F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/99
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
Rånmördaren Johan Alfred Andersson-Ander blev den sista människan som dömdes till avrättning i vårt land och den från Frankrike inköpta giljotinen kom att användas bara vid detta enda tillfälle. Mellan 1865 och 1921, då det svenska dödsstraffet formellt avskaffades, avrättades endast 15 personer. I krigslagarna fanns dödsstraffet kvar till 1962. Samma dag Ander avrättades, den 23 november 1910, fyllde den kände dödsstraffmotståndaren och socialisten Hjalmar Branting 50 år. Var avrättningen kanhända en av myndigheterna politiskt vald tidpunkt? Den omstridde August Strindberg gratulerade Branting och ett ansenligt fackeltåg av arbetare hyllade 50-åringen utanför bostaden. Om Anders avrättning finns inte mycket att läsa i tidningsklippen från den tiden, däremot om Brantings födelsedag och om Tolstojs bortgång. Om avsikten var att förmörka Brantings födelsedag, via media, så kan man konstatera att upphovsmännen misslyckades trots att man vet att Branting var upprörd. Ett streck i räkningen för dem som var för den råa avrättningen var också att Stockholms stadsfullmäktige avstod från att sända några representanter till spektaklet. De hade rätt att sända tolv personer. I stället kom skarprättare Dahlman dragande med sina tre söner som fungerade som assistenter. Den yngste var bara 16 år vilket noterades av dödsstraffmotståndarna.Branting förespråkade ju en human kriminalpolitik och Ander var ett slagträ i debatten. Högern ville som vanligt ha fler poliser och hårdare straff och hade föga förståelse för sociala orsaker till brott. Samma uppfattning som nu återkommer hos moderater och folkpartister i slutet av seklet där den mjuka kriminalpolitiken anses som misslyckad. Intresset för offer och brottslingar har istället fokuserats på polisiär repression. På få platser i världen har New York-polisens nolltolerans hyllats som här. I den människosynen finns ingen diskussion om att fängelser är drivhus för vidare brottslighet och att social utslagning leder till fler brott. Det var de tidiga socialdemokraternas syn där Branting var föregångare. De ansåg som moderna tänkare att samhället får den kriminalpolitik samhället förtjänar.Svårigheten för de pionjärer som förfäktade en human kriminalpolitik 1910 och var emot dödsstraff var bl a Ander själv. Han var nämligen helt igenom skyldig till det brutala rånmordet på den unga kvinnliga kassörskan fröken Viktoria Hellsten som hittades badande i blod och utan sin kassa på 6.000 kr.Samtidens upprördhet över dådet var begriplig. Trots det hade den kriminalpolitik som Branting förfäktade brett stöd. Dessvärre var Ander en veritabel lögnare och blånekare trots överbevis. Han erkände aldrig någonting fastän gripandet av honom var odramatiskt, han gjorde inget motstånd, och till Kungen skrev han: "...varmedelst jag dömts för rån att mista livet, motser jag nu döden som en befriare". Han försökte inte ens förklara eller försvara sig. Inte heller hade han lärt sig något av sina tidigare misslyckanden. Det påstås att det var med giljotinens införande och Anders oförmåga att förändra sitt liv som den folkliga kommentaren skapades: "Den som inte förmår se bakåt, och inte heller framåt, får se upp".
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/99
i n t e r n e t u t g å v a n
