F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/99
i n t e r n e t u t g å v a n
För oss som minns befrielsekampen i Portugals gamla kolonier, i Angola, i Moçambique och i Guinea-Bissau under sextiotalet och fram till revolutionen i Portugal den 25 april 1974, är Amilcar Cabral det största namnet. Det var han som ledde Guinea-Bissau och Kap Verde nästan ända fram till självständigheten.
Han föddes i Guinea-Bissau av kapverdiska föräldrar och tillbringade stora delar av barndomen och ungdomen i Kap Verde. Senare studerade han till jordbruksingenjör i Lissabon och arbetade några år i portugisisk tjänst i Angola. I början av sextiotalet bildade han tillsammans med bland andra Aristides Pereira och Abilio Duarte Det afrikanska partiet för Guinea-Bissaus och Kap Verdes självständighet, PAIGC, som inledde sin motståndskamp mot den portugisiska kolonialismen med att presentera sitt politiska program.Den väpnade kampen mot Portugals kolonialarmé startade 1963 i Guinea-Bissau där PAIGC så småningom tog kontrollen över en stor del av landet, upprättade en lokal administration och inrättade skolor och sjukstugor ute på landsbygden i de befriade områdena. Val kunde hållas 1972.Nu, tjugosex år efter sin död, framstår Amilcar Cabral som en av de stora afrikanska ledarna i vårt århundrade. Han betraktas som en av mest betydande teoretikerna i fråga om befrielsekampen i afrikanska länder.I Kap Verde fördes aldrig någon väpnad kamp men man bedrev underjordiskt politiskt arbete och många enrollerade sig i befrielsearmén i Guinea-Bissau. Amilcar Cabral fick inte uppleva självständigheten. Han föll offer för en sammansvärjning och mördades i början av 1973 när hans politiska och militära ansträngningar började leda till seger.Ana Maria Cabral får mig att känna mig välkommen. Hon är vänlig och så vacker i sin afrikanska klänning. Hon tar mig med till arkivskåpen och visar mig barndomsfoton av Amilcar Cabral, av hans föräldrar, bilder från kriget, brev, PAIGC:s första bulletiner. Sedan berättar hon om krigsåren när hon bodde i Conacry i Guinea. Hon minns Sverigebesöken tillsammans med sin man. Deras dotter föddes i Uppsala 1968 och där arbetade hon tillsammans med författaren Onesimo Silveira, PAIGC:s representant i Skandinavien, med O Nosso Livro, den första skolboken för barnen i de befriade områdena i Guinea-Bissau.Ana Maria talar med värme om Olof Palme och hon vill ha hälsningar framförda till Pierre Schori och Göran Palm. Solidariteten och hjälpen från Sverige betydde mycket under kampåren, säger hon: "De afrikanska staterna som stödde oss var våra bröder. Ni i Sverige var våra kusiner. Och sedan fanns det många länder i Europa som var våra vänner."Under besöket hos Ana Maria Cabral hör vi på radion att man nått resultat i fredsförhandlingarna om Guinea-Bissau. Det fem månader långa kriget har följts med oro i Kap Verde. Många flyktingar har kommit till Praia och på TV har jag sett deras demonstrationer för fred. Lättnaden är stor. En sorg är dock att det nationella forskningsinstitutet med dokumentation om Guinea-Bissaus historia blev beskjutet och vandaliserat under striderna. Ovärderliga dokument har gått förlorade.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/99
i n t e r n e t u t g å v a n
