F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
Det är första gången jag besöker Fogo. Var och en av öarna i Kap Verde har sin egen karaktär. Fogo blir en av mina favoriter. Redan innan vi har landat döper jag den till den gröna ön, ty här har ser man verkligen lite grönska och till och med blommor. Men varmt är det, faktiskt ännu varmare än i Praia.
São Filipe har den äldsta bebyggelsen i Kap Verde med undantag av de första bosättningarna i Cidade Velha på Santiago. Här slog sig människor ner redan i slutet av 1400-talet. Nu har staden ungefär 11 000 invånare. En stor del av öns befolkning har emigrerat, framför allt till USA, och pengarna de skickar hem har betytt mycket för utvecklingen.Som på alla öarna är bristen på vatten det stora problemet. Förr brukade det oftast finnas vatten i floderna efter regnen från september till februari. På senare år har det blivit sämre. I september 1998 regnade det bara i tre dagar och floderna och dalgångarnas bäckar tömdes till sista droppen. Men man är inte helt beroende av regnen. Med tysk hjälp borrar man efter grundvatten. Genom pumpsystem leds vatten till byarna från bergen och från djupa underjordiska källor och på några platser kan man därför använda sig av konstbevattning. Under goda år kan ön producera över femtiotusen liter vin. Kaffe, frukt och grönsaker exporteras till de andra öarna.En del av befolkningen arbetar med fiske men det sker med små båtar och enkla redskap. Med modern utrustning skulle man kunna få tio gånger så stora fångster, sägs det. Ännu en potentiell näringskälla, om det bara funnes pengar.Präktiga hus på landsbygden vittnar om att här i gångna tider fanns förmögna vita familjer med mark som odlades med hjälp av slavar. En del jordägare hade dessutom hus i staden. De rymde ofta butiker och lagerlokaler på nedre botten och bekväma bostäder en trappa upp. Flera av dessa "sobrados", som de vackra gamla husen i kolonialstil kallas, finns kvar. De restaureras nu och betraktas som kulturminnesmärken från en tid då en liten grupp vita på denna ö noga utstakade gränserna mellan sig själva och de svarta och till och med anlade skilda begravningsplatser.När jag går omkring i São Filipe tycker jag att jag återupplever miljön från romanen Ilheu de Contenda. I den berättas om den sista generationen av en förmögen portugisisk familj som i enlighet med kolonialtidens rasistiska tänkande anser sig vara förmer än den övriga befolkningen av mulatter och svarta. När den moderna tiden bryter in försöker familjens överhuvud envetet försvara en ålderdomlig portugisisk livsstil och har svårt att finna sig i kraven på demokratisering och nytänkande. Romanen har sitt namn efter en lantegendom och är skriven av författaren och läkaren Henrique Teixeira de Sousa som är född på Fogo.Han fick sin medicinska utbildning i Portugal och var sedan under många år verksam i Kap Verde. När jag 1975 besökte Henrique Teixeira de Sousa på sjukhuset i Mindelo på ön São Vicente hade han mycket att berätta om det dåliga hälsotillståndet i landet och om den tidens undermåliga sjukvård på öarna. Tjugotre år senare fick jag tillfälle att träffa honom igen, den här gången i Oeiras utanför Lissabon där han, fastän han nu är gammal, fortfarande har kvar sin läkarmottagning. Han talade med glädje om framstegen i fråga om hälsovård i hemlandet och gladde sig också åt sina litterära framgångar, framför allt med Ilheu de Contenda som nyligen har filmatiserats.| São Filipe är i mitt tycke den vackraste av Kap Verdes tre städer. Breda, stenlagda gator i branta backar ner mot stranden med den sotsvarta sanden. Lummiga små parker och prydliga planteringar överraskar. "São Filipe säger NEJ till droger och sopor!" förkunnas från stora plakat. Småstadskänslan är påtaglig. Folk tittar först storögt på främlingen innan de ger henne ett skyggt leende.Jag söker upp biblioteket. Det finns kommunala bibliotek i de tre städerna Praia, Mindelo och São Filipe samt på ytterligare några större orter. De flesta har tillkommit efter självständigheten.Här finns det fackböcker, barnböcker och en del skönlitteratur. Inte