var möjligt. Redaktionschefen tyckte det lät intressant och gav mig den tid jag behövde.
Jag for tillsammans med Lena och en tolk till fängelset för att hälsa på Jannis. Han fördes in i besöksrummet iförd en av de jackor som Pettersson påstått att Jannis burit när de möttes. Vi pratade via tolken i nästan tre timmar. Jag försökte dels förhöra honom om alla detaljerna, dels bilda mig en uppfattning om vad det var för människa jag hade framför mig.
- Jag vill inte peka ut någon, men bakom det här måste andra ligga, sa Jannis.
Jag pressade honom på eventuell delaktighet. Han svarade:
- Åklagaren hade så bråttom, de nöjde sig med mig, jag är ju bara en utlänning.
Jannis sade sig vara beredd att sitta av straffet och såg ingen ljuspunkt i mörkret. Han menade att livet är som ett lotteri. Jag förstod att Jannis har en stark ödestro. Rent konkret fick jag veta att han talat med Svensson om banklånet bara några dagar innan branden, att han stötte ihop med Pettersson vid två tillfällen omedelbart efter branden, och att kusinen ofta rör till saker när han är stressad.
Svartsjukan då?
- Jag går alltid rakt på sak. Jag förstår att somliga kan uppfatta mig som arg när jag talar med hög röst och gestikulerar, svarade Jannis.
Efter någon timme kände jag ett visst förtroende för honom men förstod inte hur saken hängde ihop. Det sa jag också till Lena och tolken när vi sedan åt varsin pizza tillsammans. Men jag lovade mig själv att fortsätta att söka sanningen. Gunnar och Lena hade nog rätt. Det var något som inte stämde.
Jag var inställd på att jobba ensam men fick oväntat hjälp. Kristian, en ung praktikant, blev intresserad och ville vara med. Det visade sig vara ett lyckokast. Vi kom att komplettera varandra. Min styrka låg i att samla fakta. Kristian såg tydligare än jag ett nytt mönster växa fram.

Vi försökte förstå hur gärningsmannen uppträdde. Var det besvärligt att ta sig in genom fönstret? Vilken flyktväg var troligast? Hur lång tid tog det att tillryggalägga den? Var mötte Pettersson Jannis? Var stod bilen uppställd? Vi följde vägen förbi vittnet Turessons hus och till familjen Lanssons hus. Var kunde motorljud uppfattas? Vi provkörde sträckan till Jannis bostad. Vi intervjuade nya vittnen och lusläste förundersökningen, inte bara en gång utan många gånger. Bit för bit gjorde vi nya intressanta upptäckter, och så småningom kunde vi lägga ett nytt pussel. Det hade inte mycket gemensamt med det som polisen lade, eller snarare fick sig serverat.
Allt det som vi fick fram pekade i en och samma riktning, Jannis var oskyldig. Han låg verkligen hemma på soffan den där kvällen och såg på TV.
En central fråga för oss blev brandens utveckling. Polisens egen tekniska utredning visade att brandfarlig vätska hällts ut på fyra olika ställen inne i den bakre delen av huset. Dels i det lilla pentry, vars fönster brutits upp, dels på tre ställen i det intilliggande rummet. Det fanns ingen dörr mellan rummen. Vittnet Turesson såg branden i sitt inledande skede, lågor slog då ut bara genom det vänstra av de tre fönster som fanns på baksidan. Sedan vi talat med brandteknisk expertis stod det klart att brandens förlopp måste varit explosionsartat, och att gärningsmannen först tände på i det inre rummet. Genast, i antändningsögonblicket, krossades det vänstra fönstret av tryckvågen och lågorna slog sig ut. Efter några få minuter brann det ur samtliga fönster, byggnadens bakre del var helt övertänd.
Sannolikt hörde Turessons dotter smällen från den första glasruta som krossades. Det tog sedan bara några sekunder för Turesson att kasta sig ur sängen och titta ut. Han måste ha sett branden när den precis var anlagd. Vi kunde slå fast att klockan då var cirka 23.20. Turesson hade visserligen själv uppgivit att han sedan han larmat 90 000 tittade på klockan som visade 23.17. En tid som löpt tvärs igenom hela rättsprocessen utan att ifrågasättas. Men den rätta tiden var 23.21, vilket vi fick fram från larmcentralen. Eftersom Turesson ringde dit två gånger innan han fick kontakt bör ungefär en minut ha gått sedan han först såg branden. Turesson kände inte till att man måste vänta en halv minut innan samtalet kopplas fram. Han sa nämligen under rättegången att han inte kom fram vid första försöket.

