F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n
    Vägen till den röda jorden

    Vi blir guidade nästan ända fram till
    Eskil Holmgren, en av många svensk-
    ättlingar i Misiones, Argentinas nord-
    östra provins. Det är tur för de röda
    vägarna är namnlösa och inga kartor
    finns över området.

    "Stanna vid en röd stuga med vita
    knutar", sa vår följeslagare innan han
    lämnade oss. "Det finns bara en sån
    efter den här vägen."


    text Solveig Giambanco • bild Eva Wernlid

    Framme hos Eskil verkar tiden ha stått stilla. Ungefär så här måste de svenska invandrarna ha bott när de först kom hit. Hans föräldrar tillhörde den andra emigrationsvågen, den som kulminerade efter storstrejken 1909.
    - Mina föräldrar kom först till Brasilien, liksom de allra flesta som utvandrade till Sydamerika. Jag är född där, berättar Eskil när vi slagit oss ned på den lilla vitmålade förstukvisten.
    Hans hustru Mercedes sitter bredvid honom och lyssnar. Det är första gången vi träffas och de visar ingen förvåning över att vi hälsar på oinbjudna och över att Eva riggar upp kameror och skärmar. De låter sig villigt utfrågas och fotograferas. Eskil berättar gärna.
    - Vi skulle stanna där i två veckor men det blev sju år. När Uruguayfloden svämmade över sina bräddar mer än någonsin i oktober 1911 var det en stor katastrof. Floden svepte med sig boskap, djur och odlingar och det verkade omöjligt att bo kvar vid floden. Många gav sig iväg.
    På nyårsdagen 1912 samlades svenskarna och satte ihop en skrivelse till den svenska regeringen där man begärde hjälp att återvända till Sverige. Ungefär en tredjedel, omkring 600 personer, återvände på svenska statens bekostnad. En tredjedel av dem som utvandrat hade dött av umbäranden och en tredjedel blev kvar. Den grupp som utvandrat 1909 kallades efteråt för dödskaravanen.
    Eskil dricker yerba mate, nationaldryck i Sydamerika, och bjuder oss. Det är ett slags te som man suger genom sugrör ur gemensam mugg. Det smakar kärvt och bittert men är uppiggande och vanebildande.
    - Mina föräldrar hörde till dem som stannade kvar i Brasilien. Vi drabbades av svår torka och flera mindre översvämningar och gräshoppssvärmar som åt upp allt vi sått. Det var miljoner, så många att vi inte kunde se solen. Och sen blev det revolution. Under ett par år "bodde" tolv revolutionärer hos oss. Det var bara att acceptera för de var beväpnade till tänderna. Det var det ena efter det andra. Då fick pappa nog och vi flyttade hit. Det var 1926. Jag har bott här i 70 år. Mamma och pappa var inte vana vid jordbruksarbete så det var extra svårt för dem att komma till djungeln. I Sverige arbetade pappa som typograf på ett boktryckeri i Sundbyberg och mamma tjänade hos Saxon & Lindström, som gav ut Såningsmannen. Dom hade det inte dåligt i Sverige, men de trodde på propagandan om hur bra det skulle bli i Brasilien.