så mycket och inte i särskilt god ordning, men hela stället är sympatiskt med skolungdomar som sitter och pluggar och en vänlig och entusiastisk bibliotekarie. Några anslag till nyinköp har han inte. Han gläder sig åt att portugisen José Saramago fick nobelpriset, men här finns bara någon enstaka bok av honom. Jag tänker för mig själv att när jag träffar Saramago senare ska jag be honom att skicka böcker hit. (Och det fick jag hans löfte om i Stockholm).Hos bibliotekarien möter jag en väldig törst efter ny litteratur och efter impulser och kontakter utifrån. Den där nyfikenheten har jag träffat på förr hos bokälskare på isolerade platser i världen. Jag förstår hans längtan och tänker igen på hur privilegierad jag är.Det stora alfabetiseringsprojektet för vuxna fortgår, får jag höra. Nu försöker man uppmuntra människor att fortsatta läsa sedan de väl har lärt sig det. Men vad ska de läsa? |   Ett gammalt hus från kolonialtiden i São Filipe på ön Fogo |
På Fogo kan barnen gå i skolan till och med högstadiet. För fortsatta studier måste de åka till Praia eller till Portugal.Här får man vara beredd att resa iväg också när man blir allvarigt sjuk. Det finns ett regionalsjukhus med femtio sängar och några mindre sjukstugor på landet men ingen specialistvård. En bra flygplats finns i alla fall. Den är byggd med bidrag från Tyskland som också har bistått med den nya hamnanläggningen intill den gamla hamnen.Till och med på Brava, den bergiga grannön som dimhöljd och lockande stiger ur havet, känner man marken skälva när vulkanen på Fogo har utbrott. Det skedde senast i april 1995 då en eldkvast sprutade upp ur en ny krater intill den gamla på 2.800 meters höjd. Inga människor kom till skada men hus, odlingar och vissa vägsträckor begravdes under lavan. Det första man fick göra var att gräva fram bilvägen till den lilla byn Cha das Caldeiras vid vulkanens fot.Den är på den vägen vi färdas när vi i en gammal skraltig Volvo lämnar hettan nere i staden för en tvåtimmarsfärd upp till Pico. I väldiga slingor och skarpa krökar bär det hela tiden uppför till svalkan på tvåtusen meter. En mängd mindre kratrar ärrar landskapet. Vägen är bra. Det är verkligen värt att nämna hur fina vägarna är på Kap Verde. Alla är lagda med sten och överallt har de lagts för hand. Detta tunga slit som har pågått under många årtionden har utgjort det statliga beredskapsarbetet under tider av missväxt och arbetslöshet.Längs med många vägar på de bergiga öarna finns betryggande murar vid de bråddjupa stupen, men här på Fogo stryker vägen tätt intill branten utan minsta barriär. Vår chaufför är inte så pigg på att dra ner farten men han tutar ivrigt i kurvorna. Jag sitter i baksätet, livrädd för möten, med blicken fastnitad vid bergväggen som blir allt svartare sedan vi har lämnat de odlade sluttningarna.Nu är plötsligt allting svart omkring oss, bergen, stenarna, sanden. För första gången på dessa veckor ser jag moln. De breder ut sig över de högsta topparna och skymmer solen. Efter ännu en krök ser jag Pico de Fogo. En enorm kolsvart pyramid med själva toppen instucken i ett moln. Och där nedanför är den nya kratern från 1995 och det breda stråket av svart lava, stelnad i hotfulla former. Där är stenbumlingarna som slungades ut ur bergets levande inre och den svarta sanden som vinden har sopat ihop i drivor över vägen. Aldrig har jag sett ett dystrare landskap.Vägen bär vidare, ner till Cha das Caldeiras. Också den här ödsligt belägna byn är en gammal krater mellan höga berg. Oväntat, ofattbart, spirar späd grönska ur den svarta jorden. Odlingarna är ytterst blygsamma, men det går ändå att få en majsskörd om året, och frukt också, från spinkiga små äppelträd, och till och med lite vin. I baren som är inrymd i en låg stuga av sten köper jag en flaska rött vin och lyssnar till den optimistiske ägaren medan jag betraktar hans åsna som står tjudrad en bit bort. Den är ordentligt påklädd med långärmad skjorta trädd över frambenen och blåbyxor där bak till skydd mot flugorna. |  TARRAFAL långsamma dödens läger |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
