F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n
    Eldbegängelse. En novell av Clas Engström

    Förr hette det eldbegängelse. I svensk begravningslag från 1990 kallas det kremering. Det är liksom mer abstrakt, inte så påtagligt och därför lättare att stå ut med - en eufemism, om man så vill. En av många i det svenska språkbruk som är till för att hålla människors känslor under kontroll.
    Men det var "eldbegängelse" Kumar Narayan tänkte. Det var hans dharma, hans plikt att ge sin sons farfar en värdig eldbegängelse. Arjun Narayan hade färdats hela vägen från Karnataka för att se sin nyss födda sonson, Arjun Narayan junior.
    Resan hade tagit på hans krafter. Han var dock 91 år, femtio år äldre än sin son. Han var trött men lugn. Han hade mött sin sonsons blick, där han vilade i sin mamma Sitas famn. Han hade själv hållit honom i sina armar och fått ett litet leende medan Arjun jr tog ett fast grepp om hans lillfinger.
    De hade ätit en god lunch, helt vegetarisk, tillsammans med ett par vänner till Kumar och Sita, som även Arjun senior hade träffat i Bangalore, en poet från Irland, Colin Armstrong och dennes son Finnegan, fotograf.
    Efter lunchen kände han sig mycket trött och sa att han skulle vila lite.
    Han lade sig på sängen. Kumar kom in.
    - Sitt här ett ögonblick, bad Arjun.
    Kumar satte sig och tog hans hand, kände försiktigt efter hans puls. Den var mycket svag. Fadern slöt ögonen som föll han i sömn. Det var den eviga sömnen. Den svaga pulsen upphörde helt.
    Kumar lade sin fars händer i kors över bröstet. Med lite hes röst ropade han på sin fru. Sita kom in och ställde sig bredvid honom, lade handen på hans axel.
    Så gick de ut till sina vänner. De samtalade lågmält om hur de skulle förfara.
    De var överens om att Arjun borde få en värdig begravning enligt traditionerna i sin kast och sin familj.
    Detta var den 29 april. En hinduisk eldbegängelse skall genomföras så snart som möjligt. En eldbegängelse i Bangalore var knappast praktiskt och ekonomiskt möjlig. De kom fram till att ceremonien borde genomföras där de befann sig och att valborgsmässoafton var en lämplig dag. De skulle ordna en egen valborgsmässoeld.
    Ett par vänner i Stockholm, Mini och Sri Hariharan skulle i alla fall komma på besök då. Mini, ingenjör på Ericsson och Sri, grundaren av Indo-Swedish Association, från Cochin var också släkt med dem på så vis att Sita och Sri var kusiner. Sålunda kunde de företräda den släkt som fanns alltför långt borta.
    Det borde inte bli någon rättslig komplikation eftersom Kumar i egenskap av anestesiöverläkare på lasarettet självfallet kunde skriva ut den nödvändiga dödsattesten. Dock skulle han vänta med att lämna in den till efter den första maj.
    Det fanns en öppen sandstrand vid ån inte så långt från Kumars och Sitas stuga. Det var en plats för grillning och det vore därför inte orimligt att ha ett valborgsmässobål där.
    Antagligen borde man begära tillstånd av brandmyndigheten, men Kumar tyckte att det nog var säkrast att inte dra någon uppmärksamhet till saken. Folk i allmänhet som såg hur de släpade ihop till ett bål hade inga invändningar.
    Mini och Sita tvättade Arjuns kropp, som seden föreskriver, täckte honom med vårblommor.
    I skymningen gick de så stigen ned till ån. Redan kunde de känna lukten från några av de tusentals eldar som en sådan kväll tänds till livets ära i Norden. Dock hade Kumar dränkt in bålet rikligt med tändvätska för att vara säker om en snabb och stark eld.
    Eftersom den avlidne var en man skulle bålet tändas vid huvudgärden.
