F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
Han lämnade stenhögen bakom sig och gick bort mot torget där de israeliska ockupationssoldaterna bevakade flyktinglägrets utfart. På en tegelvägg fanns den palestinska flaggan målad. Flaggan var som en symbol för den revolution som skapats mellan palestinska småpojkar och israeliska elitsoldater.Inte så långt ifrån flaggan låg ett barn på marken. Två skott hade avfyrats några timmar tidigare och tagit barnets liv. Barnet var uppenbarligen den som målat dit flaggan. Han stirrade på liket, fast han kände ingen sorg. Snarare en vrede som fick adrenalinet att bubbla i hans ådror.Då gjorde han det.Handen grep ett hårdare tag om stenen, han siktade in sig på en soldat och kastade. Det var ett hårt och kraftigt kast som fick stenen att sväva i en båge mot soldaten. Den vassa spetsen träffade käken som genast krossades. Soldaten föll ner på marken utan att uppfatta vad som hade hänt. Soldaterna bredvid honom reagerade snabbt och lade an varsitt finger på avtryckaren på sina M16. En rad skott avfyrades mot stenkastaren.Han kastade sig åt sidan så att skotten missade. Krypande undvek han de andra skotten tills han tog sig in i en gränd. De frustrerade soldaterna sprang hastigt efter honom med sina vapen. Tanken på hur detta skulle sluta skrämde honom. Han skulle aldrig hinna till slutet av gränden och lyckas undvika en kula i ryggen.Han försökte slita upp en av dörrarna i det höga huset. Det var självklart låst, men han knackade på i hopp om att någon skulle öppna. Till sin förvåning öppnade en generös dam dörren och utan att be snällt sprang han in i hennes lägenhet. De skällsord hon då skrek ut lämnade han bakom sig med soldaterna. Det tog inte lång tid för honom att nå andra sidan av den lilla lägenheten. Genom att kasta en blomkruka hade han sönder fönstret, och hoppade ut. Vid det här laget hade nog soldaterna skjutit sönder damens ytterdörr.Han landade på en marknad. Det var tomt. Inte en människa var på marknaden, vilket var konstigt för folk brukade alltid befinna sig på marknader vid denna tid."Utegångsförbud!" skrek det till några kvarter ifrån honom.Skriket upprepades några gånger. Varför blev det utegångsförbud vid de sämsta tillfällena? Det var en mycket långt bit till hans farmors hus, hur skulle han hinna ta sig dit med livet i behåll?Ytterligare ett skrik nådde stenkastarens öron. Fast detta skrik var av smärta och rädsla. Hastigt vände han sig om. Genom fönstret kunde han se att soldaterna även hade skjutit damen. Hjärtat höll på att bulta sönder bröstkorgen. Han mötte den ene soldatens blick. Denne soldat höjde geväret och sköt mot honom. Han sprang intill väggen så att han höll sig utom synhåll från soldaten som befann sig där inne. Han lade benen på ryggen och sprang för sitt liv iväg från marknaden, iväg från soldaterna. I tid för att hinna undan soldaterna, när de hoppat ut genom fönstret, hann han in i en gränd. De som bodde i närheten hade hängt upp sin tvätt där, och den strök sig mot hans ansikte. Havet av tvätt gjorde det svårare för soldaterna att se honom.När han kom till slutet av gränden, kastade han av sig de kläder som fastnat på honom. Han hörde att de rörde sig inne i den upphängda tvätten. De närmade sig honom. Den enda utvägen var att klättra upp för planket. Han kastade sig upp och grep tag i planket, och drog sig långsamt uppåt. Han välte sig ner till den andra sidan och landade på en gräsmatta. En liten gård låg på andra sidan. Han reste sig upp och knackade på dörren där familjen på denna gård bodde. Som en stöt av blixten hoppade han till när några skott avfyrades.Soldaterna var för lata att klättra över planket så de försökte