F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n
    En stund av skönhet

    Varje teceremoni är unik. Det finns regler men det finns inget recept för det perfekta teet. En teceremoni har sin egen särpräglade stämning och sin egen historia men skänker alltid skönhet och harmoni.

    text Sofia Björk • bild Donald Boström

    Det handlar om så mycket mer än att faktiskt dricka te. I teceremonin fångas hela den japanska kulturen.
    Redan på 1100-talet importerades det för teceremonin typiska gröna pulverteet av några zenmunkar som studerat i Kina.

    Vanan att anordna ceremonier kring tedrickandet spred sig snabbt ut i samhället, men zen, med sina tankar om själslig helhet och renhet, har fortsatt att genomsyra de japanska tevanorna.
    Det är nästan omöjligt för en västerlänning att förstå den djupt rotade vördnadskänsla en japan hyser inför de till utseendet så enkla föremål som används vid en teceremoni. Utan att tveka kan han betala tiotusentals kronor för en liten teskål eller en av de små burkar av lera som teet förvaras i.
    Själva ceremonin går också i vördnadens och ödmjukhetens tecken. I det vackra tehuset Zuishou-an från 1100-talet i Uji, en timme från Tokyo, börjar vår temästarinna Kayano Nakamura med att be om ursäkt för sina bristande kunskaper. Hon kan egentligen ingenting, säger hon, hon har ju bara jobbat som temästarinna i nio år.

    Mot slutet av 1500-talet fick den japanska teceremonin den enkla form den har i dag, berättar Kayano. En av dem som påverkade mest var Sen-no-Rikyu (1522-1591), en ledande personlighet i dåtidens konstnärliga och politiska liv i Japan. Det var Sen-no-Rikyu som gjorde wabi, en ytterst förfinad enkelhet, till ett av teceremonins huvudgrepp. Det var han som först förstod att uppskatta japanska naturmaterial som jord (till väggar), tatami till mattor och bambu (till möbler). Och det var han som skapade grunden till det sparsmakade sätt att se på design som råder i Japan än i dag, berättar Kayano.

    Sedan omsluter hon den dyrbara teceremonikoppen med bägge händerna och bär högtidligt in den i teceremonirummet dit hon redan burit de andra tillbehören: teburken, vispen, teskopan och servetten.
    "Jag ska nu tillreda koicha, det starka teet", säger Kayano Nakamura.



    Här har det gröna teet malts till pulver. Sedan häller man exakt 80° vatten på det och vispar med bambuvisp

    Hon tystnar, samlar sitt sinne, söker behärska sina tankar och "göra sitt hjärta starkt", som japanerna säger.
    Så börjar hennes händer röra sig med en bestämd, avmätt rytm. Hon flyttar koppen och teburken till mer åtkomliga platser. Hon häller varmt vatten i koppen för att skölja den och tar slutligen teburken med en rörelse som enligt japansk sed ska likna "storkens flykt".

    Med hjälp av teskopan lägger hon exakt rätt kvantitet te i koppen. Hon häller kokande, exakt åttiogradigt, vatten över teet och vispar hastigt tills dess en ljusgrön fradga höjer sig på ytan. Med en från ordningen och rutinen aldrig avvikande rörelse sätter hon sedan koppen på en bestämd plats på golvet, varifrån den hämtas av den förste gästen.
    Varenda rörelse under en japansk teceremoni är strikt reglerad. Och inte bara rörelserna. Även konversationen ska följa ett visst mönster: här talas enbart om te och enbart i positiva ordalag.



    De små bladen längst ut på tebusken ger det allra finaste teet

    Varje teceremoni är ändå en unik tillställning. För som Kakuzo Okakura skriver i "The Book of Tea":
    "Det finns inget recept för det perfekta teet, precis som det inte finns något recept för att producera en Picasso eller en Titian. Varje preparation av teblad har sin individualitet, sin speciella samhörighet med vatten och hetta och sin egen historia. Det verkligt vackra måste alltid finnas i det."

    The Encyclopedia of Japanese Tea Ceremony


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n