Med bilden som bräckjärn

Presentation av Jan Myrdals "Fem år av frihet"

(GöteborgsPosten 18/5-91, "Bilten som opnar augo", KLasse-kampen 11/10-91. "Ritstiftet mot Kung Päron", Clarté 3/91)

IBLAND INTRÄFFAR DET LYCKLIGA tillfället då bilden likt ett rakblad skär genom hinnan. Som när starrstickaren lyckas skrapa undan grumset på linsen, öppnas seendet. Ynklig och naken står kejsaren inför oss. Då tydliggör och sammanfattar bilden skeenden på ett sätt där hjärna, hjärta och maggrop reagerar innan vi hunnit översätta i ord det i bilden som alls låter sig verbaliseras.
Men lyckan är kort. Plötsligt ändras betingelserna och bilden sluts och blir omöjlig att se annat än som "skön konst", "kitsch", "pornografi", eller vilket epitet vi väljer.


Tag Peter Dahls målning av prinsessan Sibylla med uppdragen kjol i serien "Drömmar i soffhörnet" som exempel. Vid tiden av frigörelsekrig i tredje världen, strejkrörelser och vänsteruppsving i Sverige, blir Dahls målning en del av tidens social olydnad och därför föremål för rättslig prövning; var tavlanatt betrakta som konst eller pornografi? Femton år senare när tredje världen trängts tillbaka och vänstern konverterat blev målningen museifähig, alltså accepterad. Dahls tavla är nu endast färg och form i ett socialt vakum.
Det finns bilder som har en karantäntid på 150 år. Jan Myrdal har klivit ner i historien och samlat den lysande gruppen konstnärer kring tecknaren Philipon i ett praktverk FEM ÅR AV FRIHET, 1830-35 Daumier och Grandville mot bankirernas Kung Päron (Bra böckers förlag).

Det var i bildtidningarna La Caricature och senare La Charivarie som Traviés, Benjamin, Bouquet, Daumier, Grandville m fl framträdde som konstnärsgrupp. Myrdal återställt konstnärerna som den grupp de var, lånande former och idéer av varandra för att tillsammans med ritstiftet utveckla attackerna mot överhetens skändligheter i ett rasande tempo och med så driven skicklighet att censuren återinfördes efter "fem år av frihet".
Åter slår det mig, när jag bläddrar i denna rika och mångfacetterade bildvärld, att ytterst få textarbetande människor alls bryr sig om bilden på annat sätt än att ge luft åt tunga textsjok. Jag tror till och med att det förhåller sig så att flertalet historiskt och politiskt intresserade textmänniskor inte ens förmår att se bilder. Vore det annorlunda skulle bilder tala mer till oss som exempel. Jan Myrdals sätt att här avvika, går ut på att lyfta fram historien för att tydliggöra det som sker i dag som en begriplig process, möjlig att påverka och styra. I detta arbete är det han läser bara en del av en helhet som också består av bilder i tidningar och böcker, affischer, flygblad, vinetiketter, meccanoaskar, dopfuntsornamentik etc. Naturligtvis måste man ha ett väl utvecklat bildminne för att detta arbetssätt skall vara möjligt.


I "Fem år av frihet" återger Myrdal ett stort urval av bilderna i originalformat och färg. Till dessa har Jan Stolpe översatt originalbildtexterna, samt de i La Caricature medverkande skribenter, som Balzac, Peytel m fl. Bredvid dessa texter kommenterar Myrdal med egna så att personer och händelser blir begripliga. Utöver detta ger författaren också en kort historik och en generös litteraturförteckning. Ingångsmöjligheterna till dessa viktiga år är alltså flera och vi ges möjlighet att öppna de slutna bilderna så att de återfår sin sprängverkan. Bilderna repar åter på hinnan.


DENNA BOK RESER EN rad frågor om vår tids konstnärer.
För det första var denna konstnärsgrupp oerhört hårt skolad i konsten att teckna och gestalta karaktärer, vilket Myrdal dokumenterar. Konstnärerna kring Philipon verkade i en tid strax innan fotografen övertar konstnärens roll och behovet av tecknaren var också annorlunda och kraven höga på förmågan att gestalta det typiska. I dag finner vi motsvarande behov endast vid rättegångar, när flygplanskapningar eller fängelseflykter skall skildras. Tecknaren måste då i en och samma bild sammanföra exempelvis en rad kända byggnader så vi vet var händelserna utspelas, även om inte detaljerna är sanna.
Traditionen är också tydlig när Honoré de Balzac framhåller i prospektet till La Caricature att det är den engelska karikatyren de hänvisar till, fast som Balzac skriver "Men i lika hög grad som våra grannar är kyliga och allegoriska i sina bilder är vi raka i våra angrepp och tydliga i våra syftningar".
Dessa konstnärer inte bara förmådde teckna, de vinnlade sig om ett språk som de utvecklade genom att träna gestaltningen av de politiska skeendet, vilket inte en konstnär kan i isolering. Förmåga hör inte historien till, den går att utveckla också i dag, men jag tror nog att det nya kommer ske bland dem som nu knappar bakom annonsbyråernas Mackintoshmaskiner. Det är där bildspråkets verkan analyseras för att nå masseffekt och det är i datorernas "paintboxar" bildinnovationerna äger rum.
Därmed vill jag inte avpolettera konstnären, tvärtom! Med denna bok kan vi diskutera hur vi skulle kunna återerövra den konstnärliga bilden som bräckjärn. Att studera traditionen och se exemplen är ett viktigt steg på väg.


KONSTNÄRERNA KRING PHILPON VAR med och skapade en typ av bildtidningar som följde i Frankrike med exempel som Le Sifflet, Psst, La Lune, L'Assiette au Beurre, raden är lång och här var bilden det primära. Tidningarna drevs av redaktörer hängivna bilden och de gav konstnärerna möjlighet att utvecklas och se sina bilder i tryck.
Myrdal skriver "Fem år av frihet" till minne av Eduard Fuchs och John GrandCarteret. Med detta hänvisar han till den tradition han verkar inom dit vi också bör nämna Broby Johansen.
Daumier har med rätta lyfts fram som en stor konstnär och han är den som i dag är allmänt känd ur denna grupp som var verksam i La Caricature och Charivarie. Charles Baudelaire har här spelat en viktig roll för Daumiers rykte, samtidigt förpassade han på ett förödande sätt den mästerliga Grandville till historiens skräphög. Myrdal återställer nu Grandville och lyfter också fram de andra mästarna som exempelvis Traviès så att vi ser dem tillsammans med Daumier och kan jämföra.
"Fem år av frihet" är ett 380 sidor praktverk i storformat, stiligt formigivet av Leif Zetterling. Som konstbok är den ovanlig. Trycket är så utsökt att närmare originalen än så här kan man knappast komma.