    Eskil talar nästintill perfekt svenska, hans blå ögon är klara under hattbrättet. Emellanåt småler han illmarigt.
    - Svenskarna som emigrerade kom till ett ovant klimat med mycket fukt och värme. Dom drabbades av klimatfeber och andra sjukdomar och naturligtvis fanns det då för tiden inga läkare i urskogen. I så gott som alla familjer dog en eller flera medlemmar, oftast barn. Arbetet i djungeln var slitsamt och kosten usel. De storslagna löftena från den brasilianska regeringen infriades knappast. Och det var inte bara mina föräldrar som var ovana med jordbruksarbete. Så var det för många som kom. De hade ju arbetat i malmbergen eller vid sågverken i Sundsvallsområdet.
    Runt sekelskiftet började några ta sig över floden till grannlandet Argentina, till provinsen Misiones mitt emellan Uruguay och Parana, gränsvatten till Brasilien och Paraguay.
    Kolonisterna, som de kallar sig, slog sig ned i djungeln i mycket primitiva skjul byggda av palmstammar och med tak av blad. När småningom tobaks- och yerbaodlingarna gav inkomster byggde man bättre bostäder, skaffade maskiner, djur och ibland till och med bil. Egendomen kallades chacra och huvudnäringen var yerbabusken. Av den görs både vanligt te och yerba mate. Den odlas fortfarande men ger en mycket liten och mycket osäker inkomst.
    Genom att svenskarna var bland de första i djungeln blev många av dem förtroendevalda inom olika områden. Många föreningar bildades och i alla fanns ordförande, vice, kassör etc. Undervisningen intresserade man sig tidigt för och en svensk sommarskola startade tidigt. Den svenska kyrkan och begravningsplatsen var de första på platsen. Kyrkan Olaus Petri är fortfarande en viktig samlingspunkt. Diakonissan Haidee Berg utför ett värdefullt arbete. En eftermiddag följer vi med henne på hembesök. Hon är efterlängtad och älskad. Hon tas emot med öppen famn av Adelina Hasselström, 92 år, en av församlingens äldsta. Adelina är en vacker kvinna med vakna ögon som kan namnge alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn på sin vackra svenska. På torsdagsträffarna i församlingssalen går det livligt till. Haidees stödgrupp, många svenskättade damer, sprättar och syr om i Sverige insamlade kläder. De skänks till de medellösa och till det allmänna sjukhuset.
    Misiones är en av de fattigaste provinserna i Argentina och socialt understöd är ett okänt begrepp. En av kvinnorna, Gunda, har aldrig besökt Sverige men bär på en obetvinglig dröm om att en gång resa till förfädernas land. När hon bjuder oss på te i sitt lilla hus och visar oss gamla fotografier och brev med svenska frimärken passar hon på att fråga efter priserna på hotellrum i Stockholm.
    Bredvid kyrkan ligger skolan Carlos Linneo grundad av svenskättlingarna. Där hittar vi några skolbarn med svenskklingande efternamn: Andersson, Pettersson och Lindström. Ingen talar svenska, någon kan sina förfäders historia. Vid stans huvudgata ligger systrarna Elly och Ingeborg Källstens handarbetsaffär. Det var länge sedan de köpte i nya varor, hyllorna gapar tomma, affären är till salu. Det som finns kvar i hyllorna väcker barndomsminnen till liv; Gutermans sysilke i träschatull, stramaljbroderier. Ingeborg bjuder hem oss till sin stora tegelvilla. Änka två gånger om lever hon ensam. Trädgården är ett under av blomsterprakt och hembiträdet klipper gräs och rensar rabatterna medan vi äter våfflor med ost. Mitt i centrum bredvid plazan hittar vi Leonardo Anderssons järnhandel. Leonardo har länge varit ordförande i svenska föreningen och känner till det mesta som försiggår i Oberá. Han är välbeställd, äger fastigheten med affären och bor i en stor villa med pösiga skinnsoffor.
    Vid södra infarten ligger den stora bensinmacken där "Ponte" Söderlund regerar. I backen ovanför bor han med sin familj i ett pampigt hus och mamma och moster i två mindre hus på tomten. De bägge silverhåriga kvinnorna har sitt svenska språk i gott skick och berättelser ur deras liv flödar ymnigt. De har tagit över den argentisnka vanan att "suga mate". Varje dag, så länge de kan minnas, träffas Sally och Sylvia klockan elva på förmiddagen för sin matestund. Sylvia berättar om hur det var att bo nära Uruguayfloden och hon ryser fortfarande i hela kroppen när hon tänker på alla översvämningar.
    Vi upptäckte ganska snart att svenskättlingarna ibland var mer svenska än vi är. Det råder också rivalitet mellan dem; det går inte att dölja avundsjuka och en tävlan om vem som är mest svensk. Deras bild av Sverige bygger på forna berättelser, brev, myter och reportage från olika veckotidningar. Direkta kunskaper om landet har nog ingen. Många hyser dock bestämda åsikter om invandringen i Sverige. De vill inte se "sitt" Sverige befolkat av andra än "riktiga" svenskar. Det verkar som de glömt bort att de själva är barn till fattiga invandrare.



    På väg till Eskil igen svänger vi förbi hans svägerska Vanda Holmgren och hennes dotter Birgit på deras vackra chacra. Det är ovanligt regnigt och det känns fuktigt i stenhusen, men hos Vanda brinner elden i vedspisen och det doftar gott från matbrödet i ugnen. Hon visar oss koppen som hennes mamma hade med sig från Sverige för mer än hundra år sedan. Den är kantstött men fortfarande hel. På köksbordets vaxduk ligger Allers.
    Birgit kör oss runt i sin van och tar oss till otillgängliga vattenfall och teodlingar. Hon hanterar alla situationer suveränt och tack vare henne öppnas dörrar till sjukhuset och yerbafabriken och sågverket. Alla svenskar som besöker Oberá träffar förr eller senare Birgit och många har tagit emot hennes generösa hjälp. Hon är en kontroversiell person i svenskgruppen; hon går sin egen väg, är fri och stark och hon väcker många starka känslor. Genom henne träffar vi också Juan Carlzon, peronistpartist och matlagningsroad macho som bjuder oss på den i Argentina oundvikliga asadon, grillat kött. Han i sin tur ser till att vårt besök uppmärksammas av lokala medier.
    Och så håller det på. Det ena leder till det andra. Nästan överallt öppnas dörrar och hjärtan på vid gavel.
    Ett femtiotal ättlingar behärskar fortfarande svenska språket.
    - Pappa var medlem i nykterhetsföreningen Templanza och bibliotekarie i föreningen Svea, fortsätter Eskil sin berättelse. Mamma var aktiv i kvinnoföreningen Verdandi och levde ända tills hon var 92 år.
    På hyllan under den lilla svartvita TV-n har Eskil några böcker. Han visar oss populärvetenskapliga tidskrifter och en bok om Falklandskriget. Hans språk är rikt och endast emellanåt måste han leta efter ett ord.

