F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
    i n t e r n e t u t g å v a n
    Kärt bestyr i mark och myr av Åke Rhudin och Jan Kotka
    Från Skärholmens gård faller en trädkantad stig mjukt in i lövsalarna. Ek och hassel flätar lövsvepta grenar till en djupgrön baldakin över stigen. Ner i dunklet silar kaskader av jubeltoner från ett intensivt fågelliv i grenverket. På en vippande hasselslana, som hänger ut över ett par darrgrästuvor, sitter en grönsångare och ger hals. Börjar med några försiktiga: vyp-vyyp-vyp, fortsätter litet snabbare: tsit-tsit-tsit som ökar undan för undan och slutar med ett darrande tjiirrr... Någon har liknat den sista strofen med det ljud som uppstår då man snurrar en enkrona på högkant på en bordsskiva och låter den dallrande falla ner. Det är påfallande likt, men åtskilliga oktaver högre.
    Efter några verser kastar han sig plötsligt ut på vingarna och svirrar bort mellan stammarna, återvänder efter någon minut med en ringlande larv i näbben. Gungar ett par gånger på slanan och dyker ner i gräset och en stund senare upp igen ett bra stycke därifrån utan larv. Saken är klar: någonstans mellan de två punkterna ligger honan och ruvar. Jag låter hanen komma och flyga ytterligare ett par gånger innan jag försiktigt går fram och delar gräset. Det runda stråboet är insmuget intill en liten tuva. Under näbben i bohålet skymtar jag de rödvioletta äggen. Jag hinner knappt tassa undan förrän hanen kommer pilande med nästa larv. En stund senare sitter han åter och sjunger från hasseln.
    I en liten glänta står en stare i en halsbrytande ställning och "myrar" sig. Det är ett ganska lustigt fenomen, det ser ut som han frotterar sig med näbben under vingar och stjärt. I själva verket håller han på att rensa fjäderdräkten från ohyra med hjälp av ett par myror. Han tar myrorna i näbben och stryker dem genom fjädrarna. Trots den omilda behandlingen hjälper myrorna staren att ta bort småkrypen. Inte alldeles gratis: den lilla lusen eller vad det kan vara, är en läckerhet för myran. Den ena tjänsten ger den andra.
    Trastarna "myrar" sig på ett annat sätt, de lägger sig över ett myrstråk med utbredda vingar och låter några myror trassla sig in mellan fjädrarna och kalasa. I båda fallen spelar säkert den fräna syra som myrorna avsöndrar en viss roll. En gråsparv eller talgoxe som ligger och badar i torr, lös jord har exakt samma avsikt, de vassa jordkornen får här skrubba bort småkrypen.
    Innan jag dimper ut på den sanka ängen vid Sätravik hör jag plötsligt tjse-tjse tijse-tjse, och blir överraskad. Det är bofinkhanens parningsläte. Normalt borde honan ligga på ägg nu och parningen vara avverkad sedan en månad. Men i gynnsamma fall kan bofinken, som många andra, lägga två kullar och om denna bofink med fru var med i den olycksaliga flyttvåg som kom hem i vårvädret i början av mars kan de mycket väl hunnit med att uppfostra sin första kull och vara i färd med en ny parning. Förgäves lyssnade jag efter honans tii, tii - och beslöt att leta efter dem. På en liten grangren alldeles i brynet hittar jag dem. Jodå! Hanen var i full färd med att göra honan sin kur: han skuttar fram och tillbaka på grenen. Som en brottare med vingarna svagt lyfta från kroppen kommer då och då emot honan och visar sina vita vingfläckar, kroppen nästan vågrätt och stjärten sänkt. Men honan verkar snorkigt kallsinnig och sitter helt ointresserad och vrider huvut i alla andra riktningar. Plötsligt får hon en knuff och faller, breder ut vingarna och försvinner - och hanen efter. Ingen tvekan - det här lovade ny kull i finkboet.
    Tidigt i april upptäckte jag ett andpar som paddlade omkring i ån mitt ute på ängen, jag undrade då om de skulle häcka där... Nu när jag kom ner plaskade andhanen ensam omkring. Det kunde bara betyda en sak: honan låg och ruvade. Hanen har inte det minsta intresse av hem och familj; efter parningen får honan själv inreda sitt bo och under den nära månadslånga ruvningen visar sig inte hanen vid boet. Vill hon ha mat får hon vackert klara av den saken på egen hand.
    Det var en ren slump att jag upptäckte boet. Några bestånd av styvmorsvioler fick mig att klänga uppför en brant bergklack vid norrändan av ängen. Uppe på klipphyllan under en björkrot låg hon. Och tittade kallt och fientligt på mig. Jag erinrade mig hennes mans makliga tillvaro nere vid ån, och drog mig skyndsamt nerför berget igen. Skämdes lite för att vara man. Dock hann jag se att hon låg på ägg, och oroade mig en aning för ungarnas nerfärd till marknivån. Honan brukar bara ge dem en liten puff när det börjar bli tid att uppsöka vatten och föda och det blir så gott som genast efter kläckningen.





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
    i n t e r n e t u t g å v a n