skjuta sönder det. Ljudet från skotten skrämde familjen där inne från att öppna. Skulle de öppna och hjälpa den främmande pojken där utanför och riskera sina egna liv, eller bara hålla sig utanför? Stenkastaren hade inte tid att vänta på det avgörande beslutet utan var tvungen att dra sig vidare.Planket skulle hålla ett par minuter till innan soldaterna kunde ta sig igenom. Han tog det någorlunda lugnt när han lämnade gården. Han kom ut på en gata. En obehaglig stämning rådde i luften. Hans intuition sade att något var fel. Han släppt dock dessa tankar ur huvudet när han fick syn på några av sina kompisar. De stod och hängde på andra sidan gatan och han kände på sig att de hittat på något. Han sprang fram till dem och de morsade på varandra."Varför är du så jävla andfådd? Har de jagat dig?" frågade Khalil, ledaren för gänget."De där förbannade soldaterna alltså. Jagar skiten ur en för bara en liten sten" svarade han, fortfarande andfådd."Vi fick fan i mig hela israeliska armén efter oss när vi kastade en Molotovcocktail mot några bosättare. Det är inte förrän nu vi får vila ut.""Har ni hört? Det är utegångsförbud. Är det inte bäst om vi håller oss inomhus?""Jag skiter i utegångsförbudet. Om de vill skjuta mig så kan de göra det nu!" skrek Khalil och sprang ut på gatan och sträckte ut armarna. Från gården där stenkastaren sprungit, kom nu soldaterna som hade lyckats ha sönder planket. De fick syn på Khalil och sköt brutalt ner honom.Stenkastarna började springa iväg från soldaterna som självklart sprang efter. Under springandet skrek en ur gänget:"Vart i helvete ska vi?!""Följ bara mig!" skrek Nadim som var högst rankad efter Khalil.De unga palestinska stenkastarna sprang hastigt efter Nadim. Utan några speciella problem tog de sig till ett litet hus där han stannade. De hade inte märkt av soldaterna under jakten men de visste att dem låg tätt intill. Han bankade på dörren."Det är lugnt så fort vi kommer in" sa Nadim för att lugna ner de andra."Vem bor här?" undrade stenkastaren."Min farbror. Det är lugnt, han är juste."En snäll och trevlig gubbe öppnade dörren och lät dem stiga in. Nadim förklarade situationen. Farbrorn ledde dem ut till sin lilla trädgård där han bad dem att krypa ner i en låda. De kröp alla ner i lådan där farbrorn sedan hällde över en mängd apelsiner. Uppifrån såg det ut som en vanlig apelsinlåda.Soldaterna sparkade in ytterdörren och letade frenetiskt efter stenkastarna. De vände upp och ner på stället och visade ingen som helst hänsyn. Till slut fann de vägen till trädgården. De uppmärksammade apelsinlådorna direkt när de kom ut. De var på väg att välta alla lådor i sin närhet när de plötsligt hörde att någon skrek:"Synd att Hitler inte tog er alla, era jävla judar!"Soldaternas blickar möttes och de nickade. De sprang ut. Alla i apelsinlådan pustade ut.Stenkastarens namn var Kemal och han var en helt vanlig palestinier. Allt han ville var att få sitt land tillbaka, som i princip alla palestinier ville. FN:s uppdelning av Palestina 1948 var höjden av orättvisa tyckte han. Värre blev det efter sexdagarskriget 1967 då Israel även ockuperade Västbanken och Gaza.I Jabalia, ett flyktingläger i Gaza, bodde han. För fyrtio år sedan hade de palestinier som blivit utkastade ur sina hem bosatt sig i tält i bland annat Gaza. Nu många år senare har det blivit mer civiliserat och det har till och med byggts hus i flyktinglägren.På grund av utegångsförbudet blev Kemal tvungen att stanna hos Nadim till skymning. Utegångsförbudet var en period som kunde vara i veckor då israelerna ville jäklas genom att stänga inne palestinierna i deras hus. Reglerna var enkla, den som gick ut blev skjuten. Ibland hände det