Ja, Förenta staterna terrorbombade Kambodja ända fram till 1975 i avsikt att med folkmord undergräva gerillans inflytande - om dammen torrläggs har fisken inget vatten att simma i längre - och tvinga folket att fly till staden. Det fälldes fler bomber i det terrorkriget mot civila än i hela Andra världskriget. Då det inte fanns möjlighet för folket att skydda sig genom att gräva ned sig - jordmånen dög inte - fylldes landet av lik. Någon brist på kranier finns inte. Samtidigt utnyttjade CIA:s strateger och specialister i psykologisk krigföring varje den mest primitiva föreställning. Lon Nols soldatesk fick skära ut levern på döda fiender för att äta den och få de dödas själ. (Indira Gandhi berättade för mig att så arbetade CIA också i Kongo. Lumumbas lever skars ut och åts upp. Så stärktes CIA:s makt och inflytande.) De för dessa brott ansvariga ännu levande politikerna och mililtärerna i Förenta staterna bör gripas och förhöras. Namnen är kända. Jag menade när brottet pågick att de borde ställas inför rätta och om de befanns skyldiga borde straffas som krigsförbrytare i enlighet med prejudikatet från Nürnberg. Om de skulle hängas eller inte ansåg, och anser, jag likgiltigt. Jag sörjer varken den diplomatiske förbrytaren Ribbentrop eller den militäre förbrytaren Keitel. Föredrar man att låsa in dem till dess de självdör så som Rudolf Hess blev inlåst skulle inte heller det störa mig.

Vad de politiska och militära ledarna för Demokratiska Kampuchea (de som kallades Röda Khmerer som FNL kallades Vietcong) angår är det helt riktigt att de i en rättegång om hela perioden 1970-1998 får svara för vad de gjort. Befunnes de brottsliga skall de på samma villkor som Förenta staternas ansvariga få ta sitt straff. Det har för övrigt också Ieng Sary sagt.
Även de vietnamesiska politiker och militärer som bar ansvaret för den folkrättsstridiga invasionen av Kampuchea 1978/9 och den följande ockupationen måste svara för sina beslut och handlingar. Om detta vet jag en del; jag var ju då inne i Kampuchea bland flyktingarna och gerillamotståndet. Men om Förenta Nationerna söker begränsa uppgörelsen till att gälla perioden 1975-1979 då blir en sådan rättegång svindel. Ett skenjuridiskt förfarande som skalkeskjul för att skydda politiskt viktiga förbrytare och känsliga stormaktsintressen. Domstolen skulle bli en kängurudomstol - för att använda det nordamerikanska ordet för sådan ömklig och politiskt styrd rättsvidrighet.

Ja, något vet jag om Kambodja. Våren 1967 hade prins Sihanouk i Paris gett Gun Kessle och mig personliga visa. Det behövdes. På grund av den desinformationskampanj som CIA-trogna journalister drev mot honom och landet var det allmänt inreseförbud för utländska skribenter och fotografer. Men han bedömde - med rätta - att Gun och jag inte tillhörde följet. Vi dokumenterade khmerskulptur i Angkor och reste runt i landet.Vi kunde också genom att studera hamnlistan i Sihanoukville fastställa att Förenta staternas anklagelser om vapenleveranser var falska. Fast i AB 21/1 -68 rapporterade Gun och jag just från den hamnen i ord och bild och jag skrev om detta bl a: "Om det visar sig att det ligger i generalernas intresse att erövra Kambodja och Förenta staterna går till anfall mot landets trettiotretusen man starka armé ... då kommer allvarliga kommentatorer i Sverige att förklara att den ensamma lyftkranen i Sihanoukvilles lilla hamn hotade Förenta staternas säkerhet." (Omtryckt i En världsbild 1977, s. 9.) Ett som oroade oss när vi kom hem till Sverige var att vi här tvingades ingripa mot en anti-Sihanoukpropaganda som spreds från Hanoi och FNL.

