F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/99
    S   e   t   t    •    L   ä   s   t    •    H   ö   r   t
    Praktisk retorik

    Göran HäggWahlström & Widstrand

    läst av Hans Isaksson • foto Bertil S:son Åberg

    Tänk dig att du befinner dig i en situation där du vill hävda en uppfattning, driva en tes, övertyga en församling om att den skall göra något som den annars inte skulle göra!
    Du invänder kanske, att du knappast kan tänka dig en sådan situation. Du innehar kanske inget kommunalt förtroendeuppdrag. Du har ännu inte blivit upptäckt när du gör något fuffens och hamnat inför rätta. Du har ingen styrelsepost i verkstadsklubben eller i Brukshundsklubben, och de gånger du talat på ett möte så har ändå ingen brytt sig om det, varför du sedan länge slutat gå på möten.
    Förr i tiden brukade folkbildningsorganisationerna bedriva studiecirklar i mötesteknik. Det var viktiga kunskaper man där kunde inhämta. Man skall ha en dagordning, man skall iaktta talarlistan, man skall avhålla sig från personangrepp och hålla sig till ämnet. Och kort.
    Allt detta kanske du kan - och likväl har du aldrig kunnat få något att säga till om.
    För dig har litteraturdocenten och författaren Göran Hägg gett ut sin bok Praktisk retorik, som i höstas utkom i sin tredje, reviderade upplaga. Om du läser den, kanske du förstår varför du aldrig fått någon genomslagskraft vid dina försök att vinna massan för din sak.
    Det finns ett yrvaket intresse i frågor rörande praktisk talekonst, och det sammanhänger med att vår tid, liksom en gång antiken, har medfört ett uppsving för det talade ordet, i första hand genom TV.
    Hägg har studerat de stora antika teoretikerna på området - Quintilianus och Herrenius och dess oöverträffade praktiker - den skumme senatorn och reaktionäre lagvrängaren Cicero t ex. Han refererar också till lysande praktiker i vår tid som Winston Churchill, Adolf Hitler och Richard Nixon samt till moderna genier vad gäller hanterandet av en jury eller en presskonferens som O J Simpsons advokat Cochran och Hillary Clinton.
    Nå, hur gör då dessa klassiker och deras moderna efterföljare, enligt Häggs mera beskrivande än moraliserande framställning, då de utövar sin konst?
    Det är en sak att tala när man företräder en stark sak som man kanske till och med tror på. En helt annan när ställningen är svag, om man likt Bill Clinton påträffats med byxorna nere eller som Sigurd Marjasin med fingrarna i syltburken. I det första fallet kan man gå rakt på sak. I det andra fallet har man, enligt Hägg, 12 (tolv) minuter på sig att vinna åhörarnas sympati. Då skall man göra sig liten och fattig om man är stor och rik, och göra sig större om man är liten och fattig (om någon till äventyrs lyssnar då). Därefter gör man sin sakframställning - om man har någon. Annars får man prata om något annat, t ex hur mycket bra man har gjort i sitt liv, eller hur mycket dåligt ens motståndare kanske har gjort. Om ens motståndare inte gjort så mycket dåligt så får man insinuera det - t ex genom att ta avstånd från alla rykten att han skulle ha ett sexuellt förhållanden med sin häst och misshandla sin fru med ett glödgat järnspett varje kväll.
    Om man har någon känd auktoritet, t ex Platon, Loket Ohlson eller Jacques Derrida, som någon gång yttrat sig i en fråga som påminner om den aktuella, kan han med fördel åberopas här - även om han haft helt fel. Och har han inte yttrat sig i en sådan fråga kan blotta nämnandet av en auktoritet sprida glans över talaren: "Som redan Carl von Linné påpekade rinner Emån ut i Östersjön" uttalat med betydelsefull min behöver aldrig förfela sin verkan och kan i varje fall aldrig skada.
    Därefter skall man övergå till att tillbakavisa motståndarens anklagelser eller invändningar: börja med de svagaste och plocka sönder dem grundligt. Hjälp honom inte genom att gå in i detalj på beskrivningen av hans starka argument! Förenkla dem så att de går att angripa! Om hans verkliga argument är för starka, uppfinn andra argument och anklagelser mot dig eller din ståndpunkt som är uppenbart orimliga och vederlägg dem med kraft!
    Därefter kommer det i muntlig framställning viktiga: slutet! I en roman är, sägs det, den första meningen den viktigaste. Så icke i tal. Om man överhuvudtaget vill något med sin framställning, t ex att få folk att bete sig på ett speciellt sätt: frikänna en i ett brottmål, storma SAF:s huvudkontor eller rösta på dig till en styrelsepost i Filatelistsällskapet är det i slutklämmen du har din chans.
    Här kan man, allt efter personlig läggning och auditoriets sammansättning, åberopa Vår Herre, Tredje Världens samlade befolkning, kommande släkten eller döda förfäder i deras gravar till stöd för sin sak. Eller, som den geniale Richard Nixon 1952 leda in sin cockerspaniel på scenen. Här kan man, utan att kunna motsägas, påstå (t ex om man är plattfotad och kandiderar för en styrelsepost i Handelsbanken) att en vägran att stödja ens kandidatur är ett brott, inte bara mot sunt förnuft och aktieägarnas intressen utan mot alla handikappades legitima rätt till likställighet.
    Det är här, men först här, man kan tillgripa vulgariteter mot en motståndare - förutsatt att man befinner sig i ett lagom överläge och att föremålet inte står socialt lägre än auditoriet - och framför allt inte befinner sig där. Att däremot kalla en närvarande meningsmotståndare för "vattenkammad kryptofascistisk råtta" leder endast i undantagsfall till framgång.
    Om man har något kroppsspråk bör man på denna punkt släppa loss detsamma.
    Om Du efter att ha tillägnat dig innehållet i Häggs bok ändå inte når framgångar i det offentliga livet eller inför rätta, betänk då att ett juste järnrör inte heller är att förakta.




    Göran Hägg i blåsväder, om än icke ett retoriskt sådant





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n