att någon ville ha frisk luft och sträckte ut huvudet genom fönstret. Det ansåg israelerna vara samma sak som att gå ut.Kemal smög sig ut från Nadims farbrors hus och begav sig till sin farmor. Även om de flesta soldaterna hade somnat fick man inte vara hur oförsiktig som helst. Han vandrade på en trottoar där lamporna lyste upp gatan ganska bra. Men Kemal brydde sig inte om ifall han skulle bli skjuten, han vandrade bara på.På gatan såg han en stor svart fläck på husväggen. Först tänkte han att det var någon som hade fyllt en flaska med bensin, tryckt dit en trasa i hålet, tänt på och slängt mot någon israel. Men sedan såg han ett chokladpaket som var uppbränt. Israelerna brukade dela ut "chokladpaket" till palestinska barn, men inuti låg fosfor som svårt brände barnen.När Kemal till slut kom hem hade hans farmor gått och lagt sig. Han slängde sig på sängen och somnade med kläderna på. Hans farmor var den enda i hans släkt han hade kvar.Kemal hade gått ut och handlat då israelerna släppte bomben i hans hus. Då var det middagsdags och hela hans familj hade hjälpt till med maten. Bomben landade i köket. Alla dog genast utom hans fyraåriga broder. Det var dock bara respiratorn som höll honom levande. Lillbroderns armar var borta och ansiktet bortbränt. Efter fem dagars sjukvård avled han.Stenkastningen handlade inte bara om hämnd och att trotsa lagar, utan främst om att behålla sin stolthet att ej låta detta ske. Han använde sig bara av stenar som kom från hans gamla hus.Kemal kände sig röksugen. Han var inte hungrig för hans farmor hade bakat bröd, men en cigarett var det länge sedan han rökt. Gryningen hade kommit och de hade inte fått några nyheter om utegångsförbudet. Nu var det livsfarligt att gå ut. Men han var banne mig röksugen och så kunde han passa på att spränga någon israelisk bil när han ändå var ute. Jo, inte kunde han stanna inne hela dagen och faktiskt lyda israelerna. Bara en vistelse ute skulle ju vara ett trots. Skulle han dessutom spränga något eller tända eld på bildäck för att blockera någon väg, skulle han vara en riktig rebell. Dessa tankar befann sig i Kemals huvud denna morgon. Nu ville han till och med gå ut även fast han inte skulle vara röksugen.Han njöt av alla de underbara sekunder röken befann sig i hans lungor. Men förr eller senare måste man andas ut. Så fort han kom ut från affären, slet han upp paketet och rökte intensivt. Det kändes nästan på samma sätt som det gör när man är extremt pissnödig och äntligen får lätta på trycket.Sjalen var på. Den vita sjalen med svart mönster, som palestinier använder för att dölja sitt ansikte. Beväpnad med sju ganska stora stenar, två tårgasbomber och en bensinfylld flaska av modell Molotovcocktail hade han begett sig ut. Han hade haft två flaskor från början men när han såg en israelisk militärjeep parkerad utanför tobaksaffären fick den sin användning. När han hade rökt tre cigaretter såg han två soldater. Hjärtat frös. Soldaterna gav honom ett hånflin, ett försök att ge honom mindervärdeskomplex. Kemal rökte på som han inte såg dem. Nu skakade soldaterna på huvudet. Deras gevär hade en förmåga att spruta ut tolv kulor i en avtryckning, detta gevär användes för att skjuta folkmassor. När dessa chockande bilder kom till världen försvarade israelerna sig med att säga "Det är ju bara gummikulor". Det stämde delvis. Kulorna var av sjutton millimeter järn vilket gav enorma skador och de hade en millimeter gummi över sig så att det skulle se ut som gummi.Soldaterna närmade sig Kemal. Avståndet mellan dem och honom var nu bara en meter. En av soldaterna höjde geväret mot Kemals huvud, och sköt.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
