F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n
    Att söka sina rötter - om två värmländska bygdespel

    Rose-Marie Stenmark som trollkärringen Môsmora. Ur Över de blånande bergen.

    De vill berätta: proffs och amatörer från hela Värmland
    visar Gustavsfors och Norra Rådas gamla traditioner i
    två uppsättningar varje år.

    text Pål Melin • foto Mats Yderstig

    När jag ser Stig Bergs folkliga drama Över de blånande bergen tänker jag på behovet hos människor att återknyta till sina rötter. Kanske speciellt i dag när blicken ständigt riktas framåt, mot det nya Europa, än med häpnad och spänning, än med illamående. Men Europa har alltid varit gammalt. Det passar bra att tänka efter i en tid av folkvandring, högteknologi, snabbmat och mediebrus - var kommer jag ifrån? Vad har hänt på platsen där jag bor? Hur levde de som bodde här före mig? Vad talade de om, hur pratade de, vilka problem bemödade de sig om att lösa?
    År 1896 fick finnar i uppdrag av kung Oskar II att åka till Gustavsfors, tio mil norr om Karlstad, för att bruka skog. Men folket som hade bott där i tvåhundra år ägde av hävd skogen. Det blev konflikt. För nybyggarna blev svedjebränning en nödvändighet för att utnyttja all mark till odling för brödfödan. Detta stod i motsättning till brukspatronens krav att använda kolet i milorna. Brännskador var vanliga. I trakten förekom mord och girighet, fylleri och trolldom. Järnvägar skulle byggas och stenar sprängas. Och barnen blev fler. Köpmän kom och gick. Hungern skulle mättas och därför blev tjuvskytte nödvändigt.
    Folkets gamla sånger och sätt att berätta lever kvar på många platser. Det är intressant att föra över de äldres röster och livsfilosofi på egna tankar - "Gräver ni för fort då tröttnar ni efter halva vägen som jordäpplena", hörde jag av en gammal kvinna, säger Stig Berg, som gett ut böcker i "folkprat" - ett slags dikter och tankefragment som författaren lyssnat sig till runt om i bygden. Han har även gjort en liknande bok med "barnprat". Just nu håller han på att skriva om sitt manus och därför planeras ingen föreställning i sommar. Däremot ett kulturprogram till minne av den bortgångne regissören Järk Rysjö.
    Tre mil söderut pågår ett annat bygdespel; Älvdalssagan med undertiteln Tavlor ur livet vid Klaran. Manus och musik av Gunde Johansson. Regi och idé står Allan Schulman för. Det viktigaste med berättelsen, som utspelas år 1877, är att den är sann, säger Birgitta Nilsson, regissör och skådespelare, här i rollen som mor Kyllikke. Fast hon tror att folk var ännu grövre i mun förr. Hon jobbar som musik- och dramalärare, har kört rallycross och tror på andeväsen. Hennes mamma är expert på att tämja rådjur, rävar och ekorrar. Vi pratar om dramats huvudpersoner.
    - Stor-Po var en klurig gestalt som ofta drev med folk och gick på älven vintertid, hoppade omkring på stockarna vid flottningen. Ingen visste riktigt vem han var. Många skrönor gick om honom i bygderna där man bodde flera generationer tillsammans på samma gård.
    En annan central figur var jäntan. Ofta var det hon som skulle rädda storfamiljen från fattigdom. Hon (här Magdalena) giftes bort till någon förmögen herre för att säkra den egna familjens välstånd. "Vill du far gör mi till hor!?" säger hon desperat när hon älskar en annan; Johannes, känd som Stor-Po. Mormor konstaterar kärvt att kärlek inte är romantik utan "armbåging å slôssing".
    Trycket från familjen är stort. Liksom i den grekiska mytologin ska det vackraste offras. Alternativet är att bli utstött. Till detta ljuder mor Kyllikkes trolska bön: "Stå still du sol bortom svartan skog." Och fiolen, flottkarlarna, folkdansen, röken från en mila i närheten sätter sin tydliga karaktär på spelet. En annan spännande figur är Kullervo, "uslingen och bockfotsfinnen ingen tål". Egentligen är han kolare och trollkarl som vet att finna vägens visdom. Han slår med sin käpp i björken så det ekar. Med den svarta, heliga boken i handen ryter han åt trollkvinnan Kyllikke, som pendlande mellan ont och gott försöker rädda bygdens framtid: "Läs den avigt, fly!" Den gamla kvinnan, insvept i sin sjal, ryggar tillbaka och flyr hemåt. Där hör hon dalens sång; fåglarna och bruset från älven: "Sånt som man inte hör om man har glömt å lev'."
    Dramats styrka ligger i den poetiska texten och i skådespelarnas spelglädje.
    - Hemligheten är träning och att vi är vanligt folk, amatörer, anser Birgitta Nilsson.
    - Att trivas med sin roll, att tycka om texten. Att inte säga "gå fram och ställ dig där och säg det och det". Regissören måste låta skådespelaren få känna efter vad som är rätt. Ge antydningar och vara lyhörd. Varje gång måste man tänka att det är första gången.
    Det är natt och vi åker hem genom skogen, sakta, för att inte köra på något djur. Europa har alltid varit gammalt. Från oss som är unga i dag dör snart våra mor- och farföräldrar bort. Vem ska då berätta för oss om gamla tiders folk och deras historia? Var finner vi deras språk? Teater i dag behöver värme, lokal glöd. Mer deltagande och mindre uppvisning. Älvdalssagan inleds med att skådespelarna bjuder upp publiken till dans.
    Under en föreställning hoppade en man från publiken in bland skådespelarna mitt under en scen. Med friskt mod började han slåss med de övriga i tron att slagsmålet var på riktigt. Så ska det vara. Publiken jämställs med skådespelare och upplevelsen blir på riktigt.
    Över de blånande bergen spelas runt midsommar vid Gustav Adolfs Hembygdsgård, Gustavsfors. Älvdalssagan spelas de första två veckorna i juli vid Kärnåsen, Hagfors.
    Mera om Stor-Po och andra säregna värmländska personligheter finns att läsa i Bengt Bergs nya bok Vid Frykens ände.




    Flottkarlar i slagsmål. Ur Älvdalssagan.


    Länk till artikeln
    En explosion i tystnaden



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n