A = polisens version av brandförloppet. B = hur det i verkligheten gick till. Ekberg-Larsson är den polispatrull som kom först till platsen.

att det tog cirka två och en halv minut att förflytta sig i den mycket snåriga och branta, men från insyn helt skyddade terrängen från brandplatsen till den plats där bilen stod. Det var den enda tänkbara vägen om gärningsmannen inte valde att öppet visa sig i gatljuset efter den stora vägen.
Josefin Larsson, Bengt Petterssons flickvän, var säker på att hon gick in i bostaden klockan 23.15. Tjugo till trettio sekunder senare hade Pettersson kört den korta sträckan till den plats där den mystiska bilen stod, och där han mötte den mystiske mannen. Det betyder att Jannis skulle tänt eld på huset cirka två och en halv minut tidigare, alltså 23.13.
Det innebär i sin tur att elden skulle ha brunnit på sparlåga i sju minuter för att sedan plötsligt utvecklas mycket snabbt och övertända huset. Några spår efter någon teknisk anordning som skulle fördröjt branden på detta märkliga vis har inte redovisats av polisen.
- Med tanke på omständigheterna, ett torrt trähus och med riklig tillgång till syre är detta förlopp helt otänkbart, sa brandförmannen Björn Jensen till oss. Experterna på Statens Provningsanstalt, vilka på mitt uppdrag gjorde en undersökning av huset dagen innan det revs, bekräftade hans uttalande. Professorn i brandteknik Ulf Wickström skrev ett officiellt utlåtande efter besiktningen. I det heter det bland annat:
"Sammanfattningsvis menar jag därför att i det aktuella fallet med små utrymmen, torra lokaler och för brandutveckling optimala ventilationsförhållanden, kan en brand mycket väl ha utvecklats från ett antal lokala vätskebränder till full övertändning inom någon eller några enstaka minuter."
Nästan samma dag som jag skrev mitt sammanfattande PM om vår utredning, läste jag i min egen tidning en intressant artikel. Den handlade om ett test av ett nytt brandskyddsmedel. Provet genomfördes av expertis från en brandteknisk firma i samarbete med ett företag som tillverkar färg. En gammal klubbstuga antändes, och trots att tre av fyra rum behandlats med det nya brandskyddsmedlet övertändes stugan efter drygt två minuter. Branden utvecklades så snabbt att en brandbil och en barack i närheten skadades. Verkställande direktören för firman sa till tidningens reporter:
"En normal villa kan övertändas på tre minuter."
Med stor säkerhet kunde vi nu alltså konstatera att branden startade klockan 23.20. Det innebär att Jannis inte kan vara gärningsmannen, för vid den tidpunkten var han ju hemma.
Men om Josefin Larsson trots allt tagit fel på tiden? Vår slutsats om brandens förlopp gör det omöjligt att flytta mötet mellan Pettersson och Jannis bakåt i tiden. Flyttas det framåt innebär det återigen och ännu tydligare att Jannis inte kan ha hunnit hem.
I vår provkörning tog vi också med Jannis förflyttning från den plats där Pettersson såg honom, till bilen, och från bilen till bostaden, vilket bör ge någon minuts tillägg. Jannis behövde också någon minut att klä av sig och krypa ner under lakanet, innan kusinen kom hem. Om Jannis vore gärningsmannen skulle han inte varit hemma förrän 23.27-23.28, räknat från mötet mellan honom och Pettersson som måste ha ägt rum ca 23.22.30.
När vi knackade dörr stötte vi på ett par nya vittnen; däribland en man som var släkt med en granne till affärsfastigheten. Han berättade att han ett par månader efter branden hittade en bankrånarluva i skogsbacken strax ovanför den eldhärjade byggnaden. Luvan var svedd upptill, så mycket att det nästan gått hål.
"Det hade nog brunnit i den", sa detta vittne till oss.
Det är mycket sannolikt att luvan kan kopplas till branden. Jag bad vittnet att leta reda på luvan. Men han fann den inte.
- Jag gick igenom terrängen noga, men luvan finns inte kvar. Det verkar som om någon hämtat den, berättade vittnet för mig sedan han offrat en lunchrast på att hjälpa till.
Luvan kunde ha blivit ett avgörande bevis och det grämde oss mycket att vi inte fick fatt på den. Det hade säkert funnits hårstrån i den som varit möjliga att analysera. Men luvan sa oss ändå tre viktiga saker.
För det första styrker den teorin om brandutvecklingen, att den var explosionsartad redan från antändningen.
För det andra är luvan också ett mera direkt indicium för att Jannis inte är gärningsmannen. Om den sveddes så kraftigt så borde också gärningsmannens övriga kläder haft några spår av branden. På Jannis kläder fanns inga sådana spår.
Den kriminalinspektör som ledde den tekniska utredningen sa för övrigt till mig, vilket jag tidigare nämnt, att han tyckte att det var mycket konstigt att Jannis inte gjorde sig av med jackan. Det skulle naturligtvis en verklig gärningsman gjort. Därför är jackan på två sätt ett indicium för Jannis oskuld. Men åklagaren och domstolen använde den mot honom.
För det tredje borde gärningsmannen haft ett mycket stort intresse av att avlägsna luvan eftersom den fortfarande innebar en risk för honom. När luvan försvann satt Jannis redan i fängelset, utan minsta hopp om upprättelse. Inte ens om han varit skyldig hade han något skäl att undanröja detta bevis. Men för någon annan var det mycket viktigt.

Alla namn i reportaget är fingerade utom Kriminalinspektören Sten Johansson, åklagaren Bertil Schmidt, tolken Gunnar Andreasson, praktikanten Kristian, brandförmannen Björn Jensen och professorn Ulf Wickström. Här är första artikeln. Sista delen i nästa nummer.

Nästan sex timmar fram till midnatt i centrum av Borås. Foto: Veronica Karlsson

JUSTITIEMORDArtikelseriens avslutning

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---