F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/99
i n t e r n e t u t g å v a n
I regeringsbrevet för 1998 fick kulturrådet i uppdrag av regeringen att utvärdera det nu avslutade kulturhuvudstadsåret. En särskild utredare är redan tillsatt och tanken är att utvärderingen ska genomföras i tre etapper. Den första rapporteringen ska vara klar i mars 1999 och slutredovisningen ska överlämnas i december. Ytterligare en rapport om de långsiktiga effekterna ska färdigställas under 2001.
Att kulturrådet anförtrotts detta uppdrag är i och för sig inte att förvåna. Kulturrådet är ju regeringens exekutiva myndighet och har som sådan kompetens och särskilda resurser att genomföra en uppföljning av detta slag. Däremot är det ingalunda självklart på vilket sätt utvärderingen läggs upp och vad dess yttersta syfte bör vara. Ytterst är det en fråga för kulturrådets styrelse att ta ställning till.Kulturrådets styrelse har i en promemoria (1998-10-15) informerats om att man vid utvärderingen huvudsakligen avser att samverka med Stockholm - Europas Kulturhuvudstad 98, Stockholms stad, Stockholms läns landsting och med Stockholm Information Service. Däremot framgår det inte i vilken utsträckning utvärderingen kommer att redovisa och diskutera den starkt kritiska opinion som kulturhuvudstadsåret gett upphov till både vad avser det bristande samarbetet med de konstnärliga utövarna och de långsiktiga kulturpolitiska effekterna. Intressant vore också att få del av hur företrädare för f d kulturhuvudstäder ser på det svenska exemplet.Varför ansågs det t ex mer angeläget att släpa ner en snöhög från Norrland än att hålla Stockholms biblioteksfilialer öppna på söndagarna under kulturåret? Idén att uppföra ett ispalats intill Stockholms ström var ungefär lika realistiskt som att förlägga en badort utmed Torneå mitt i smällkalla vintern! Snöhögen smälte som bekant bort på ett par månader eftersom Stockholm faktiskt inte är den arktiska stad som man i turistreklamen velat ge sken av.En rimlig utgångspunkt för en utvärdering av kulturåret borde vara att granska dess organisation. För det första: varför tog inte Stockholms politiker själva ansvar för projektet? Varför överlät man det till ett privat bolag i stället för att ge den ordinarie kulturförvaltningen - gärna förstärkt med en särskild ledningsgrupp - i uppdrag att genomföra kulturåret? Kanske är det just denna dubbla bokföring som gjort att många tappat förtroendet för Stockholms bidrag i den intenationella kulturstafetten. Det är, enligt mångas uppfattning, inte demokratiskt trovärdigt att lägga ut kulturpolitiken på entrepenad.Melina Mercouri, för inte så länge sedan kulturminister i Grekland, sa vid ett tillfälle att hon föreslog inrättandet av kulturhuvudstadsinstitutionen av två skäl: för det första skulle utkorandet av en kulturell huvudstad i det diversifierade Europa vara ett sätt för värdlandet att presentera den egna kulturen "för de andra medlemmarna i den europeiska familjen" och för det andra skulle kulturen gå stärkt ur kulturåret, såväl resursmässigt som kulturpolitiskt.Nå, så vad med Stockholm? Enligt min mening begick Stockholmspolitikerna det berömda indiska reptricket i båda fallen. Hur mycket svensk kultur man egentligen visade upp är pinsamt lättbesvarat: mycket sparsamt. Var fanns till exempel den unika kommunala musikskolan, som faktiskt gjort Sverige till en ledande musikalisk nation med världsberömda popgrupper som ABBA och Ace of Bace? Var denna folkkultur alltför "tråkig" att visa upp? Samma tråkighetsstämpel sattes väl i så fall också på folkbildningsrörelserna, de fria teatergrupperna och den övriga vardagskulturen. Och svaret på den andra frågan - om kulturen gick stärkt ur kulturåret? De aviserade nerdragningarna av biblioteksanslagen samt förslaget att lägga ner - eller "omstrukturera" - kulturhuset i Skarpnäck ger dessvärre vältaliga svar. Men denna kulturskymning anses inte ha något med kulturåret att göra. Biblioteken och den övriga tråkkulturen tillhör ju kulturnämndernas ansvarsområde och hade alltså ingenting att göra med de högtflygande idéerna i kulturhuvudstadens jaktslott, där kulturårets trendiga administratörer hade barrikaderat sig...Mot denna bakgrund är det nödvändigt att kulturrådet inte bara lojt utför en beställning från regeringen utan också inbjuder till en bred efterårsdebatt, där olika konstnärsorganisationer, stadsdelsnämnder, folkbildningorganisationer, kulturföreningar och andra intresserade får göra sina röster hörda.Dessvärre har vi i Sverige visat oss vara ganska ointresserade av den sortens prestigelösa debatter. När Sverige gjorde sin ömkliga sorti i samband med OS-omröstningen i Lausanne förra året lades locket hastigt på. Inte ett ord - annat är sura rönnbärs-kommentarer - yttrades från den svenska OS-kommittén. Att till exempel det svenska förslaget till kulturolympiad - det dårpippiga förslaget att byta namn på Stockholms gator och göra om Drottninggatans butiker till "olympiska souvenirshops" - kunde ha med valresultatet att göra kunde förstås ingen av de berörda tänka sig. Det är först nu - sedan en pikant debatt om eventuella mutor bland OS-dignitärerna - som den svenska OS-generalen vaknat till liv igen. Hade Sverige bara inte uppträtt så hederligt och hedervärt så hade vi nog kammat hem spelen!Kanske vågar vi hoppas på en öppnare och mer klargörande debatt när det gäller kulturhuvudstadsprojektet. Det ska också sägas att kulturåret innehöll viktiga och livgivande inslag, möten och begivenheter. Bildkonsten lyftes fram och diskuterades i många nya sammanhang. Och kanske kommer det att visa sig att de mest betydelsefulla kulturmötena inte var de som fick de största rubrikerna utan de som kunde komma till stånd i mindre glamorösa sammanhang tack vare ekonomiska bidrag från kulturhuvudstaden.En grundläggande kulturpolitisk fråga som gång efter en annan nu dyker upp i debatten gäller synen på kultursponsring. Många av kulturhuvudstadsårets projekt har varit beroende av välvilliga sponsorer. På nyårsafton tackade hela sponsorligan kulturhuvudstaden för det goda samarbetet i en jätteannons i Dagens Nyheter.Frågan är: kommer kultursponsringen nu att bli ett självklart inslag i Stockholms kulturpolitik? Är det främst de kulturprojekt som kan hitta andra sponsorer än stat och kommun som kommer att ges förtur? En förnyad sponsordebatt vore säkerligen på sin plats.Här har kulturrådet återigen en chans att röra om i grytan! Det bästa vore om kulturrådet som ett led i utvärderingen inbjöd till en kulturriksdag där alla aktörer i det svenska kulturlivet fick en möjlighet att säga sin mening.Därmed skulle åtminstone de i alla sammanhang så prisade yttrandefrihetsmålet ha uppnåtts!
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/99
i n t e r n e t u t g å v a n