    De vandrade i en cirkel runt bålet. Kumar framsade en rituell bön så långt han kunde minnas den:
    "Eld! Du tändes av honom, Agni; må han därför bli återskapad av dig så att han kan undfå himmelens välsignelse. Må detta offer bli lyckligt!"
    De gick alla runt bålet men utan att se på det. Så gick de ned till ån, tvättade sina händer och ansikten, bar så vatten i sina kupade händer för att ge det till Arjuns ande, som frigjordes då elden öppnade hans skalle. Kumar yttrade:
    "Må du nås av detta offer!"
    Kumar framförde ännu en elegisk sång:
    "Dåraktig är han som söker evigt mänsklig vara, obeständigt är det som trädet löv, förgängligt som havet skum. När kroppen, skapad av de fem elementen, för att mottaga belöningar för dåd utförda av sin egen tidigare gestalt, återvänder till sina fem ursprungliga principer - vad finnes då där att sörja? Jorden är förgänglig, havet är förgängligt, själva gudarna förflyktigas. Så varför skulle icke då denna flyktiga, dödliga man upplösas? Allt som är lågt måste till slut förgås, allt som är upphöjt måste slutligen falla; alla sammansatta kroppar upplösas och liv avslutas med död."
    De stod kvar och betraktade elden, upplösaren och förnyaren. Tredje dagen efter ceremonien, när askan svalnat, skulle de återvända för att samla Arjuns ben, de skulle tvätta dem. Kumar skulle förvara dem i ett skrin. När tillfälle gavs skulle han sänka dem i Ganges, den eviga flodens vatten.
    Medan de stod där, i lågmält samtal och såg elden falna, kom två grabbar i 25-årsåldern. De vinglade lite, något berusade i likhet med mången annan hederlig svensk en valborgsmässoafton. Dock tillhörde dessa två grannar till Kumar och Sita den kategori människor som blir glada, vänliga och möjligen lite påträngande i onyktert tillstånd. Kumar hade haft en del trista erfarenheter av den andra sorten, den som blir aggressiv och vräker ur sig av sina fördomar och främlingsoginhet.
    - Så här har ni grejat er egen valborgseld, konstaterade den ene.
    Kumar tänkte först svara undvikande, men sen tyckte han att han inte borde förneka sin far ens med ett undvikande svar, än mindre med en lögn.
    - Det är en eldbegängelse, svarade han därför sanningsenligt.
    De båda grabbarna fattade inte riktigt.
    - En eld vad då?
    - Begängelse. Det är en kremering.
    - Kreme, vadå kreme, menar du kremering?
    - Precis.
    - Men det är ju när någon har dött.
    - Jo.
    - En människa?
    - En människa.
    - Men så kan man väl inte...
    - Jo. Miljoner människor, varje år i länder som använder eldbegängelse. Indien, till exempel. Men också här i Sverige.
    - Men inte såhär...
    - Just såhär, egentligen. Fastän här är vi, den dödes anhöriga, närvarande, vi har ordnat bålet, vi tar farväl med en urgammal ceremoni.
    Grabbarna begrundade detta ett ögonblick och Kumar tillade:
    - Det är min far. Jag satt vid hans sida. Jag har sett många människor dö. Det gör en anestesiläkare. Dödligheten är hundra procent här som i Indien. Alla människor dör. Efter döden måste de levande ta hand om den dödes kropp. Det har vi gjort på det sätt som vi tycker är riktigt. För oss, alltså. Var och en bör få göra på sitt vis om det inte stör någon annan.
    Grabbarna tittade på det som återstod av bålet.
    - Så sorgligt, sa den ene.
    - Det är inte så sorgligt. Han var mycket gammal. Han dog lugnt. Han behövde ingen smärtlindring. Jag önskar mig själv en sådan död. Fast inte nu, förstås. Om - vad ska vi säga - fyrtio år.
    Grabbarna nickade instämmande. De visste inte vad de skulle säga. Det hade blivit lite för högtidligt. Även om det inte var avsiktligt hade de klampat in i något som - de visste inte vad. Bäst att dra.
    Det började regna. Eldbegängelsen var över.





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n