F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/98
i n t e r n e t u t g å v a n


Det är ingen tillfällighet. Kapil Dev från Malari förklarar:
- Skolorna används som vallokaler. Ju längre bort de ligger från ditt bostadsområde, desto svårare är det att bryta sig in i dem och stjäla valurnorna. När de ligger nära utgör redan din fysiska närvaro en form av kontroll. Så varför skulle de högkastiga låta skolorna ligga vid daliternas bostäder? Tanken på att utbilda dessa barn tilltalar dem ändå inte.
Dev, som leder en aktivistgrupp i trakten, fortsätter:
- Att skolorna blir vallokaler är det som retar dem mest. Fler daliter vågar rösta om de kan göra det där de bor, och det blir svårare att lägga beslag på valurnorna. Det finner de högkastiga oacceptabelt.
Så när Kapil Devs far erbjöd mark där daliterna bor för den nya skolan, avvisades hans erbjudande. Byn Pradhan, som fram till dess inte kunnat hitta något ställe att bygga skolan på, lyckades plötsligt med det. Skolan ligger nu i de högkastigas område.
Överdrev Kapil Dev? Varje tvivel försvann valdagen den 16 februari på vägen till vallokalerna med daliterna från Malari. Det fanns två vallokaler alldeles intill den plats i byn vi utgick ifrån. Men de flesta som röstade där tillhörde de högsta kasterna. Omkring 219 röstberättigade daliter från Malari hade det inte lika lätt. Vi traskade i grupper om fyra nästan fyra kilometer i solen för att de skulle kunna rösta i byn Kanhora. (Fler än fem personer åt gången kunde enligt gällande myndighetsorder framkalla oro.)
Många fann vandringen ansträngande. Vi stötte på folk som utmattade satt sig att vila på olika ställen längs den dammiga vägen. I en by hade daliterna i trakten ställt ut en enkel säng till fyra gamla män som tröttats ut av den åtta kilometer långa sträckan, och de gav dem vatten och cigaretter. Samtidigt linkade en man som var lam i ena benet fram på det andra. Och längre ner korsade ett äldre par vattenfyllda diken. Kvinnan var blind och leddes hela vägen vid armen av sin man.
Vid vallokalen i Kanhora syntes också skillnader i placeringen av de stånd för rådgivning som de största partierna i valkampanjen hade satt upp. (I Ghazipurs valkrets stod Manoj Sinha från Bharatiya Janata-partiet, BJP, mot Om Prakash från Samajwadi-partiet, SP. Raj Kumar Bhind från Bahujan Samaj-partiet, BSP, var också med i loppet.) De två huvudingångarna till Kanhoras skola bevakades av var sitt parti. Den ena av BJP, den andra av SP. BSP hade två stånd men mycket längre bort och mer avsides. Ett av dem gick att få syn på framför allt tack vare en BSP-flagga som satt på en stång tre gånger så hög som cykeln den monterats på. Vid själva vallokalen stod en ensam polisman med en käpp för lag och ordning. Så när allt kommer omkring skulle jag välja Kanhora, om jag planerade att stjäla valurnor i Ghazipurdistriktet.
Färdvägen dämpade inte humöret hos dem som klarat sig fram till Kanhora. De ansåg att "elefanten (BSP:s symbol) hade ätit upp lotusblomman (BJP) och vinglade runt på cykeln (SP)". Men andra var mindre muntra. Nenhu och tolv andra från Musaharområdet i byn Karkatpur upptäckte att de redan hade "röstat". De högkastiga hade beslutat bespara dem besväret.
Bland invånarna i Musahar, de fattigaste bland daliterna, hittar många inte sina namn i vallängden. Ämbetsmännen som sköter registreringen har inte mycket tid för dem. Så när Mangru Musahar förstod att hans namn inte fanns på listan, röstade han för sin döde vän Jakeer som dog för ett tag sedan.
- Om han levat skulle han också ha röstat på elefanten, säger han och ler.