    Familjen Holmgren utanför sitt hus. Sonen Eskil
    bor än idag på samma jordlott.
    Svenskättlingarnas språk är välvårdat, nyanserat och lite ålderdomligt. Det låter som i gamla svartvita filmer när de talar, helt befriat från utfyllnadsord och inte ett enda "precis". De som talar svenska är de som haft en känslomässig kontakt med språket, endera genom att bägge föräldrarna talat svenska och/eller genom att språket hållits vid liv av en annan anhörig. Vi förstår att farmor eller mormor varit betydelsefulla personer. De förde språk och kunskap om Sverige, om sina hemtrakter vidare. De bevaras som skimrande skatter.
    Eskil själv är en sådan viktig språkförmedlare. Hans femtioåriga dotter Eva som bor i Buenos Aires är en av de få i tredje generationen som talar svenska.
    - Jag tror att om man som liten får lära sig ett språk ordentligt så sitter det för resten av livet. Våra föräldrar talade alltid svenska med oss och så har jag tyckte om att läsa och lånade böcker på biblioteket och i kyrkan. Ibland får jag Svenska Dagbladet från kyrkan och jag försöker förstå vad som händer i Sverige.
    Eskil är väl inte den Svenska Dagbladet-läsare man först föreställer sig. Han sitter med sin bara rödleriga fötter på brädgolvet. Arbetskläderna är rödfläckiga av arbetet med jorden. Huset där han och hustrun bor är enklast tänkbara träbarack. Väggarna är rödmålade med vita knutar. I köket finns en vedspis som ger en torr och skön värme denna regniga eftermiddag. Förutom ett minimalt sovrum finns vardagsrummet med TV, ett litet bord och fyra slitna tältstolar.

    - På förmiddagarna hackar jag i mina land, säger Eskil. På eftermiddagarna ser jag på TV och läser.
    Han har yerbabuskar och majsodlingar. Lök och manioka för husbehov. Mercedes är hans andra hustru och åldersskillnaden närmare fyrtio år. Hon tar hand om honom och får i gengäld del av hans pension när han dör. Hon sköter en del av odlingarna och hon har planterat blommor i tomma plåtburkar och hängt upp på uthusväggarna. Vattnet hämtar hon i en brunn bakom huset. Där har hon också en tvättho i sten och eftersom det regnat häftigt åtta dagar i sträck är vattnet alldeles rött. Jorden färgar av sig. Tvätten som vajar på klädstrecket är tonad i rosa.
    Mercedes kallar på oss. Hon vill visa oss bilderna från bröllopet. På en bricka står högfotade glas och hon häller upp cider. Hon bjuder oss att smaka och skickar runt den uppskurna köpekakan.
    Eskil och Vanda, Ingeborg och Gunda, Sally och Sylvia, Leonardo och Birgit och alla andra svenskättlingar vi träffade har sin egen föreställning om Sverige. I nästan alla hem ser vi spår från Sverige; böcker, bilder, korsstygnsbroderade bonader med tänkespråk, veckotidningar, almanackor från svunna år, dalahästar och svenska flaggor. De som har haft råd och varit på besök i Sverige har handlat glas från Orrefors. Andra har ett vykort av kungaparet på väggen och sin ouppfyllda dröm.

    Ungefär 10.000 svenskar har utvandrat till Brasilien från 1800-talets början och framåt. Topparna inföll i samband med industrikrisen 1891 och efter storstrejken 1909. Den brasilianska regeringen bedrev en aktiv invandringspolitik och erbjöd fattiga familjer fri utresa och hjälp med startkapital i det nya landet. Efter slaveriets avskaffande på 1880-talet vändes blickarna mot Europas fattiga. Man behövde människor för att odla upp det stora landet.

    Många av invandrarna som först bodde i Brasilien flyttade vid sekelskiftet över till Argentina. Förhållandena var lite bättre där.

    1928 lades första stenen till staden Oberá i provinsen Misiones på den plats som tidigare hette Villa Svea, grundad av svenskar. Där bor i dag omkring 45.000 människor, varav många på ett eller annat sätt är ättlingar till svenskar, tillsammans med andra nationaliteter från hela världen. Under den årliga emigrantveckan representeras ett femtontal av de större nationsgrupperna.





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/99
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n