F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
Lenin skapade både
fred och revolution
| Historiska personligheter som Abraham Lincoln och Lenin blir inte "massmördare" bara för att de stått i ledningen för blodiga konflikter.   En sentida bedömare som hävdar sådant har bara sinaegna intressen som mål. |
Samtidigt har de många påhoppen en uppfriskande effekt: den döde Lenin blir åter en högst levande person.
I början av 1917 hade första världskriget pågått i två och ett halvt år. För Ryssland - i förbund med bl a Storbritannien och Frankrike - var Tyskland huvudmotståndaren. Kriget hade lett till enorma motgångar för Ryssland och inte medfört den minsta framgång. De ryska soldaterna, till största delen fattiga bönder, hade fått utstå fruktansvärda umbäranden. De var illa utrustade, illa ledda och de flesta kunde inte begripa varför de alls skulle kriga för tsarväldet.Tolv år tidigare, 1905, hade Rysslands nederlag i det då nyss avslutade kriget mot Japan lett till en revolution mot Nikolaus II:s självhärskardöme. Revolutionen slogs ner, men de styrande tvangs till vissa eftergifter, däribland att inrätta en representativ församling, statsduman. Snart nog begränsades dock rösträtten till duman och någon verklig makt kunde den aldrig utöva; regimen fortsatte att vara totalt anakronistisk, despotisk och korrupt.Efter en nästan helt oblodig revolution i det dåvarande Petrograd i mars 1917 (enligt då gällande tideräkning var det fortfarande februari), kollapsade tsarväldet. I tsarens ställe trädde en provisorisk regering, stödd på konservativa och liberala partier. Men det var inte dessa partiföreträdares verksamhet som hade utlöst revolutionen; personerna i fråga klev bara upp på de taburetter som blivit lediga sedan den gamla regimen abdikerat. Något slags demokratisk legitimitet kunde alltså inte den provisoriska regeringen göra anspråk på att ha.Som ett alternativt maktorgan i Petrograd framträdde sovjeten, ett revolutionärt råd av arbetardeputerade. Sovjeter bildades också i armén och flottan, i Moskva och i provinshuvudstäderna; till slut gick dessa samman och skapade en central sovjetkongress i Petrograd, som de lokala sovjeterna sände ombud till.Petrogradsovjeten började uppträda som en andra rysk regering vid sidan av den provisoriska regeringen. Både inom armén och bland arbetarbefolkningen betraktades snart den som den främsta auktoriteten i landet. Det var den som såg till att tryckfrihet och församlingsfrihet introducerades i Ryssland. Sovjetens inflytande bidrog också till att revolutionära ledare frigavs ur fängelserna och tilläts återvända till Ryssland från exil utomlands. | En av de senare var Lenin. Han anlände i april från det neutrala Schweiz via Tyskland och Sverige. Omedelbart blev han en av revolutionens huvudpersoner. Han krävde slut på kriget, att jorden skulle delas ut till bönderna och att makten skulle övergå till sovjeterna. Stödet för bolsjevikerna - det parti som Lenin ledde - började växa.Den här fasen av revolutionen brukar kallas slutet på den provisoriska regeringens "smekmånad". Efter detta ombildades den för att inom sig rymma representanter för alla viktigare grupper som var beslutna att fortsätta kriget. Premiärminister blev Kerenskij. Han beordrade militär storoffensiv och tvingade bolsjevikerna under jorden; Lenin måste sätta sig i säkerhet i Karelen på den finska sidan.Men Kerenskijs krigiska hållning väckte ingen entusiasm. I stället växte stödet för bolsjevikernas politik som gick ut på "fred, bröd och jord". Arméerna vid fronten vägrade att fortsätta strida. I augusti gjordes ett misslyckat försök till kontrarevolutionär statskupp av general Kornilov. Den episoden demonstrerade Kerenskijregeringens svaghet. Kornilovs kuppförsök kunde slås ned endast med stöd från vad som alltmer framstod som Rysslands egentliga maktcentrum - sovjeterna av arbetar- och soldatdeputerade. |
