F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n
    Personuppgiftslagen
    EN HELSJUK LAG

    Av allt sjukt i lagstiftningsväg som inträdet i EU tvingat oss till,
    tas nog priset av 1998 års så kallade personuppgiftslag.

    text Tor Bergman

    Vari består då galenskapen? Ja, ni har kanske noterat politikernas irritation då de ställts inför frågor om vad man i fortsättningen får och inte får yttra på Internet. Får Carl Bildt (m) kritisera den blanke och trinde statsministern (s) eller måste den senare samtycka till den förres kritik för att publiciteten skall anses lagenlig? Och får svenska Amnesty på sin hemsida lämna upplysningar om den blodbesudlade diktatorn Pinochet eller måste sagde diktator först ha samtyckt till publiciteten?
    Man känner sig förflyttad till en kafkavärld då man hör ett av Datainspektionens förnumstiga dataråd hävda, att frågor som de nämnda inte kan besvaras med ett enkelt ja eller nej; ett svar kräver bevars att datarådet "tittar närmare" på saken.
    Att det blivit så här konstigt beror på den perverterade syn som EU-apparaten har på "personlig integritet".
    Ingen förnuftig människa kan ha något emot lagstiftning som värnar den personliga integriteten, om detta begrepp ges en vettig innebörd. Många svenska lagar gör detta på ett klokt sätt. Vi har straffbestämmelser till skydd för hemfriden, för att trygga post- och telehemligheten och för att skydda mot olovlig avlyssning, vi har 1978 års lag om namn och bild i reklam, av vilken följer att ingen - inte ens den som är kändis - behöver finna sig i att utan samtycke figurera i någons marknadsföring. Osv.
    Den nya personuppgiftslagen har tillkommit för att här i Sverige genomföra EU:s så kallade dataskyddsdirektiv från 1995. Direktivets grundsyn är att en enskild person har ett slags äganderätt till all information som gäller honom eller henne. Till sådan information hör uppgiften om personens namn. EU-direktivets grundinställning är alltså, att för att någon skall ha rätt att i ett datamedium nämna en person vid namn, skall den namngivne först ha lämnat sitt samtycke. Det säger sig självt att en sådan grundsyn är oförenlig med svensk yttrande- och tryckfrihetstradition.
    Också i en rad andra hänseenden är personuppgiftslagen suspekt. Här skall endast en aspekt nämnas. Lagen förbjuder olika saker men ger regeringen rätt att dispensera från förbuden. Alltså, vad som är yttrandefrihet beträffande t ex Internet blir delvis en fråga för regeringen att närmare bestämma om. Även detta är konträrt i förhållande till svensk yttrandefrihetstradition.
    När det nu börjat storma kring personuppgiftslagen inträffar märkliga saker. Man hör politiker angripa lagen. Samma politiker som i våras röstade igenom lagen i riksdagen. Det gjorde t ex Carl Bildt. Men nu har han anmält sig själv och sina elektroniska veckobrev till Datainspektionen. Vilken opportunistisk skithög!
    I Svarta fanor hånade Strindberg det tidiga 1900-talets liberaler i karriären genom att kalla dem "den avgående träcken". En bättre metafor kan knappast formuleras om det sena 1900-talets EU-Europa och dess föraktliga politiker.
    "Sverige ut ur EU" bör verkligen alltjämt vara parollen för den som är anhängare av svensk yttrande- och tryckfrihet.




    Bildt - opportunistisk



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n