F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Under den årliga Dionysosfesten samlades människor från hela det antika Grekland, berusade sig på vin och firade orgier i uppsluppenhet.
Stångaspelen på Gotland har kanske inte riktigt samma gudomliga laddning, men av tradition går det åt en hel del gotlandsdricka, ett slags hembryggt färsköl av lömsk styrka.
Det var Reinhold Dahlgren som 1924 tog initiativ till Stångaspelen. De gamla gutniska idrotterna stångstörning, varpa och pärk höll på att dö ut, och han ville genom att ordna en årlig tävling rädda dem till eftervärlden. Numera samlas tusentals människor från hela ön och även fastlandet och tävlar, förutom i de ovannämnda disciplinerna också i gutnisk femkamp och mer skämtbetonade tävlingar.
Stångaspelen har som social och idrottskulturell företeelse egentligen ingen motsvarighet på fastlandet. Det närmaste man kommer är nog Vasaloppet, eller möjligen femdagarsorienteringen. Kompisgäng som skingrats efter skolavslutningen återsamlas och bildar för ett par dagar ett av hemsocknens pärklag - När, Rone och Stånga har vardera sexton lag i spel. Skogsbacken bakom planerna förvandlas till en tillfällig tältstad, och man umgås. Turisterna är inte många - detta är en angelägenhet för gotlänningar. Hör man någon tala fastlandsdialekt är det oftast någon som har rötterna på ön. När tävlingarna är slut för dagen tänds engångsgrillarna, och lite senare på kvällen är det full fart på dansbanan.
Pärk kan närmast liknas vid en kompromiss mellan baseball och tennis, där det dock gäller att erövra mark, som i amerikansk fotboll. Hur gammalt spelet är vet ingen: franska och holländska varianter finns belagda från medeltiden, och Carl von Linné beskriver i sin Gotlands Resa de båda varianterna, fram- och bakpärk.
I detta sjumannaspel slås den ullgarnsfyllda fårskinnsbollen med öppen handflata. För en fastlänning ter sig spelet som absurd teater: spelarna driver bollen fram och tillbaka, lagen skiftar sida, och plötsligt jublas det över en erövrad tiopoängare, utan att man förstår vilket lag som fått poäng, och i så fall varför. Långa stunder verkar ingenting hända - det här spelet skulle inte ha en chans i Eurosport. Men nästan 200 lag deltar, med liv och lust.
Varpan kräver total koncentration av den tävlande, och är tråkigare att titta på. De tunga aluminiumskivorna roterar med ett vinande genom luften och landar med en duns 20 meter längre bort, på eller invid målstickan. Närmast pinnen vinner en poäng, och så fortsätter man.
Då är det roligare inne på arenan. Här tävlas i skämtgrenar som "herre på stang", rövkrok och "sparke bläistre", och här avgörs stångstörtningen och den gutniska femkampen.
I femkampens tre första grenar gäller det att inte komma sist. Vem som vinner spelar ingen roll, men siste man är utslagen och får inte vara med mera. Först är det löpning 100 meter. Hela klungan startar någonstans ute på pärkplanen och kommer tjurrusande in på arenan - det gäller att hålla sig ur vägen.
Andra grenen, längdkastning med stenvarpa, är en publikfavorit. Det gäller att kasta långt och samtidigt få varpan att lägga sig efter nedslaget. Hälften av den längd varpan rullar räknas av från kastlängden. Tre försök har man, och det behövs: flera av deltagarna får först i sina tredje kast grepp med tummen om varpan.
Så ska det hoppas höjd, med det duggregnsfuktiga gräset som ansatsbana. Här sållas tre man bort, och som tur är har dessa rivit ut sig innan ribban hissats upp på farliga höjder.
Först i den fjärde grenen, stångstörtningen, gäller det att vara bäst. Fyra man går vidare till den sista grenen, ryggkast, som är ett slags stående livtagsbrottning. Greppet ska hållas hela tiden, och när man ramlar omkull är det den som kommer underst som har förlorat.
Om majstångsresningen är vår kulturs kollektiva gestaltning av den manliga förmågan, så är stångstörtningen den individuella virilitetsdemonstrationen. Att fatta den tunga stången, 26 kg i mästarklassen, i lilländen och bryta upp den till lodrätt är en erektil akt, som kräver sin karl. Men även om uppbrytningen av stången är det mest spektakulära momentet, är det störtningen som räknas i tävlingen. Det gäller att vräka iväg stången så långt som möjligt, dock så att den landar med den grövre änden först och tippar över.
Stångaspelen kommer väl aldrig att bevakas av de stora sportkanalernas resultatsjakaler. Men som kulturevenemang är de en sällsam upplevelse.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---