De nationella motsättningarna i Indokina var inte okända bland oss - i synnerhet inte för DFFG:s ledning. Vietnam krävde 1973 att man inom solidaritetsrörelsen inte skulle lägga sig i interna frågor - dvs Kambodjas krav på att ha rätt till en egen politik. 1975 sökte Vietnam därför förhindra direkta kontakter från FNL:are till Kambodja.
Ja, vad Demokratiska Kampuchea beträffar har jag skrivit en hel del och kan komma att skriva mer. Det var till stora delar ett millenaristiskt försök med allt vad det innebär.
Jag har träffat Pol Pot men känner Ieng Sary - fast Gun och jag är mycket närmare vänner med hans hustru Ieng Thirith. Khieu Samphan är inte bara sedan decennier en god vän - som vi senast mötte och diskuterade med bara för något år sedan när Gun och jag var över i hans basområde - utan också en som i likhet med Malcolm Caldwell intellektuellt betytt mycket för min syn på de verkliga utvecklingsproblemen i Tredje världen. (Något som framgår bl a av Indien väntar.)
Jag såg inga massmord när jag var i Demokratiska Kampuchea 1978. Det betyder i och för sig ingenting. Men det jag såg kan jag vittna om. Förenta staterna hade lämnat efter sig ett komplett ruinerat land. De hade tömt alla förråd. De hade planerat en hungersnöd som skulle tvinga gerillan att ge upp när den väl insåg att den intagit en huvudstad svullen av flyktingströmmarna men helt utan mat. Gerillan hade undvikit denna planerade hungerkatastrof genom en svår och fruktansvärt kostsam evakuering. Det växte inget ris i asfalten. Om detta skreks högt i Väst. Men det var för Kampuchea en lika heroisk seger som för Sovjet att Leningrad stod mot de tyska erövrarnas ockupationsförsök. Nog också en nästan lika kostbar. Det första året efter segern måste ha varit lika hemskt som Leningrads 900 dagar! Men redan när vi var där hade risproduktionen - vilket Kaj Björk också berättat för mig i Beijing - redan ökat dramatiskt. Den värsta svälten var över. Det jag alltså nu såg tre år efter evakueringen 1975 var att folk planmässigt börjde flytta tillbaka . Det var en påtagligt hoppfull utveckling ur ett katastrofalt läge. Förenta staterna hade misslyckats med att krossa Kampuchea i en total hungerkatastrof.
Jag såg att där fanns det man nu hävdar inte fanns - skolor, undervisning, läroböcker, uppbygge. Mina reskamrater besökte sjukhus. Jag varnade dock mina kampucheanska värdar för deras sorglöshet inför den internationella kampanjen mot Kampuchea. Förenta staterna och Storbritannien drev kampanjen mot Kampuchea i FN. Vietnam fyllde på. Jag följde ju var natt de olika sändningarna med min kortvågsmottagare. (Något som för övrigt mina reskamrater antecknade i sina dagböcker.)
Den sekelgamla traditionellt historiska motsättningen mellan framträngande vietnameser och Khmer-riket tog ju sig då uttryck inte bara i en ständigt stegrad propaganda från Hanoi utan också i militära konflikter på gränsen.
Sedan under den vietnamesiska invasionen när jag för Svenska Dagbladets räkning år 1979 varit inne i det gerillakontrollerade området och hört såväl berättelser om vietnamesiska förbrytelser som förklaringar till anklagelserna att Demokratiska Kampucheas ledning begått massmord ansökte Svenska Dagbladet om att jag skulle få inresevisum till Kambodja. Jag skulle där besöka de platser jag besökt 1978 och jämföra. Jag skulle söka kontrollera de uppgifter jag fått från Demokratiska Kampucheas representanter om vietnamesiska övergrepp och höra vad man sade i Phnom Penh om brott och dödande 1975-1979. Sedan skulle jag återvända till gerillaområdet och ställa vidare frågor.