F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/99
i n t e r n e t u t g å v a n
Han tycker om att ha det fint runt sig, han har redan diskat bort kaffekopparna och besticken efter frukosten. Jag sitter vid köksbordet, jag har bläddrat i tidningen och dödat några flugor, de samlas mest kring spisen och runt lampan ovanför bordet. Sommaren är snart slut, och hans kök luktar inte riktigt som det brukar, det är inte bara köket, också de andra rummen i huset har fått en annan lukt. Skillnaden är inte stor, men ändå tydlig, det märks att det är en gammal människa som bor här nu, det är kanske nånting sötsurt, lite instängt och kallsvettigt.Men ute skiner solen, och pappa jobbar vidare med bilen. I stället för att bläddra genom nästa tidning och nästa går jag ut på gården, över gräsmattan och fram till honom. Han ler mot mig och säger, utan att avbryta det han håller på med, "Fina saker det här." Jag nickar och drar med ett finger längs biltaket."Ska vi koka kaffe?", frågar han, och jag skakar på huvudet och säger "Berätta om kriget, pappa." Han putsar vidare, som om han inte hört mig. Han säger "Ser du hur det blänker."Jag beslutar mig för att gå in och sätta upp en panna kaffe i alla fall, och medan jag plockar med kaffet och sockret och mjölken blir han klar med bilen. Jag håller på och radar upp några kex på ett fat när dörren går och han kommer in. Han tar av sig stövlarna, går till vardagsrummet och lägger på en skiva. Dansbandsmusik, han höjer volymen. "... ditt hjärta dröjer kvar i mina minnen ..." Han vill ha musik kring sig, har han sagt. Glad musik. Han vill inte att det här ska bli ett sorgens hus.Vi dricker kaffe och skivan snurrar vidare, vi pratar inte så mycket, men när jag häller upp det sista åt oss ur pannan harklar jag mig och säger "Jag måste åka tillbaka i morgon." Han nickar och tittar ut mot gården och bilen och blommorna."Vill du att jag tvättar fönstren i dag?" Han skakar på huvudet. "Jag hinner nog senare", säger han. Ute i vardagsrummet hakar skivan upp sig "...i tidens famn, i tidens famn ..." Jag går dit och flyttar pickupen lite framåt."Du behöver en ny skivspelare", ropar jag över axeln. "Eller åtminstone nytt stift."Efter kaffet säger han att vi kan ta en tur med bilen. "Du får köra.""Jag är kanske lite full", säger jag."Det gör ingenting."Han ger mig nycklarna, vi går ut till bilen och jag sätter mig vid ratten.Vi åker längs bakgatorna och kommer till bron över älven. "Badstranden", säger han. "Vi åker dit." Jag tar åt höger, förbi fotbollsplanerna och höger igen nedåt mot havet. Asfalten upphör och jag lägger i en lägre växel. Vägen går genom skogen, mest tall och gran. Vi är ungefär halvvägs när jag ser en överkörd hare i gruset vid vägkanten."Roadkill", säger jag och svänger ut en aning för att inte köra på den döda haren. "Råudkill", säger han, "vad är det?" "Allt möjligt dött längs vägen", säger jag. "Ekorrar, harar, igelkottar." Han skrattar till och skakar på huvudet. "Är det sånt du skriver om", frågar han. "Nej", säger jag och lägger i en högre växel.Nere vid stranden är det tomt. Kiosken är stängd, på en stolpe hänger ett par vinröda badbyxor. Vi stiger ur bilen och han tar av sig skorna och kavlar upp byxorna till knäna. "Kommer du med?", frågar han. Jag skakar på huvudet, jag går och sätter mig på motorhuven, och jag ser hans knotiga fötter, ådrorna längs benen, och det långa ärret efter en granatskärva på hans vänstra vadmuskel.Och han går långsamt ut i vattnet. Det är långgrunt, och han vadar ända tills vattnet når hans knän. Han böjer sig ned och skvätter lite med fingrarna. På det här avståndet ser han ut som en liten pojke. Bara han inte blir förkyld nu, tänker jag. När vi åker tillbaka ligger haren fortfarande i gruset.På kvällen steker pappa plättar, han står vid vedspisen och trippar lite lätt i takt med musiken som strömmar in från vardagsrummet. Jag sitter vid bordet och tittar på, och det slår mig att han på något vis är gladare nu än när hon levde. Jag dricker lite ur en vinflaska."Tänker du nånsin på henne?" Han stannar upp i steget, vänder en plätt i luften och säger "Hela tiden" utan att titta mot mig.Vi strör socker på plättarna och äter, och senare, när jag packar mina saker, kommer jag ihåg att hon alltid gjorde äppelmos den här tiden på året, jag kan till och med komma ihåg smaken, hur bra som helst, och det är inte mycket jag har med mig, tre skjortor, lite underkläder och en rakhyvel.Vi tittar på en frågesport på TV innan läggdags, och nån vinner en massa pengar och publiken applåderar. Pappa somnar i soffan, jag puffar honom i sidan och han reser sig och mumlar "gonatt.""Pappa", säger jag "Dina plättar är fantastiska, det vet du." Han nickar och går in till sig.Innan jag borstar tänderna går jag ut på gårdsplanen och ställer mig i mörkret och tittar uppåt. Stjärnklart, det enda som hörs är ljudet av tunga transportfordon som kör på huvudleden längre inåt landet. Jag går fram till hans bil och kollar att den är låst, jag tittar mot huset, han har redan släckt för natten i sitt rum.Jag går in och borstar tänderna och klär på mig pyjamasen. Och sen, i stället för att gå och lägga mig på soffan, tassar jag iväg mot hans rum, stannar till i dörren och lyssnar. Han snarkar lite lätt, och jag går vidare in till honom, ställer mig bredvid han säng. Han ser liten ut under filten, mycket mindre än när han stod vid spisen.Jag lägger mig på den tomma platsen i sängen bredvid pappa, och jag kryper alldeles intill honom. Jag känner att jag är trött, och hans snarkningar är inte irriterande.I morgon, tänker jag, innan han kör mig till tåget, kanske han berättar om kriget.| Peter Sandström är född 1963 och bosatt i Åbo där han är verksam som redaktör för Åbo Akademis informationstidning. Han debuterade som författare 1998 med novell- samlingen Plebejerna (Schildts förlag). Råudkill publiceras här för första gången. |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/99
i n t e r n e t u t g å v a n
