F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
|
I dag bor Joan Hinton utanför Beijing och kan se tillbaka på en i högsta grad ovanlig levnadshistoria.I sin praktiska overall ser hon ut som en levande representant för Maos tes om att leva enkelt och kämpa hårt. Men det finns inte ett dyft av puritanism eller moralism över denna kvinna. Hela gestalten utstrålar envis energi och entusiasm, medan hon hela tiden bubblar över av nya anekdoter ur sitt brokiga liv. Medan hon talar går händerna sina egna vägar och understryker poängerna i det hon berättar.Joan strosar omkring i ett par stora joggingskor och jeansbyxorna är uppkavlade nedtill. Hon har blå- och svartrutig flanelljacka utanpå den enkla ljusblå bomullsskjortan. En förståndig stålklocka och glasögon lagade med en liten plåsterlapp på skalmen och en grön ryggsäck med allehanda papper kompletterar klädseln. Yttre flärd har aldrig varit viktig för Joan Hinton.Joan och maken Sid är i Norge för att besöka dottern som nuförtiden är bosatt i Stavanger. De bägge sönerna bor i USA.Joans äldre bror William Hinton är världskänd jordbruksexpert som bott stora delar av sitt liv i Kina, men det stod inte skrivet över vare sig Williams eller Joans vagga att de skulle bli en del av den stora kinesiska revolutionen. De hade visserligen en okonventionell uppväxt. Modern Carmelita Hinton blev änka när Joan var två år. Hon var lärare med inbiten tro på inlärning genom praktik.- Hon menade att om man skulle bli en intellektuellt ärlig människa fick man inte vara rädd för fysiska strapatser. Så hon tog oss med på bergsklättring och tältturer. Hon startade en progressiv internatskola där en del av skolarbetet för barnen var att arbeta på bondgård. Vi hade inga läxor, men dagarna var fulla av verksamhet. Vi sysslade med sport och skötte djuren på gården, berättar Joan.En av de utflykter Carmelita Hinton genomförde med sina tre barn gjorde att de hamnade i Norge. Faderns familj kom från England och i förlängningen av ett familjebesök där, tog Carmelita barnen med på en månads vandring från säter till säter i Jotunheimen.- Vi besteg också Galdöpiggen, men det var någon som tyckte att jag var för liten för att gå till fots så de ordnade med ren och pulka och körde oss halvvägs upp, berättar Joan.Sedan Joan och William flyttat till Kina var Carmelita Hinton där två gånger på besök. Sista gången var hon 81 år och hade med sig en grupp på 15 studenter som gjorde en tre månaders arbets- och studieresa.Joan blev intresserad av kärnfysik på junior high school. Hon började på Bennington College och valde fysik som huvudämne och fiol som tillvalsämne. Som projekt byggde hon en dimkammare; en sluten kammare där man kan se laddade partiklar som streck.- Jag var fascinerad av dimkammaren; det gjorde att man tyckte man kunde se atomerna, trots att de var så pyttepyttesmå! berättar Joan.Under sin praktik fick Joan vara på Cornell-universitetet och arbeta där med dimkammare. De hade också en cyklotron, en apparat med vilken man kan öka hastigheten på atomer och elementarpartiklar. Joan blev allt mer fångad av kärnfysik som då var något obskyrt och marginellt som nästan ingen kunde någonting om. Hon försökte få studieplats vid Cornell-universitetet men de ville inte ta emot en flicka.- Det var första gången jag upptäckte att samhället diskriminerar flickor, säger Joan. Hon började i stället vid ett universitet i Wisconsin.Så kom kriget. Ryktena gick om att nazisterna höll på att utveckla atombomben och USA satte till alla klutar för att bli först med att klara av det. Allt som kunde gå och stå och som hade kunskaper i atomfysik samlades ihop och skickades till Los Alamos i New Mexico. Amerikanska fysiker och fysiker från olika delar av Europa som hade flytt från nazisterna samarbetade för att åstadkomma något som ingen visste om det var möjligt att åstadkomma.Joan hade egentligen inte den grundutbildning som krävdes och hon sammanfattar det hela som att hon kom in i atomfysiken genom bakdörren. Ändå klagade hon inte när hon fick frågan om hon ville arbeta med ett krigsprojekt. Eftersom alla trodde att det gällde att komma före nazisterna, hade hon inga moraliska betänkligheter.De utvalda forskarna gick igenom stränga säkerhetsprov, och fick inte ha någon kontakt med omvärlden medan de arbetade med projektet. Joan berättar om en märklig tid med intensivt arbete, spännande yrkesmässiga utmaningar - men också om stark sammanhållning och vänskap i forskargruppen. Joans lilla grupp arbetade nere i en kanjon, så att inte andra skulle flyga i luften tillsammans med dem om det skulle ske en olycka.Då bomben small i Hiroshima läste de som utvecklat bomben om det i tidningarna.- Vid den tiden hade Hitler kapitulerat, och Japan var nära att kapitulera. Den amerikanska armén var livrädd för att Japan skulle kapitulera innan atombomben blev provad. Vi menade att om de absolut skulle visa Japan att de hade bomben kunde de spränga den i ett folktomt område, säger Joan uppgivet.- Vi organiserade oss genast i Föreningen för vetenskapsmän från Los Alamos. Under provexplosionen hade en del av sanden i öknen bränts till svart glas. Vi tog bitar av detta glas, packade in det i hård plast och skickade en bit till ordföranden i varje stad i USA och med ett brev där det stod: "Vill du att din stad ska se ut så här? Kräv civil kontroll över kärnkraften." Vi ville skapa en ny värld för alla med kärnkraft som energikälla. Jag fick ett stipendium och började forska vid Institute for Nuclear Studies vid University of Chicago med sikte på min akademiska grundexamen.Så kom det kalla kriget. Allt kring kärnfysisk forskning blev på nytt hemligt och slutet. Arbetsförhållandena blev omöjliga. Joan ville inte sälja sin själ till militärt bruk av kärnkraft och bestämde sig för att lämna forskningsområdet. Det var ett tufft avgörande att träffa eftersom det var ett nytt och spännande fält. | DEL 2 intervjun fortsätter |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