Majoriteten i Petrogradsovjeten gick över till bolsjevikerna. En klar majoritet av soldaterna stödde dem redan. Den 6 och 7 november grep sovjeterna makten praktiskt taget utan blodsutgjutelse.En omhuldad tes hos alla Lenins belackare är att Oktoberrevolutionen inte var någon revolution utan bara en statskupp, genomförd av Lenin och hans förtrogna. Som framgår av det anförda var det inte så. Oktoberrevolutionen var en folkrevolution, även om själva maktövertagandet skedde i kuppartade former. Men hur skulle det annars ha gått till?Maktövertagandet ledde till att en ny rysk regering bildades under Lenin. Omgående beslutade den lagar som gav jorden åt bönderna och nationaliserade nyckelindustrierna. Sovjetregeringen förklarade sin avsikt vara, att få slut på kriget och att dess mål var en fred utan vare sig erövringar eller skadeståndskrav.I mars 1918 undertecknade sovjetregeringen ett fredsfördrag med Tyskland i Brest-Litovsk. Det var en fred på synnerligen hårda villkor för Ryssland. I det här fallet betydde dessutom inte fredsfördraget fred. Rysslands störtade aristokrater och kapitalister och deras politiska uppbackare accepterade inte att makten gått dem ur händerna. De grep till vapen och de fick stöd av främmande invasionsstyrkor. Men ur intet stampade det revolutionära Ryssland fram sin röda armé, och till slut blev det den som segrade och kunde köra ut "fjorton nationers" interventionsarméer.Efter alla dessa olyckor, som ju inte Lenin kan lastas för, kunde äntligen en period av återuppbyggnad börja. Det blev den så kallade "nya ekonomiska politiken", lanserad 1921. Året därefter förlamades Lenin av en hjärnblödning och i januari 1924 avled han.Att inbördeskrig ofta är särskilt blodiga uppgörelser, kan inte vara obekant för docenten Englund. En av 1800-talets blodigaste konflikter var det amerikanska inbördeskriget. Men vem anklagar för den skull USA:s president Abraham Lincoln för att vara "massmördare"?Borde Lenin och bolsjevikerna ha agerat på annat sätt 1917? Borde de ha stött Kerenskijregeringens krigspolitik? Var det inte mycket bra att de inte gjorde det? Lenins och bolsjevikernas politik drog ju Ryssland ur första världskriget, alltmedan striderna fortsatte att rasa i Flandern, Picardie och Champagne. Räddade inte bolsjevikernas politik tusentals ryska människoliv? Var inte detta en utomordentlig insats i fredens tjänst?En sådan som Peter Englund har kanske inhämtat vissa grundkunskaper om slaget vid Poltava. Men när det gäller Lenin och Oktoberrevolutionen är han en ignorant som bara utmärker sig genom sin vilja att yla med vargarna. Dvs just nu handlar det i hans fall om att - utifrån Jenny Lindahls ytterst modesta markeringar - kräva en regeringsstyrd "upplysningskampanj" om "kommunismens brott". (Det sjuka i att regeringar över huvud taget sysslar med "upplysningskampanjer" av detta slag, föranleder alltså inte den minsta reflektion av historiedocenten Englund.)En utmärkt bok om Lenin och Oktoberrevolutionen har skrivits av en brittisk historiker vid namn Christopher Hill. Den är på bara 170 sidor och dess titel är Lenin and the Russian Revolution. Den kom ut första gången 1947 och har därefter getts ut flera gånger av Penguin Books, senast 1993.Christopher Hill svävar inte på målet om vad som var det viktigaste med Oktoberrevolutionen. Det som betydde mest var att de fattiga lyftes upp; det var deras lott som förbättrades genom revolutionen. Vilken läsning kan rekommenderas om Lenin och hans tid?För ordningens skull kan slutligen nämnas en rätt ny bok (på engelska), Dmitrij Volkogonovs Lenin: A New Biography (The Free Press, New York, N. Y., 1994). Den boken har undertiteln The First Account Using All the Secret Soviet Archives. Detta kan ju tyckas vara lovande. Men den här boken är ingen höjdare. Större delen av sitt liv var denne författare precis så ortodox som man skulle vara i Stalins, Chrusjtjovs och Brezjnevs Sovjetunionen. Så efter Sovjetunionens sönderfall klev han raskt över och förkunnade sin klockartro på marknadsekonomins välsignelser. Då blir förstås Lenin en svårsmält nöt. Utomordentliga foton innehåller dock även denna bok.En önskan till Jenny Lindahl och andra: läs på så att ni reder er mot skocken av uppblåsta och löjliga ledarskribenter. De har betalt framför allt för att göra andra lika dumma som de själva är. Men det går att slå dem i huvudet, bara man sätter sig in i hur det gick till när det begav sig. |
| På sin hemresa från exilen i april 1917 passerade Lenin Stockholm. Lenin med paraplyet längs fram ses här på Vasagatan i samtal med Ture Nerman och borgmästaren Carl Lind- hagen steget bakom Lenin. Han passade på att köpa en ny överrock på PUB. |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