Vi förklarade för Mangru att valförrättaren, herr M S Gill, starkt skulle ha motsatt sig en sådan regelvidrig procedur. Men Mangru verkade inte bry sig mycket om det. Han ansåg att det var meningslöst att försöka få sin konstitutionella rätt den lagliga vägen.
Kanske hade han rätt. Redan dagen innan hade Raghupathi, också han från Musahar, berättat för oss om förra valet. Mer än hälften av de 28 rösterna i deras område hade avlagts innan de kom fram till vallokalen.
- Myndighetspersonerna slängde ut oss. Vår petition ledde inte till nånting.
Och Nenhu berättar att de högkastiga som röstade i hans namn den här gången "hotade oss med stryk". Återigen var ämbetsmännen i tjänst ohjälpsamma.
Av någon anledning är nästan alla regeringstjänstemän som tas ut till att tjänstgöra som valförrättare i distriktet från de högre kasterna. I en sjukstuga där flera hade tagits ut till valet höll sig den ende daliten, en laboratorieassistent, i bakgrunden.
- Vi får inte leva i fred om vi inte röstar som jordägaren vill.
Men även om överheten i byn fortfarande tar till terror, kan den nu få svar på tal. Och valen tycks vara den vanligaste arenan för en sådan utmaning.
Många daliter klagar över att röstandet inte "leder någon vart". Men de röstar ändå. Mest för hoppets skull. Trots all sin misstänksamhet mot den, ser daliterna den demokratiska valproceduren som en rättighet, en hävstång som skapar ett visst utrymme. Ett tillfälle då de mäktiga möjligen kan ställas till svars. Varför gjorde du dig besväret att ta dig hela vägen hit att rösta? frågade vi en utmattad Avtar. Den gamla kvinnan hade röstat trots att det "inte tjänar nånting till".
- Därför att, sa hon förebrående, medan hon fortfarande pustade av ansträngningen, "yahan haar-jeet ka faisla ek vote pe chalti hain" - seger eller nederlag här kan hänga på en enda röst.Daliterna i Indien är fler än alla invånare i Pakistan. Och då är stamfolken, som vissa forskare hänför till daliterna, oräknade. De lägsta kasterna utgör nära 17 procent av Indiens befolkning, dvs nästan 156 miljoner människor. Deras bidrag till samhället i arbete, konst och kultur är enormt, men de får bara en liten andel av landets tillgångar och rikedomar. "Dalit" betyder helt enkelt förtryckt. Grupper som förut hölls för "oberörbara" under kastsystemet benämner sig allt oftare så. Mahatma Gandhi kallade dem "harijans" (Guds folk). Men många har övergett det ordet. De föredrar "dalit" eftersom det anger deras ställning som ett undertryckt folk, deras motstånd mot kastsystemet - och närvaron av en förtryckare. Juridiskt kallas de "scheduled castes". Bara 16 procent av daliterna bor i storstadsområdena. 84 procent lever på landsbygden. De över 450 lågkastiga grupperna utgör ett viktigt och oerhört sammansatt samhällsfenomen. Ett folk som möter till synes oöverstigliga svårigheter, sprungna ur tusentals år av exploatering, påtvingad fattigdom och försakelse. Vare sig det gäller privat anställning, skolgång, läsfärdighet, hälsotillstånd, tillgång till högre utbildning eller till och med offentlig sysselsättning, befinner de sig i fel ände av statistiken. Gapet i andelen läs- och skrivkunniga mellan daliterna och den övriga befolkningen växte sig större mellan 1961 och 1981. Och illdåden mot dessa grupper har ofta ökat kraftigt i antal år från år. Många indier tror att detta tillhör det förflutna. De skulle bli förvånade om de visste hur vanligt det är tio år efter avskaffandet av oberörbarheten. Samtidigt har daliterna rest sig. Och det har avspeglat sig i omvälvningar av den nationella politiska scenen det senaste årtiondet. |


F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/98
i n t e r n e t u t g å v a n

