F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/99Paulus Utsis diktning ökar förståelsen för samerna
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
Av de samiska språken är nordsamiskan kodifierad och ett litteraturspråk - även om inte så många samer kan nyttja det. Sydsamiskan - ett av Europas äldsta och mest ålderdomliga tungomål - finns på pränt men det utvecklas knappast och det antal människor, som kan bruka det, är försvinnande litet.Anders Fjellner, "Samernas Homeros", sökte med Peivesönerna sammanställa ett epos av Kalevalas karaktär. Texten är en märklig blandning av mytologiska motiv och folkliga skrönor på nord- och sydsamiska, finska, svenska; den fördömdes av äldre forskning som värdelöst sammelsurium. Bo Lundmark har senare visat på dess stora värde som unik samling av samisk folklore.Nu verksamma talangfulla samer som skriver på sitt modersmål nordsamiska är bl a Rauni Magga Lukkari, Kirsti Pallto, Ailo Gaup, Nils Aslak Valkeapää; de torde alla i något avseende stå i tacksamhetsskuld till Paulus Utsi (1913-1975). Han inspirerade många och hans ställning som poet gör att han numera bör nämnas tillsammans med klassikerna. Hans betydelse kan inte överskattas.Paulus språkliga vanskligheter var stora. Han hanterade dem genom att skriva som han talade - en blandning av nord- och lulelapska dialekter, vilket har irriterat lingvisterna, som försökt städa i hans texter.I Paulus Utsis eget livsöde speglas mycket av det som drabbat de renskötande samerna i norr: Utsi-släkten var bland de nordsamer som till följd av de nordiska regeringarnas återkommande gränsstängningar i flera omgångar tvingades bort från hemvanda trakter till nya marker. Senare gick fördrivningen som resultat av älvregleringarna ännu längre. Till sist föstes Paulus och Inger, älskad livskamrat, bort från Vaisaluokta - paradiset, som dränktes; de kunde inte bli kvar på den "strandlösa stranden"; hjortronmyrarna och skohöängarna sjönk under vatten, "små sjöar blev till hav".Den nordsamiska tvångsförflyttningen fullbordades.Paulus texter, älskade av många, artikulerar framför allt sorg över förlusten av landet, saknad av det gamla livet i naturen, trohet mot det liv han ärvt, kärlek till det samiska "milda" språket, till renen, "dyrbarheten" framför andra, ansvar för kommande generationer - men också uppror och någon gång vrede: "Den vite mannens fotspår är som brännmärken".Många av Paulus Utsis texter kom för ett decennium sedan ut i en vacker originalvolym, redigerad av Nils Aslak Valkeapää. Bokförlaget DAT med förlagschefen Kristina Utsi har insett att texterna i den form de hittills haft endast når mycket få samer och nästan inga ickesamer. Därför är en tolkningsvolym av Paulus texter, Följ stigen, planerad att komma ut i höst.Vi har att göra med ett stillsamt, konkret tilltal; texterna karaktäriseras av det som var typiskt för människan Paulus Utsi: mildhet, uppriktighet, kärlek till det konkreta. De utgör inte en "litteratur", som kan inordnas i särskilda textkritiska "diskurser" eller sägas företräda den ena eller andra estetiska hållningen. De kommer knappast att intressera litteraturkritikerna.Där finns inga "palimsistiska" undertexter, däremot vissa språkliga och kulturella konnotationer, som gör överflyttningen till den osmidigare svenskan grannlaga och kanske inte alltid lyckosam: Förleden i "Goatto-únan" (hem-land) är besläktad med det samiska ordet för "livmoder"; Karlavagnens "skakel" är den pilbåge som Stora Jägaren F·vvna lyfter mot Saiva, Himmelsälgen, där den travar över himlavalvet; renmärkena är mer än ägarsymboler:"Inväxt är renmärket i näthinnan.."I den aktuella volymen finns dikter, prosafragment och en självbiografisk prosaberättelse, som ger friska glimtar av det forna vardagliga slitet i renskogen och av en livsform på obeveklig retur. De kan, tror jag, bättre än politiska pamfletter, historiska avhandlingar om centralt beordrade oförrätter och juridiska utläggningar om sedvanerättens innebörd bidra till förståelsen för samernas verklighet, insikten om vad förlust av älskade marker innebär, hur hot mot egenart och självkänsla upplevs.Det är just nu särskilt angeläget att samiska röster får höras, när konflikten om rätt till marken i norr hårdnar och det visar sig att det officiella Sverige, som är duktigt på att ta ställning mot oförrätter begångna mot folk och folkgrupper på skilda håll i världen, varken kan eller vill ratificera ILO-konventionen om urbefolkningarnas rättigheter ... allt medan de eleganta jaktsällskapen flygs upp till Sameland för att roa sig med den "fria småviltsjakten i fjällen".En gammal samisk rättighet har i s k god demokratisk ordning upphävts av vårt parlament.
Ett urval av Paulus Utsis dikter Jag är en kvarleva av ett folk Kraxa, kraxa svarta korpen Färdades modfälld i skogen Vart tog de vägen
översatta och bearbetade av Birgitta Östlund och John Erling UtsiDen vite mannens fotspår
är brännmärken
Han kom med våld
Fördärvade renens marker
grävde ut och bortförde
naturens skatter
Med list förledde han
människan som lever naturens liv
som gav honom makt över henne
Hans verk vittnar därom
en vandrare i markerna
Jag föddes långt i fjärran vid foten av ett fjäll
Främlingar ser mig som vore jag
en av de underjordiska
där jag går med kastlinan kring skuldran
och kniven hängande i mitt breda bälte
Jag är den jag är
Lever i mitt land
Främlingar har satt grova spår i våra marker
berövat oss dem
roffat åt sig deras skatter
hindrat naturens kretslopp
Jag lever som den kvarleva jag är
Visa väg till döda renen
Du är människan behjälplig
tills hon finner ren som saknas
Du är svart som sot från härden
skarpögd mer än alla andra
Dofter känner du på långt håll
Lätet skrämmer den som hör det
Fann döda kroppar den ena efter den andra
de låg som längs en stig.
Nu var de mat för korparna
Så försvinner våra hjordar under nödår
Vid kanten av en stor myr såg jag
välbekanta bakåtriktade horn röra sig
Genom hjärtat strömmade isvatten
och jag grät
Min gamla tama lilla härk
Förfärligt var min första tanke
att du skall lida så
Jag satte mig och smekte min lilla härk
min lilla ren med de bakåtriktade hornen
Svårt att lyfta handen
och långsamt dra kniven ur slidan
I sorg dödade jag min ren med de bakåtriktade hornen
Lyfte skidorna upp på spåret
Sade till mig själv
Oroa dig inte
De vita härkarna, de tvåfärgade
de mörka de med de höga hornen
boplatsens härkar de goda dragarna
Vart tog de vägen
de som följde ledaren med de tätvuxna hornen
de grå som drog akkjan med husgeråd
de med vita mularna de som drog matakkjorna
Vart försvann de förunderliga vajorna
som kämpade sig upp till kalvningslanden
fjolårskalvarna, som följde sina mödrar
Vart tog tömmarna vägen, seldonen
kåtastängerna, bågstängerna
Vart tog de unga vägen
de som skulle leda oss framåt
Vem stal hoppet från dem
som ivrigt ville bygga framtiden
den vi drömde om
när vi ännu levde i fred
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/99
i n t e r n e t u t g å v a n
